Jomenvisst kom jag ut på lunchen!
Det är riktigt länge sen jag kände mig så matt på en femkilometersrunda! Det börja bra och allt rullade på - nästan bättre än vanligt i ett par kilometer. Sen kom smällen! Det kändes som om energin bara rann ur mig och det fanns liksom inget att ta av. Lärdomen av detta blir att inte springa först och äta sen, utan satsa på omvänd ordning :-) Jag funderade kort om jag skulel ta med Nemo, men det var tur att jag bestämde mig för att lämna honom. Det var fullt med folk och fä hela vägen så det hade inte blivit så bra med honom i släptåg. Han får vänta på sin promenad...
Jag har fortfarande beslutsångest om middagen. Fisk eller inte fisk, det är frågan... Jag återkommer i ämnet imorgon. Jag var bara tvungen att skriva av mig mattheten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar