söndag 28 februari 2010

Äntligeeeeeeen löpning!

Jihaaaa! Första passet på exakt två veckor fick jag göra idag. Det känns lite som att börja om, men det får man helt enkelt ta.

Innan passet kände jag mycket noga efter hur kroppen kändes. Snoken blödde jag näsblod i, halsen var raspig efter en veckas nässpray och kroppen kändes matt - Klart man skulle ge sig ut då!

Sagt och gjort! Jag gav mig iväg efter att ha dragit på mig lånkalsonger, tights, pulsband och lite fler attiraljer (bara att klä sig för löpning kan vara en liten aktivitet i sig). På med Garmin - min nya bästis - och ut i blasket!

Eftersom jag inte har nån lust att hamna i sjuksäng igen hade jag för avsikt att ta det så lugnt att det skulle kännas bra hela tiden - inga utmaxningar eller rusher idag! Jag lufsade på i ett behagligt tempo och hann säkert 22 meter innan jag fasade för vad pulsen visade - 135!!! It-nörd som man är misstrodde jag såklart tekniken. "Det måste vara dålig kontakt, jag avvaktar tills jag blivit lite svettig"... (har ni också kört med den). Efter 100 meter var pulsen uppe i 150 och min hjärna rusade i samma tempo. "Kan det vara så här illa?".

Och - Ja, så illa är det. Löprundan var min vanliga "sexa" (passdetaljer - räkna bort fifflet tom 0,83 och efter stopp...) och jag löpte den med hyfsat "normal" känsla. Mycket intressant för min del att veta att jag "normalt" alltså ligger med en arbetspuls i mina pass kring 155-165!

Sträcka 6.2 km
Medeltempo "kring" 6.05-6.10 min/km (FÖR jobbigt att räkna ut med mitt Garminfiffel...)
Medelpuls 160 slag/min
Maxpuls 174 slag/min

Medelpulsen känns ganska hög och jag börjar fundera lite på att försöka göra ett maxpulstest på nåt sätt. Är det nån som kan tipsa om hur man enklast gör för att få ett hum om maxpulsen?
Nu tror jag också att kroppen inte riktigt är i fas after min härliga senaste tvåveckorsperiod, så jag ska ge det en vecka innan jag börjar oroa mig. Oroa och oroa, förresten. Det kanske inte är svårare än att jag har så här hög puls. Det återstår ju några decenniers träning för att få en bra grund... Läge att testa vilopulsen också :-)

Oavsett så är känslan idag FRIHET! Skönt att slippa ha fötterna på soffbordet och en strid ström från kranen. För att inte tala om magsjukan... Skön känsla att vara igång igen och ta nya tag. Dags att dra ett streck över historien och börja från scratch. Inte minst tack vare vikten. Upp igen efter två veckors "soffbordsfotande"! Morr!

Dagens vikt: 92,5 kg (upp 0,6 kg IGEN!)

Tja, dagens blogg går ändå  en grymt positiv anda. Magnus är åter och nu tar jag nya tag mot 5 juni 2010. Det är ju hela 97 dagar kvar :-)

Ha en grym söndag!

fredag 26 februari 2010

100-dagarsgränsen passerad

Så har det äntligen inträffat. Det är mindre än 100 dagar kvar till starten... Känns sådär i kroppen, faktiskt.

Motivationen är däremot på topp. Faktiskt mer än på topp. Troligen beroende på att jag snart tvingats vila två veckor. Om man nu kan kalla det för vila. Infektioner tar hårt på kroppen har jag märkt. Det är bara att titta på viktminskningen som faktiskt fortsatt trots icke-träningen. Jag har försökt intala mig själv att det måste vara OK att vara sjuk och att det borde vara lugnt för slutmålet, men två veckor är låååång tid. Status idag är "ordentligt förkyld, inget halsont, ingen feber, inget magkör men rejält matt". Med andra ord - jag är på bättringsvägen.

Det första tecknet fick jag imorse. Jag vaknade vid 6.30 - PIGG! Det var ett tag sen sist. Jag var dessutom hungrig. Och då pratar jag hungrig på riktigt - inte sugen pga halvfebrig. Tog en provvägning efter magköret. Ungefär 1½ kg försvann på 24 timmar. Bästa viktnedgången under hela projektet! :-)

Jag låter kroppsrörelse vara utesluten idag också. Imorgon jobbar Eva och jag är ensam med våra barn. Även då kommer det bli en lugn dag på träningsfronten. OM det känns OK på söndag ska jag ta mig ett pass. Numera planerar jag inte för första passet eftersom jag nu misslyckats med att komma igång några gånger. Det blir när det blir - men då ska planen anpassas!

Eftersom jag körde ett lite "vassare" schema än Szalkai föreskrev så låg jag lite före när sjukdomarna satte in. Förhoppningsvis låg jag tillräckligt bra till för att kunna bibehålla 5-timmarsmålet. Det känns som att det borde gå, men vi får helt enkelt se efter några pass hur det känns.

Jag känner hur energin återvänder timme för timme till kroppen. Just nu är det ovanligt tomt på energi, men det blir bättre! Magnus är på G snart igen :-) Jag hoppas jag varit tillräckligt bra tränad för att klara två veckors frånvaro hyfsat!

Så - 99 dagar kvar till starten! Det är minst 98 möjliga träningsdagar för mig :-)

torsdag 25 februari 2010

Helt fantastisk upplevelse

NOT! Igår kväll kom jag hem efter en märklig tjänsteresa. Sjuk, eländig och kinkig såg undertecknad fram emot att få träffa sin familj. Så skedde också, men den igenkorkade hjärnan höll i sig (tack och lov att flygningen gick bra öronmässigt)! Trött, seg och snorig var de underbara symptomen...

Imorse kom förklaringen! Jag måste ha ätit nåt väldans olämpligt i Skåne för morgonens upplevelse var inte en sådan som lämpar sig för bloggande. Låt oss bara säga så här: En stor del av dagen har jag ägnat sittandes på muggen! Suck!

Vad är det egentligen som gör att detta inträffar? Varför jag? etc etc Jag vill ju bara ut och kuta med min fina nya Garmin :-(

Nåja, nu vet ni i alla fall varför jag kommer vara en smula frånvarande bloggmässigt - och har varit så den gångna veckan. Jag kapitulerar nu för infektioner och dålig mat och lutar mig tebax ett tag...

Åter när magen och resten av kroppen är i spel igen...

tisdag 23 februari 2010

Hur sjuk kan man bli, eller hur länge kan man vara hängig

Jag tog flyget ned till Skåne i söndags. En halvtimme sent var inte farligt i snökaoset, tyckte jag. Jag kände mig rätt OK och hade stort hopp om ett pass som igår... Ack så fel man kunde ha!

Igår vaknade jag med en otroligt "igenkorkad" nos och en hjärna som kändes inlindad i bomull. Febrig och hur förkyld som helst gick jag ner till hotellfrukost. Min kollega sa att jag såg "aspackad ut" :-). Därför bestämde jag mig för att det var läge att inta horisontalläge - trots att jag gjort mig omaket och rest ned. Jag somnade vid 9 på morgonen och vaknade, inte pigg men piggare, vid 15-tiden. Helt otroligt! Lyckades uppbringa tillräckligt med energi för en gemensam middag med kollegorna på kvällen och såg sedan skiddamerna ta hem silvret. Efter det minns jag inget mer förrän jag vaknade imorse vid 6-tiden...

Även idag var "nosen" igenkorkad, men jag kände mig piggare och feberfri. Tog nässpray för att nå ett andningsbart läge, laddade med fruktsallad till frukost och åkte sedermera till kund där jag nu sitter. Jag är inte pigg, men har ett mer vertikalt läge än igår!

Jag lurades rejält på "friskheten" per i söndags tydligen. Det verkar inte vara meningen att jag ska få ge mig ut med min nya kompis Garmin. MEN jag är envis och börjar ändå se lite ljus i mörkret. För varje timme känner jag mig lite piggare. Om jag inte har ont i halsen och känner mig hyfsat pigg ikväll kan jag tänka mig ett "promenadpass" på löpbandet på hotellet, men som sagt - BARA om jag känner mig bra! Nu ska den här förkylningen väck!

Jag fick frågan av Ingmarie om jag kunde Garmin utan och innan nu. Svaret är tyvärr nej. Den här förbenade förkylningen har bedövat hela hjärnan och jag har bara kunnat "pilla" helt oplanerat. Men när jag kommer hem - DÅ...

söndag 21 februari 2010

Kort i solen

Tjing! Dagens inlägg blir rätt kort. Tjänsteresa - igen - står på agendan i eftermiddag, så jag vill hinna umgås så mycket som möjligt med familjen.

Imorse var det upp vid 8 och skottade - igen! Hur mycket snö kan det komma under en natt? Tydligen tillräckligt för att det ska kännas OK att skippa första styrkepasset :-) Vaknade med täppt näsa och huvudvärk så det var en märklig känsla att skotta idag...

Passade på att väga mig innan skottningen:

Dagens vikt: 91,6 kg (ner 0,5 sedan förra vecka och åter på spåret).

Det verkar som om kroppen tappar mer när man är sjuk :-) Märkligt fenomen. Som ni kanske märkt på bloggen har kroppen inte varit på samma våglängd som viljan så det har blivit noll och intet på träningsfronten. Tights, t-shirt och mina räser-Brooks är packade inför tjänsteresan, men jag kommer bara träna om det känns att infektionen lämnat kroppen - helt. Jag är i alla fall tillräckligt pigg för att börja längta. Särskilt en dag som denna! Vore det inte för snön så vore det ju underbart att ge sig ut idag!

Jag tar istället mned familjen på lite snabbshopping, fotografering för visum-ansökan som kineserna vill ha och sedan skottning åt mina föräldrar. Tänk på alla stackars människor som inte själv kan skotta en dag som denna! Herregud vad isolerade de blir!

Hoppas ni är i bättre slag än min kropp! Suget efter en riktig Garminrunda är större än nånsin...

Ha en superdag i solen!

fredag 19 februari 2010

Har man stuckit ut hakan för mycket...

Sådärja! Vintern gör comeback ute i Bro. Jag släppte ut Nemo imorse vid 6.30 och kunde knappt öppna ytterdörren. Det blev till att kliva ut och röja sig fram mellan snövallarna. En halvtimmes skottning av ca 10 cm snö! Kanske räknas det som ett styrkepass :-) ? Glädjande nog är det nu, två timmar senare, nästan lika mycket snö och jag väntar bara på att plogningen ska ge oss den fina "vallen"...

Det kanske märks att sinnesstämningen inte är på topp idag. Halvfebrig, halsont och snöstorm är ingen bra kombination. När dessutom yngsta dottern hostar som en galning och får stanna hemma från dagis så är det bara att kapitulera. Planen att hinna jobba undan en del och drömmen om en löprunda med nya kompisen Garmin föll pladask. Jag tänker ägna nästföljande 10 minuter åt att sörja den planen :-)

Resten av dagen ska jag glädjas åt att få vara med min dotter och koppla av! Det är ändå "dödsdömt" att försöka få nåt gjort på jobbfronten med sjuk dotter hemma och det är ju faktiskt rätt mysigt att lägga sig i soffan och titta på nån rolig barnfilm.

Inläggets rubrik tänkte jag faktiskt filosofera lite över. Den utökade planen med lite styrkeövningar har "ännu inte aktiverats". Det är ett finare uttryck för att jag inte orkat. Undanflykter går säkert att hitta, men det handlar helt enkelt om att jag inte orkat... ÄN!

Frågan man ställer sig är just om jag satsat för högt, eller om det "bara" är omständigheterna som gjort att jag inte är igång än. Suget efter löpning börjar stiga, men har faktiskt ett par dar varit i botten. Troligen beroende på infektionen i kroppen. Dock är det en oroande känsla eftersom det egentligen känts bra ända fram till nu. Helgens långpass jag sprang gav ju "ont i kroppen", men jag anar nu att det inte bara var träningsvärk utan också den begynnande infektionen. Det känns som om jag är på helt rätt spår, men just idag känns det lite motigt. Det är lite samma känsla som inför min "betongbacke" - man ser backen och stålsätter sig inför det man vet komma skall... Så känns det nu med - bara att bita ihop!

I min värld så "kan man det man vill" - det är bara frågan om hur mycket man vill och hur mycket energi man tillåter sig att lägga på det. Jag vill klara min mål och jag kommer försöka göra allt jag och min kropp tillåter! Men en dag som denna så tror jag träningsmässigt det är dags att dra ner rullgardinen... Imorgon hoppas jag på att vara feberfri och halsen oond :-) Kanhända blir det ett styrkepass i så fall på morgonen :-)
Om kroppen tillåter, för det är den som får styra nu, så var ju målet 18-20 km på söndag! Nu tror jag att det kan vara en god idé att inte "fläska på", så jag sätter ner målet redan dag till 16-18 km - vilket för ett par år sen skulle ha varit lika troligt som att aliens landade på Sergels torg... 16-18 km är ju mycket lättare!

En envis, snuvig löpare med en ny leksak som han bara vill ut och testa...

torsdag 18 februari 2010

Killhals... men glada nyheter!

Jaha - så killar halsen igen! Det är fantastiskt med barn... De smittar en oavbrutet.
Därför blev det ingen löpning igår och heller ingen idag :-(

Än så länge har jag inte utfört mitt dagliga styrkepass, men det beror mest på en pressad sits på jobbet. Jag sitter hemifrån och jobbar idag, men har haft "häcken full" och det lär inte minska... Hoppas hinna några situps idag!

En glädjande nyhet är i alla fall att jag och chefen kom överens om en lön för 2009! Ingen av oss var nöjd, men en förhandling är en förhandling. Det blir i alla fall en hyfsad utbetalning i mars :-)

Bara för att det inte ska bli för mycket plus på kontot (hahaha) så köpte jag mig en Garmin Forerunner 405 igår!!!! Shit vad kul det ska bli att kunna bli en äkta statistiknörd och dessutom kunna följa pulsen. Tyvärr är jag halvkrasslig och kommer inte köra nåt pass idag, men... Kul ska det bli i alla fall!

Intressant det där med skillnaden på en 405 och 405CX förresten. Jag köpte mig en 405 - mest pga kampanjpriset (3095:- på Outdoorexperten mot 3485:- för CX). Som jag förstår det så är det "bara" kaloriberäkning som skiljer - å det kan jag räkna själv :-) Dessutom är min 405 svart - mycket mer lättmatchat än den blå 405 CX :-) (säger han och försöker verka färgintresserad och modeinsatt...)

Nåja - dags att avsluta för hämtning av äldsta dottern på skolan. Den yngsta har varit hemma med halskill och hosta. Imorgon stressar jag vidare med jobbet, men hoppas få ge mig ut på en Garminrunda :-)

Målet är fortfarande 18-20 km på söndag...

PS! Läste just att Garmin 405 INTE har stöd för fartkameravarning :-) Hur ska det gå?

onsdag 17 februari 2010

Lovar, men mest svär

Tjipp! Idag ska jag ge ett löfte... Men först vill jag berätta att jag är grymt avundsjuk!!! Min lillebror (ja, just han som vi festade ihop med senast på hans 40-årsfest) har fått en Garmin Forerunner 405CX av sitt jobb!!! PRECIS den belöningen jag sett ut för min egen utmaning (under 90 kg och under timmen på milen). Jag vill ju också ha en :-)

Nåja, eftersom jag ännu inte riktigt nått min utmaning (milen är inga problem, men 90 kg...) så får jag vänta. Kanske det är bra så jag kan se att den är precis lika bra som jag fantiserar om. Kul för brorsan i alla fall! Nu har han ju absolut ingenting att skylla på, hehe. Han fick presentkort på löplabbet, lite funktionströjor mm av oss vänliga släktingar på sin 40-årsdag. "No pressure!". Fniss! Jag gav honom dessutom en "utmaning" i form av att han och jag skulle springa nåt lopp under 2010 tillsammans. Det ska också bli kul (beroende på vad han väljer för lopp såklart - helst en bit från maran...).

Så - nu kommer löftet. Jag ska börja träna! Haha! Ärligt talat så tänkte jag lägga i en växel till. Jag har ju tidigare filosoferat om det här med gym och tilläggsträning och allt vad detta bär med sig. Efter moget övervägande tänkte jag göra ett helt eget upplägg (egentligen "stulet" i form av nåt sammanslag av alla de bloggar jag läser). Min vana trogen kommer jag börja försiktigt.

Min plan siktar in sig på två saker - styrka och vikt. Nu kommer vikten i andra hand, men jag vill ju ha en Garmin Forerunner 405CX :-) Tanken är helt enkelt att ersätta/komplettera Nemopromenaderna med ett styrkepass - VARJE morgon. Jag tänkte inrikta mig primärt på bål så det kommer bli ett upplägg med situps (raka och sneda), ryggresningar men också lite armhävningar. Planen är att starta imorgon bitti med följande "slöprogram":

20 raka situps
2 x 10 sneda situps (10 åt vänster, 10 åt höger)
10 armhävningar

Om orken tillåter så kör jag också en planka varje kväll :-) (vis efter corepasset på World class så är detta JOBBIGT).

Allt eftersom styrkan blir bättre så "vässar" jag programmet och lägger ev. på ytterligare moment. Målet är att kunna hinna med detta innan duschen före jobbet - varje morgon. Dessutom UTAN att påverka mina löppass.

Jag tror att med detta komplement så borde min kropps muskelmassa öka och därmed också förbränna ytterligare bättre och till slut så ska jag få köpa min Garmin Forerunner 405CX... För att inte tala om hur mycket ståtligare man kommer se ut när man passerar mållinjen med sträckt rygg den 5:e juni :-)

Ha en grejt dag!

tisdag 16 februari 2010

Stretchsmitarstraffet

Vojne, vojne! Kan det vara så att man borde ha stretchat efter 16,36 km löpning med kraftiga moddinslag??? Helt klart är att baksidan av mitt vänstra lår säger det! Å andra sidan så känns det inte som "träningsvärk" utan mer som en sträckning. Jag har inga problem att beskylla moddhelvetet för denna känsla!

Vänsterlåret gör att jag även idag lutar mig tebax en smula och tar ut lite komptid på löparkontot. Med andra ord - Vila! Jag skulle säkert kunna svida om och ge mig ut idag, men varför? Det är ju 109 dagar kvar och det känns oändligt roligt att vara med på den här resan. Varför skulle jag då utsätta mig för att ta ett löppas med ett något justerat vänsterlår, när jag istället kan luta mig tillbaka och njuta av att bara vara med?

Ni kanske märker att jag funderat en smula sedan i förrgår. Jag har dessutom varit en flitig bloggläsare och bloggkommentatör de senaste två dagarna. Petras inlägg gav nytt bränsle åt köttkvarnen mellan öronen och satte igång en del nya funderingar. Mest rannsakade jag mig själv för att klura ut om jag har för bråttom eller inte. Jag kom fram till att jag har bråttom, men inte fööör bråttom. Det är en viss skillnad. Att ha bråttom för mig tyder på ambitioner. I mitt fall rör sig inte ambitionerna om att bli världsmästare eller ens svensk mästare. Nä, jag vill känna innerst inne att jag kommer kunna glida över mållinjen strax före 19.00 den 5:e juni. Helst utan att behöva ta till underverk eller andra magiska metoder. Det ska BARA bero på mig!

För att sen återknyta till vilotemat - idag lägger jag fötterna på soffbordet framför OS (inte nu, men ikväll...)! Sen funderar jag nog nöjt - återigen - över den härliga rundan i söndags med ett nöjt flin... Helt utan samvetskval att jag flyttar dagens pass till imorgon :-) Alla vet ju att "imorgon är en annan dag..."!

Förresten - hur gör ni det därute med stretching? Jag har hittills kört enligt filosofin "de senaste rönen pekar mot att stretching inte ger något resultat" samt "man vill ju inte bli överrörlig"! Med andra ord - stretching kör man när man måste! Jag har tidigare haft behov av detta för mina hälsenor, men de verkar numera sköta sig bra så varför stretcha?

Jag ser fram emot en spännande vecka med nya löneförhandlingar, löprundor och andra spännande möjligheter här i livet! Hoppas alla kan haka på min positiva trend!

måndag 15 februari 2010

Glädje i vardagen

Tjing! Idag hade jag definitivt tänkt "hålla truten" på min blogg. Nu har det i träningsbloggvärlden börjat skrivas om hur seriösa träningsbloggar är och att "vi" är dåliga på att vila. Det känns viktigt att reflektera över - och ta till sig!

Med seriösa tolkar jag in många saker (och tänk på att detta är min bild av det hela, hehe). Prestationsångest, galna distanser, flera pass om dagen etc. Jag tänkte faktiskt försöka mig på att avdramatisera det hela med min synvinkel - om det går. Jag kan såklart inte tala för andra utan detta är min alldeles egna uppfattning :-)

För två år sen vägde jag 102 kg, hade noll kondition och mådde generellt "obra". Jag var inte sjuk, men kände mig trött, seg och hängig. Jag börja märka att jag inte orkade leka med mina barn och började tappa orken på jobbet. Blixtsnabbt konstaterade jag att det såklart fann en koppling till min vikt, men framförallt till mitt leverne. Jag åt för mycket av fel saker och motionerade INGENTING.

Jag bestämde mig för att det fick vara slut med det livet. Eftersom jag är som jag är, målinriktad och motivatiosberoende, bestämde jag mig för att jag skulle springa Stockholm maraton 2010! Första året skulle jag ta ett millopp, andra året en halvmara och i år - Stockholm maraton. De flesta konstaterade (troligen med rätta!) att jag var dum i huvudet och att jag ALDRIG skulle klara maran... Hehe - ack så fel de ska få!

Slutmålet för mig var - och är - inte maran som sådan utan att ha skapat mig ett bättre liv där jag mår bra och orkar leka med mina barn - trots den aktningsvärda åldern av 43 år. Jag skulle alltså skapa nya vanor.
Första året sprang jag midnattsloppet - Check!
Förra året Göteborgsvarvet (halvmaraton) - Check!

Förra året hade fortfarande mitt sinne inte fattat att det var ett nytt liv som gällde utan jag var tvungen att "ta till hårdhandskarna"!

Idag tillhör jag de som träningsbloggar! Och JA - jag skriver detaljeratr om mina pass, snittider och känslorna kring detta. Men NEJ - jag känner mig inte pressad av andra bloggare. Utan dem skulle jag däremot inte vara där jag är idag. Mitt liv har börjat förändras. Jag tappar vikt och jag mår bra! Jag har dessutom fantastiskt roligt på denna resa!

En av de saker jag lärt mig under resan har varit vikten av vila! Utan vila ger träning  INGET resultat på min kropp! Nu var det inte så i början. Jag tyckte det gick för långsamt jämfört med andra man "läste och hörde om". Men jag anser att detta var en ren "oerfarenhetsgrej". När man tränat ett tag inser man hur viktigt det är att INTE jämföra sig med andra. Det är bara din egen "progress" som är viktig och vi startar alla från olika punkter i livet. Jag startade inte ens från noll, utan från minus. Nu har jag lyckats ta mig till plus och är på god väg mot ett bättre och hälsosammare liv!

Igår sprang jag ett löppass på 16 km - INTE för att imponera på andra, eller pressa andra eller så. BARA för min egen skull! Tänk då också på att jag slagits i två år för att ta mig hit. Nu finns det inget egetvärde i att springa så långt, men MITT mål är att springa ett maraton. Man kan inte springa ett maraton med min bakgrund om man inte tränar såpass mycket att man klarar träningspass av gårdagens dignitet! För andra i bloggvärlden är detta ett kort pass - för mig var det definitivt ett långpass!

Jag hoppas att de som löser min blogg förstår att dett jag gör detta enbart för min egen skull och att det är mina mål som jag jobbar mot. De har jag satt upp helt själv och kommer få leva upp till själv!

För den som fortfarande är tveksam så kan jag meddela att en av de mest imponerande bedrifter jag beskådat var min frus premiär på loppfronten - hon sprang Musköloppets 5 km-bana! DET imponerade på mig mer än de bloggare jag noterat sprang grymma långdistanser i helgen... (det undervärderar dock inte deras förnämliga insats - tänk på det!)

Jag har aldrig mått så bra som jag gör idag och idag är det kul att ge sig ut i spåren! Idag vilar jag kroppen - glöm inte göra detsamma efter era pass... :-)

söndag 14 februari 2010

Skönt lååångpass...

Så var veckans långpass "avklarat". Idag var det verkligen så det kändes (se RunKeeper)! Segt och skitjobbigt de första 10 km... Resterande 6 helt OK.

Nåja - för ett år sen skulle 10 km i sig varit dödande. Jag är rätt nöjd ändå, även om det kändes tungt.
De första 4 var inga som helst problem. Sen kom betongbacken och sög ur det mesta av energin. Jag gjorde som vanligt och tog en gåvila med dricka efter betongbacken. Sen lunkade jag på. Vid dryga 7 km kom nästa backe. Denna gång kryddad med mördande modd och "knölig" gångbana. Personligen anser jag det vara ett under att jag passerade 7-10 km utan att skada mig! Otroligt dålig väghållning på den aktuella gångvägen... För att inte tala om hur grymt arbetsamt det var att löpa!

Träffade en gammal bekant i spåret efter 12 km. Det var Ingrid - min tidigare "coach" (som jag sprang med för ca ett halvår sen). Hon såg lika förvånad ut som jag och hon hakade på ett par kilometer. Vi bestämde att vi skulle försök återuppta det gemensamma löpandet. Hon var lite orolig att jag "sprungit ifrån" henne(vi låg då kring 6.30-tempo!), men det kändes som att hon nog skulle vara ikapp snart :-) Oavsett så är det trevligt med sällskap.

Sitter och väntar på att få tillgång till duschen efter dottern (har man tur så finns det varmvatten kvar) så jag kan värma min "sargade" kropp. Idag var det bara 3-4 minus, men det blåste rätt hyfsat och jag kände efter 10-12 km att vinden kylde bröstet rätt bra - trots windstoppen och vindjacka. Blev ganska nedkyld idag.

Annars kändes det rätt OK. 16,4 km blev dagens sträckning. I och för sig i ett behagligt tempo som inkluderar en del stopp för "snackpauser" med folk på vägen och dessutom en bil som kört vilse som behövde en vägbeskrivning. Skönt att man inte var helslut och ändå kunde samtala normalt mitt i löpningen.

Nu tar, som sagt, en dusch vid. Därefter blir det en kort promenad och fika hos fruns äldsta dotter med familj. Det ska bli smarrigt efter dagens genomkörare. Helst hade man ju velat bli skjutsad dit, men man är väl stålman...

Just det ja:

Dagens vikt: 92,1 kg (UPP 0,2 kg sen förra veckan - precis som förväntat).

Som jag sagt tidigare är numera vikten av underordnad betydelse och dagens dryga 1600 kalorier jag förbrukade lär väl ha gjort sitt (om jag inte "fikar" så mycket...). Jag tar sikte på löpträning och låter vikten följa med. Då kanske det inte känns så laddat med viktnedgången? Nåja, jag ska försöka komma ihåg sönbdagsvägningarna för er som är intresserade :-) Jag tror ändå att jag kommer klara 85 kg startvikt den 5:e juni :-) I slutändan handlar det ju i alla fall om att de 42195 metrarna måste löpas - oavsett vikt!

Gott slut på denna vecka allihop! Imorgon vilar i alla fall jag!

fredag 12 februari 2010

Lugn och ro

Idag har jag beslutat mig för att dagen ska gå under flaggan "lugn och ro". Vad det innebär får vi se :-)
Målet är i alla fall att inte göra ett enda handtag på träningsfronten och fokusera på "fredagsmys" med barnen ikväll (endast frukt är det som gäller...). Jag har dessutom en sjuk frun hemma när jag ska försöka jobba så vi får väl se...

Jag har idag INGEN träningsvärk. Återigen fattar jag inte varför. Gårdagens pass borde ha gett träningsvärk. När jag nu säger att jag inte har nån träningsvärk så betyder det i praktiken att låren är lite spända, men jag har inga problem att resa mig, ta mig ur sängen och sånt. Inte en tillstymmelse till smärta. För att ni som eventuellt orkat läsa ända hit ska förstå varför jag är så undrande så är jag alltså van att varje runda ska rendera i värk och en kropp som en 90-åring. Detta eftersom jag under i stort sett hela mitt vuxna liv aldrig varit motionär. Och i livet före det vuxna var det mest ansträngande jag ägnade mig åt scouting...

Jag läste ett inlägg på Linas blogg idag om hennes första maraton! Shit vilken hjältinna! Upplevelsemässigt liknade hennes beskrivning mitt första halvmaraton jag gjorde förra året, men hennes järnvilja och envishet som gjorde att hon fortsatte trots stukad fot och blödande ben...

Inlägget gör mig dock en smula oroad. Jag hoppas innerligt att jag inte råkar ut för något liknande för jag tror verkligen att jag hade gjort likadant. Om det är vilja, envishet eller enbart ren dumhet vet jag inte, men någonstans inombords saknas den där "ge-upp"-genen. Jag uttryckte mig på följande sätt för några månader sedan för mina föräldrar "det enda som jag tror kommer hindra mig från att gå i mål 5 juni 2010 är en hjärtinfarkt". Kanske inte det bästa sättet att uttrycka sig för sina föräldrar(?). Oavsett så var det innebörden som var det viktiga. Jag tänker inte bryta! Brutet ben kan skulle också kännas som giltigt förfall. Stukad fot är gränsfall...

Det är oerhört motiverande och inspirerande att läsa inlägg av det slaget. Jag hopopas att jag en dag kan få skriva ett inlägg som kan motivera någon på samma sätt som jag blev av detta. DET skulle vara en stor ära, tycker jag.

Tills vidare ska jag ägna mig åt en del kontemplation om varför jag inte har träningsvärk :-) Det kommer att bli en positiv tankevända för jag mår just nu så JÄVLA BRA! Grym runda igår i dagsljus, certifieringstest utfört med klart godkänt igår kväll och ingen träningsvärk. Lite grann är man rädd för när detta tar slut :-) "Vad är det för skit som ska hända idag då?"...

Solen lyser (bakom molnen!) och jag mår finfint! Ha ett riktigt bra fredagsmys!

torsdag 11 februari 2010

Märkliga saker inträffar just nu

Jaha - vad är det som händer egentligen? Jag ska ju vara en "tjockis" som slår långsamrekord...

Dagens pass var tänkt att känna på kroppens signaler i form av nåt slags "snabbdistanspass i lagomt tempo" - Börja lagom och "härja" lite med känslan i kroppen i 6 km.

Jag startade lite vassare än jag vågat göra tidigare - 5.56-tempo. Kändes OK även om jag frös som en hund i motvinden (temperaturen var "bara" -5 grader, men det blåste snålt idag). Ökade lite långsamt och allt kändes perfekt. Testade att "trycka" lite och det kändes fortfarande bra trots lite högre puls än vad jag är van vid.

Vid dryga 4 km var jag tvungen att stanna och gå i en uppförsbacke på en bro över järnvägen. Hur som haver så var känslan att jag kanske låg lite över behaglig puls, men långt under maxprestation(dags att börja mäta pulsen?).
Snittiden på 6-kilometersrundan blev 5.41 min/km!!! Snacka om nöjd - men otroligt förundrad!

Just nu känns det mesta lite "spooky" i löpningen. Steget är lätt, hastigheten ökar och jag känner en grym lust över att ge mig ut (även om jag strax före rundan idag sa till min fru att "idag känner jag mig inte lika sugen").
Jag vet att jag tappat en del kilon och att jag faktiskt "knarkat" en del kilometrar, men det är fortfarande så att jag inte riktigt är med mentalt. Kroppen känns snabbare och lättare än vad min hjärna säger mig. Är det nån som stött på detta fenomen och kan förklara? Det vore ju en bra grej om hjärnan låg i synk med kroppen :-) Å andra sidan så var det ju så att när jag startade så var hjärnan ljusår före kroppen. Det kanske är så att kroppen hämnas på hjärnan?

Oavsett känslan i kroppen (jag har äntligen fått lite spända lår) så håller jag på att beabeta hjärnan för fulla muggar. Häromdagen vaknade jag på hotellet och mindes drömmen jag nyss hade haft (detta hör inte till vanligheterna). Drömmen bestod i löpningen de sista 150 metrarna 5 juni 2010. Jag löpte, eller vad man nu ska kalla det, i sakta mak och varenda muskel i kroppen värkte. När jag passerade mållinjen och såg tiden - 4.52.08 - så havererade nog hela hjärnkontoret för det kändes som om allt brast. Intressant dröm ändå. Jag passerade mållinjen under fem timmar! Jag kommer spara bilderna av detta i en speciell del i hjärnan så jag kan ta fram dem de där dagarna när regnet öser ned, det är närmare noll och vinden viner kring öronen.

Jag passar på att sno ett underbart citat Lina har på sin blogg:
"Toppresultat nås bara genom smärta. Men till slut gillar du den här smärtan. Du kommer att upptäcka att ju större svårigheter du hade längs vägen, desto mer kommer du att njuta av framgången"

En dag som idag känner jag ingen smärta - bara glädje, men jag vet att den dagen kommer. Den dagen tänker jag vara beredd...

Shit - jag löpte 6 km under 6-minuterstempo...

tisdag 9 februari 2010

Lockande?

Hehe - läste just en mycket intressant artikel på "Illustrerad vetenskap".
Vad sägs om följande lovande utfästelse om ett maraton:

Första 5 km
Hög puls upp mot 180 slag per minut. Förbränning av ­kolhydrater och fett påbörjas.

15 km
Kroppen börjar minska blodförsörjningen till bukhålans organ, så att musklerna försörjs med mer blod.

20 km
Kroppstemperaturen är 38 grader Celsius. Kolhydratförråden är nästan tömda, och förbränningen ­skiftar till ökad fettförbränning.

30 km
Kolhydratförråden är tömda, och fettförbränningen har satt in på allvar. Fettförbränningen medför ­större mängder mjölksyra i musklerna.

42 km
Hjärtat är maximalt belastat. Kroppstemperaturen är uppe i 39 ­grader Celsius. I genomsnitt har löparen förlorat fyra liter vätska, minskat tre kilo och krympt en och en halv centimeter, eftersom diskarna i ­ryggraden har sjunkit ihop.

Tänk ändå då på "Runners high"!

Hur kan vanligt folk stå emot lockelser av detta slag?

Speedy gonzales...

Tjing och good god!
Vilket underbart fartpass jag precis avverkat på löpbandet! Detta trodde jag verkligen inte var möjligt...

Upplägget var följande:
8-10 minuter uppjogg
20-25 minuter fartlek i högt tempo (högt för mig...)
8-10 minuter nedjogg

Uppjoggen avverkades i ca. 6.00 min/km-tempo och jag gav mig därefter direkt på en hyfsad fartökning till 5.30 min/km i omkring 1.30 min, därefter tillbaka till 6.00 min/km osv. Varierade fartökningarna ända ned till 5.00 min/km i denna del.

Efter detta tänkte jag lägga på "högt" tempo och drog ner ända till 4.30 min/km i en minut eller två. Det konstiga är att jag fortfarande kände mig stark... När det var omkring 1.30 min kvar av mina 20 minuters fartkörning dundrade jag på - 3.40 min/km!!!!!! Otroligt nog överlevde jag den sista 1.30 trots att pulsen enligt löpbandet var uppe på 180 :-) Mätte efter 30 sekunder i 6.00 min/km och var då tillbaka ner på 160. Helt osannolikt! Jag har nog aldrig belastat under så lång tid på detta vis! Coolt att jag lever :-)

Eftersom jag egentligen inte hunnit reflektera riktigt över det som hände utan bara är förundrad får jag nog be att få återkomma. Det jag redan nu kan konstatera är att målet på att slutföra Premiärmilen på 58.05 inte borde vara ett problem... Jag känner också att 55 minuter - eller tom 50 minuter - inte borde vara ogenomförbart :-) Nu kommer jag inte satsa på de tiderna, men kommer ha detta i bakhuvudet framöver. Efter 5 juni 2010 ska ju nya mål sättas upp! Hoppas bara jag inte blivit för styv i korken... :-)

Tills reflektionen utförts - God natt!

måndag 8 februari 2010

Återhämtning på alla plan

Sådärja - en återhämtningsjogg utförd med oerhört skön effekt!
Löpte i låååångsamt tempo på löpbandet på hotellet för att få ur mig 40-årsskiva och lite stela lår efter långpasset i lördags. 4,6 km på 30 minuter var precis lagom för att låta kroppen gå in i en skön känsla av välbehag. Lägg till detta en skön låtlista med Poodles (japp - det är "my kind of music"), Europe och andra godbitar från uppväxten :-)

Kryddade sedan tillvaron med en lagom portion pasta med soltorkad tomater och strimlad biff från hotellmenyn. Kanske inte det mest vikteffektiva, men perfekt påfyllnad efter bandpasset.
"Bandpasta efter bandpasset", hehe! Till maten serverades ett stort glas 2010 års kranvatten!

Ska nu jobba av lite smågrejer efter en dag med möten i stort sett oavbrutet och sova gott inför en fruktfrukost och därpå nya möten. Morgondagen avslutas, som jag nämnt tidigare, med ett rent fartpass. Allt fokus på fart och fartlek i dryga halvtimmen. DET ska bli spännande att testa på löpbandet!

En nöjd löpare "sajnar ut"!

Segare än deg

Tjong tjong!
Gårdagen var ett underbart frosseri i seghet och långsam kropp. Brorsans 40-årsfest var riktigt trevlig, men tyvärr bjöds det vin, god mat och såklart en whisky till kaffet. Jag fick faktiskt en tom en liten utskällning av frun igår om att "idag får du inte prata om löpning eller iphone" vilket tydligen varit mina favoritämnen på festen :-) Konstigt att JAG inte märkte det...

Faktum är att i lördags var det första gången som jag själv kände mig stolt över min löpning. Innan dess har det mest känts som att jag hör till "vardagsmotionärsgruppen som snart lägger ned..."! Men som sagt, i lördags var det en befrielse att ha fått avverka 12 km i "smygtakt" med lite härliga backar i benen. I lördags på festen blev det också officellt, dvs jag uttryckte det själv - Jag är löpare :-)

Flög till Skåneland på eftermiddagen och avslutade en fullkomligt seg dag med en Scandicburgare på hotellet. Denna gång är samvetet rent och beslutet var väl genomtänkt. Jag lät dok det mesta av all pommes ligga kvar på tallriken. Det var precis vad kroppen behövde igår! På det en fantastisk natts sömn och nu är det åter i hetluften på jobbet!

På allmän begäran - dagens vikt:

91,9 kg (+-0 sedan förra invägning)

Jag har bestämt mig för att inte lägga fokus på vikten, men det var lite överraskande att ändå ligga still med tanke på sjukdom och 40-årsfest. Kanske kommer uppgång denna vecka?

Ikväll var det inplanerat en vilodag, men jag tänkte ta en lugn "återhämtningsjogg" på löpbandet för att få ur det sista av 40-årsfesten och känna att Scandicburgaren årminstone till viss del försvinner. Jag kommer nog att satsa på 4-6 km i 6.30-tempo eller långsammare. Ska bli supernajs!

Imorgon är det fart som gäller. Koordinationslopp och fartlek enligt Szalkai!

Tills vi hörs igen!

lördag 6 februari 2010

ÄNTLIGEN!

Japp, jag säger som Gert Fylking - Äntligen! Veckan har varit en pina efter den lite för tidiga debuten efter sjukdom. Den gjorde det i alla fall inte bättre... Hoppas nu bara att jag inte gått på för hårt även denna gång!

Planen var "jag löper riktigt lugnt en halvtimme å vänder och tar mig hem efter bästa förmåga i lugnt tempo"! Ja, riktigt så blev det nu kanske inte. Men jag var hela tiden noga med att hålla nere tempot för att inte "överbelasta" kroppen och enligt RunKeeper lyckades jag rätt OK!

Jag började riktigt lugnt och när kroppen var varm la jag mig på ett behagligt lunktempo. Det visar sig nu att det var kring 6.10 vilket förvånar mig en sluma eftersom det brukar ligga kring 6.30 ner till 6.20. Intressant iakttagelse... Mellan fjärde och femte kilometermarkeringarna befinner sig "betongbacken". Den kallar jag inte så bara för att det ligger en betongfabrik mitt i backen, utan det känns som betongdojjorna åker på efter ca 50 m i backen. Tung som attan och lång! Naturligtvis gick tempot ned i denna, mnen "bara" till 7 minuterstempo! Även det intressant eftersom detta inkluderar ca 30 sekunder "drickapromenad" (passade bra efter backen, hehe).

Efter backen blev det ca en kilometer lätt nedför och en kilometer lätt uppför. Därpå tog jag en drickapromenad till varför kilometer åtta visar på 6.31. Sen fick jag såklart skjuts nedför "betongbacken" och blev efter det rätt seg i benen och hade en segkilometer och en rask kilometer. Rundan avslutades med slutsträckan som borde vara bealgd med risktillägg. Efter elva kilometers löpning är kroppen inte lika bra på pareringar som första kilometern! Det var ändå skönt att kunna avsluta lagom och med en kort drickapromenad på slutet...

Allt som allt var det en grymt skön runda där jag försökte hålla ned pulsen och flåsandet! Allt för att inte belasta hals och luftrör för mycket. Musklerna var inget som helst problem, snarare kändes benen piggare. Troligen berodde det på att jag vilat musklerna nästan en vecka, men vad vet jag...

Just nu känns det som att de "förlorade" dagarna inte varit nåt problem och att jag snabbt är tebax i de vanliga rutinerna, men vi får nog avvakta och se. Om halsen inte gör sig påmind planerar jag för ett löpbandspass på tisdag kväll. Funderar på att köra lite fartlek och tänja lite på fartgränserna.

Efter dagens runda finns det ett visst hopp om att klämma Premiärmilen under timmen (passerade 10 km idag på 1.03.04 i lugnt tempo och halka), men fortfarande vidhåller jag att 55 minuter inte "passar in" i mitt program för tillfället. Ingenting får störa mitt maratonmål. Det jag konstaterar är att jag sannolikt kommer nå under 55 minuter under 2010! DET trodde jag aldrig att jag skulle säga. Jag kan nästan våga börja kika mot 50-minutersgränsen, men det får bli en annan dag :-) Just nu är det under 5 timmar den 5 juni 2010 som gäller!

Nu dags för en varm skön dusch och ikväll är det 40-årsfest hemma hos brorsan! DET lär ju inte ha en positiv effekt på min vikt, men det bryr jag mig inte om för det kommer ha en positiv effekt på mitt psyke :-)
Imorgon blir det en lugn dag med avresa mot Skåne på kvällen för ett nytt tredagarspass med jobb.

Tills vidare - Tjing!

torsdag 4 februari 2010

Vilken soppa/sorbet...

Tja, efter en hel del funderande under dagen och många diskussioner med vänner och bekanta har nu sinnet lugnat sig.
Igår var jag arg - idag har det mer övergått i någon form av besvikelse. Inte besvikelse på min situation utan en besvikelse på människan - i synnerhet mig själv. Varför går man på nitar av detta slag? Är det inte dags att man lär sig att den man kan lita på är sig själv? Tja, jag bokför denna situation som en "minneslämplig" :-) och går in i nästa fas med inställningen att "det man vill ha gjort får man själv se till att det blir av"!

Det är ingen mening att hänga läpp för såna saker. Däremot kan man konstatera att ytterligare en dag kan läggas till vilosamlingen inför maraton. Summan är nu fyra i rad! Inget vidare, men om inte stormarna fortsätter och traktorerna lyckas ta bort det mesta av den sorbet som ligger mest överallt ska jag ge mig ut imorgon på ett lättare pass. Fyra dagars vila är åtminstone två för mycket!

Jag har idag också lyckats utveckla en allvarlig skepsis mot gym. Inte då emot det som utförs på desamma, utan på den kostnad som förknippas med detta. Jag skulle gärna vilja köpa mig ett Sats-kort. För att det skulle funka rent praktiskt skulle jag behöva ett "Sverigekort" - 6.600 kr eller 550 kr i månaden!!!!!!
Den stora frågan är naturligtvis - Är detta en kostnad som är försvarbar för en tvåbarnsfar i 40-årsåldern i ett hushåll med EN säker inkomst?
Tja - jag har inget direkt svar på den fråga, men konstaterar med rynkad panna att det går att ana varför jag ännu inte köpt kortet... Jag ber att få återkomma i denna fråga :-)

Ha en trevlig afton!

onsdag 3 februari 2010

Motlut eller motvals

Hmmmm! Är det någon slags naturlag att efter nedförsbacke ska en uppförsbacke komma? Efter ett grejt pass i söndags kom snuvan, efter kursen i måndags och tisdags kom lönesamtalet idag... Say no more!

Jag VET att lönsamheten inte varit på topp för min arbetsgivare, jag VET att man inte kan utbilda sig 365 dagar om året och jag VET att det är många fler i branschen som sitter i samma situation. Men det hjälper inte! Man ser alltid om sitt eget hus i första hand och det tänker jag göra i detta fall. Den lilla peng jag erbjöds för 2009 (ja du läste rätt, vi förhandlar just nu om 2009 års lön) var i det stora hela försumbar i min värld. MIN minimigräns, som var 50% högre än arbetsgivarens, är också en "fis i rymden". Med MINA ögon sett!

Nu höll jag munnen när det uppdagades hur erbjudandet såg ut. Jag lovade mig själv att inte kommentera mer än nödvändigt. Jag höll således brödluckan stängd när argument på argument levererades FÖR arbetsgivarens erbjudande. Jag konstaterade bara att "det kan jag inte acceptera" och iakttog en något överraskad arbetsgivare :-) Ny förhandling om ett par veckor således för att se om de "strandade" förhandlingarna kan återupptas och ge ett annat itfall, eller...

SÅ - hur känner man sig en dag som denna? Jag har "utlovats" (snarare har jag nog själv målat upp en fantasibild) en riktningsändring i en viss form i min yrkesroll. Den ändringen frös i princip helt inne under dagens möte, dock med en ny "uppmålad bild". Dock bedömer jag den nya bilden vara av lika stor sanningshalt och tillförlitlighet som den första. På toppen av detta ett erbjudande om en löneförhöjning som jag personligen bedömer som "skambud".

Jo - faktiskt är livet helt OK. Jag kommer luta mig tillbaks, fundera över min situation och sondera övriga möjligheter i livet fram till nästa förhandling...

Fniss - jag har hört att det efterfrågas "Scrum masters" nuförtiden (som jag utbildade mig till måndag och tisdag)...

Det som spontant lämnar mina läppar just nu är inte en svordom utan ett lätt fnitter! Och detta tack vare en, och endast en, sak - träningen! Om kroppen inte var så stabil, jag kände mig så välmående och var så bra tränad som jag faktiskt blivit hade ett sammanbrott varit en god idé :-) Jag mår helt enkelt så bra att dagens motlut snarare känns som en liten vägbula under ett långpass - visst man märker det och det känns, men det "biter" inte!

Fortfarande är jag oerhört fokuserad på mitt mål - målgång 5 juni 2010, på under 5 timmar och med startvikt 85 kg!
Ingen kan rubba detta fokus just nu känns det som och detta kommer att användas nästa förhandling!

Är det motlut eller är jag bara motvals...?

tisdag 2 februari 2010

Ingen träning av kroppen, men av knoppen

Tjing! Tebax igen efter 2 dagars bloggvakum. Förkylningen har fått ordentligt fäste i snoken och halsen.
Därför ingen träning. Jag har däremot suttit på kurs i två dar för att bli "Certified Scrum master". Cool titel som avser ett coolt arbetssätt för it-projekt. Utan att grotta ner mig i detaljer - shit vad mycket starkare ett team blir om det får formera sig självt jämfört med att nån står och kommenderar! En gammal uv som jag är riktigt impad av effekterna. Vi fick testa det mesta i teknikerna. Ascoolt är ordet!

När det gäller träning och vikt är väl kursande ett par dar inte det bästa... Man sitter mycket still och äter gott! Dessutom, som sagt, infektion på det! Det kan bara sluta på ett sätt :-) Viktuppgång... Det är säkerligen vad jag har att se fram emot på söndag. Men det är OK! Det är inte det viktigaste vad EN vecka säger och dessutom har jag ju sagt tidigare - det är OK att misslyckas, bara man inte gör det ideligen...

Näe - slutkörd efter två intenisva, mnen otroligt givande dagar. Dags att se till att detta inlägg blir kort...

Åter igen när jag piggnar på mig!