tisdag 28 september 2010

Nyheter...

Nu har jag hållit mig borta ett antal dagar från bloggen. Inte för att jag varit sjuk och inte av ointresse. Nä, jag har haft lite hektiska och turbulenta dagar...

I onsdags sa jag upp mig från mitt nuvarande arbete! Sånt kan ju orska en del rörighet i ens liv, men ger också en otrolig energiboost. För er som inte vet har jag jobbat i it-branschen. Primärt med utveckling av affärssytem i bank-, finans- och försäkringsvärlden. Jag har sedan ett par år varit på "tjatstigen" för att få min nuvarande arbetsgivare att vilja satsa lite mer på det jag vill - och mig naturligtvis. Tyvärr har det inte riktigt gått hem, alternativt så har jag har haft större förväntningar på arbetsgivaren än vad de kunnat prestera. Troligen är det en kombination :-)

Nu har jag, via tips från Mentorn, fått spår på en lovande anställning i ett japanskt företag med stora ambitioner och spännande framtidutsikter - Fujitsu. Jag kommer gå över och arbeta närmare verkasamheten och närmare arkitektur och struktur. Det ska bli fantastiskt spännande och jag ser, för första gången på ett par år, fram emot att få starta nästa år med en rejäl kickstart! Här ska bedrivas arkitekturarbete, minsann!

Som ett brev på posten kommer motivationen farande. Inte smygande, utan FARANDE! Jag har inte varit så här motiverad sedan jag startade maratonträningen förra året! Nu är det också en mer erfaren attityd jag kan lägga på mitt liv och har kommit till insikten att NU är det dags att göra en storsatsning på vikten.

Direkt eftter Hässelbyloppet kommer jag frysa löpträningen (som i och för sig varit på sparlåga på sistone pga sjukdom och risiga knän), lägga stort fokus på vikten under ett antal veckor och därefter starta upp med smygande maratonträning inför Stockholm maraton 2011. Sub 85 kg och Sub 4.30 tim är de mål som nu gäller. Efter årsskiftet är det också dags för gymkort. Jag har dragit på det förr, men tänker nu satsa även på detta. Allting med skillnaden att jag börjar med vikten :-)

Så - haka på här på bloggen igen vetja! Nu tänker jag återigen fortsätta min resa!

Tjihooo så bra det plötsligt känns!

fredag 24 september 2010

No go!

Beslutet är taget: Jag startar INTE imorgon!
Jag tänker faktiskt redan nu gå ut med detta :-) Mest så att mitt envetna funderande ska avslutas. Knäna känns rätt OK, men inte bra. Snuvan är, om möjligt, än värre. Jag har ingen feber, men nyser ut halva hjärnan varje frukost och fortsätter sedan med resten under resterande tid på dagen. Egentligen undrar jag hur man kan få ut så mycket ur en näsa...

Jag funderade in i det sista på att faktiskt "nedgradera" mig till LL 15K. Till slut insåg jag det meningslösa. Varför nedgradera när det verkligen är 30K jag vill bocka av i min Att-göra-lista? Har jag fått någon slags hybris och MÅSTE löpa, eller vad är det som pågår? Jag tog gårdagkvällen i anspråk för "luta-mig-tillbaka-och-filosofera"-tid. Varför vill jag starta? Vad vill jag uppnå? Vad vinner jag på att starta på 15K när jag egentligen vill springa 30?

Slutsatsen blev helt enkelt - jag är just nu egentligen helt "ointresserad" av att springa 15K! Det är ju elddopet med 30K som lockat och om jag inte känner att jag kan göra mig själv rättvisa och dessutom riskerar att sabba kroppen ytterligare... Nä, då får LL30K vänta ett år! För det är ju precis det som det handlar om - ett futtigt år, 12 månader, 365 dagar! Beslutet var inte det lättaste att ta, men när man tar med i beräkningen den "horribla" känslan under Stockholm halvmaraton så känns beslutet 100% rätt.

Nu använder jag den lilla energi jag har åt att skicka positiva tankar åt alla er alla som är startklara inför imorgon och hoppas att ni får en helt fantastisk upplevelse - även om vädergudarna ser oroväckande arga ut... Lycka till allihop!

Jag hoppas vi ses på Hässelby i alla fall...

tisdag 21 september 2010

Åter till verkligheten

Sådärja - nu är jag åter till verkligheten! Fem dagar i "Mittens rike" gav resultatet en förkylning, rejäl trötthet efter resandet, men en fantastisk upplevelse. Idag är kroppen inte riktigt med på noterna, så jag tänkte bara hojta till lite här på bloggen så "alla" vet att jag lever, men nån vidare bloggare är jag nog inte idag(heller?)...

På lördag går LL av stapeln. Som det känns idag så lär INTE Magnus stå på startlinjen, men det är lite tidigt att ge upp än, så vi får helt enkelt se. Mycket talar dock emot en start för tillfället. Inte minst knät som hör av sig lite då och då. T ex var klättrandet på kinesiska muren (japp - det var mer klättring än promenad...) inte vidare värst bra för knäkänslan. Ont på båda sidor strax ovanför knäskålen (samma känsla som under och efter halvmaran)!

Nåja, jag har haft det bra ändå. Nu hoppas jag bara att förkylning och jetlag lägger sig så man kan bli människa igen :-)

Ciao!

onsdag 15 september 2010

Glädjande regnväder

Igår var det en usel jobbdag! Jag var seg, hängig och det mesta kändes som om det gick mig emot! Ändra fram till 16-tiden... Då vände det! Solen sken åter över själen och de tunga regnmolnen i själen skingrades snabbt! Hoppet om framtiden återvände och tom kroppen kändes bättre! Det fanns såklart en anledning och den kommer jag ha anledning till återkomma till, men det är inte riktigt "färdigprocessat" än så jag håller igen ett tag till. BARA för att retas :-)

Imorgon går flyget äntligen mot Beijing. 14.10 lyfter planet mot Helsingfors och därefter hoppar vi vidare mot landet i öster. Det ska bli fantastiskt kul och spännande. Även om jag bara blir borta tom måndag så ser programmet späckat ut och jag kommer sannerligen hinna ta del av de platser jag ser fram emot: muren, den förbjudna staden, himmelska fridens torg, os-anläggningarna mm Att vi dessutom hinner få tid att "brottas" med försäljare på några marknader ska bli en fantastisk upplevelse. Det känns som om detta är en "once-in-a-lifetime"-grej. Jag kommer självklart återkomma med ett referat och lite bilder. Frun har påpassligt laddat "den lilla kameran" och den åker med till Kina imorgon. Önskelistan är också skriven. En för frun, en för vart och ett av barnen...

Förra vändan planerade jag för långa pass inför maran. Denna resa planerar jag ingenting. Jag kommer släpa på mina favoritträningskläder, och hoppas att kroppen tillåter ett lättare pass någon av kvällarna eller morgnarna, men det blir det det blir... Just nu är kroppen i obalans och den hängiga känslan hänger kvar fortfarande. Jag är fortfarande glad över att inget allvarligare inträffade under halvmaran och jag hoppas verkligen p att bli piggare. Det kan ju inte komma lämpligare med en åttatimmars flygresa och lite jetlag... :-)

Jag kopplar idag ner mig tidigt för inköp av en ryggsäck för handbagaget. Den är dessutom perfekt för att packa allt inför ett lopp :-) så den kommer verkligen till användning. Ett bra fack för papper, plånbok och telefon och ett större för skor, kläder etc. Helt lysande pris dessutom! Jag har dessutom lånat en stor resväska av mina föräldrar där mina få kläder kommer skvalpa omkring - det enda tipset jag fått inför resan är "res med tom väska, för ALLT är så billigt". Återstår att se...

Nu kommer ni inte höra av mig på nån dag så jag önskar er alla en härlig vecka och en riktigt trevlig helg!

måndag 13 september 2010

Märklig känsla

Jag måste bara plita ner några ord om den känsla jag haft idag, och även igår.
Den där "post-race-känslan" jag brukar få har liksom inte infunnit sig. När man lutar sig tillbaka, njuter av sina ömmande muskler och leende kikar på medaljen och faktiskt känner sig nöjd över att ha utfört nåt. Jag saknar den!

Igår var känslan bara ömhet, yrsel och "gå-omkring-i-ett-drömlikande-tillstånd"-känsla. Jag försökte uppbåda lite social kompetens till firandet av min mamma, men jag tror inte jag lyckades helt. Jag var helt enkelt rejält mörbultad, utmattad och fundersam. Varje gång jag reste mig blev jag yr, lätt illamående och världen gungade liksom hela dan...

En god natts sömn ger vid handen en ny känslomässig märklighet. Ömhet i musklerna - check! Leende när jag ser medaljen - Check! Nöjd med instsen - inte check... Halvsnuvig, halvrosslig och halvfebrig - Dundercheck! Helt enkelt - halv är dagens budskap. Leendet är säkert halvt också. Det enda som stämmer överens med den "vanliga" känslan är ömmandet i kroppen :-) DET känns i alla fall som vanligt! Puh, man blir ju nästan orolig annars!

Jag kan på stående fot idag(det snurrar ingenting!) utlova några saker:
1. Om "halvan" håller i sig och jag inte känner mig hundraprocentig innan nästa helg så kommer jag inte starta på LL 30K! Det vore nämligen helkorkat. Både utmattningen efter ett långt lopp, den korta återhämtningstiden och på det en "halv"-kä'nsla. Nä, då får LL 30K vänta till nästa år. Men kanske LL 15 K? :-)...

2. D-vitaminutredning startas! Lilla Ingmarie har "tjatat" på mig länge nu :-) NU ska jag kolla med min läkare/apoteket att D-vitamin inte stör mina härliga B12 och mitt Levaxin - sen kör jag på! Att dessutom hösten kommer med uteblivet solsken gör ju motiven ännu starkare :-) Så - jag fattade till slut, Ingmarie :-)

Jag hoppas att jag lärt mig av den gångna helgen. Jag har börjat kämpa med att åtminstonbe försöka lär mig saker av allt som sker. Positivt som negativt!

Och vet ni vad - jag slog ju faktiskt världsrekord i lördags! 2.16.39 är den snabbaste halvmara jag nånsin löpt... Jag kan på lika stående fot utlova mer framöver :-)

Märklig företeelse sånt  här med känslor. Fast jag åkt berg-och-dalbana ett par dar så är det en sak som håller sig på topp: Jag är så oerhört glad och stolt över min dotter som på helt eget initiativ ville springa "Fest-i-byn"-loppet och slutförde - med ett leende! Snacka om stolt farsa...

söndag 12 september 2010

Ouch!

Målet var att gå under 2.15 och att le hela vägen. Resultatet blev annat... :-(

För att göra pinan kort: 2.16.39, ont i knäna utan dess like och en känsla i kroppen av att jag är sjuk! DET var det jag kände efter att ha passerat mållinjen igår. Leendet dök upp då och då när den där härliga känslan ploppade in i själen, men större delen av gårdagens lopp var okul.

I startfållan såg jag Lina med 2.15-ballongen. Hon skulle ju vara farthållare och skulle ju kunna hjälpa mig till en bra tid. Efter ett snabbt sista besök på "blå lådan" såg jag ballongen en bra bit framför mig. Starten gick och jag höll utkik efter ballongen hela tiden. Efter tre km var jag ikapp. Jag låg och körde på rätt bra i ett tempo kring sex minuter och strax under. Pigga ben, kroppen lite seg, men själen njöt. Efter en kilometer med 2.15-farthållarna strax före mig kände jag att - "nä, nu känns det så himla bra så jag rullar på lite till. 2.10 kommer sitta idag!"...

Har ni sett detta förr? Jag rullade i alla fall på rätt bra och låg kvar kring sexminuterstempot. Vid milen kände jag helt plötsligt att nu funkar inte kroppen som den ska. Andningen ven lite extra och jag kände hur det "sved" långt ner i luftrören. Benen var stumma och lite smått bedövade och ryggen började göra ont. Om jag inte vore så oerhört tjurskallig så hade jag stannat här. Kanske skulle jag också gjort det...

Den sista milen var mest bara jobbig, smärtfull och trist. Kroppen sa klart ifrån och jag fattar egentligen inte varför jag körde på och var så himla envis. Det var inget snack om att det var nånting i kroppen som inte stod riktigt rätt till. Infektion eller vad det nu var...

Vid 18 km kom 2.15-farthållarna ikapp mig och jag hade ingenting att sätta emot smärtan och utmattningen. Jag såg dem försvinna bortöver, men hade dem i synhåll ända upp mot 19 km. Fröjden var ju när man passerade slottet. Jag var helt utmattad och stannade för att gå en bit. I rygg på mig kommer en kille i röd t-shirt och svart keps. "Kom igen nu - det är bara en kilometer kvar. Jag har sett dig hela loppet och nu får du faan inte ge upp!". Vad tror ni hände? Klart jag började springa! Och som jag sprang... TACK!

Jag avslutade de sista 400 m i en slutspurt där ingen tog sig förbi. Återigen - varför? Jag borde kanske lagt mig ned vid sidan och sugit i mig lite syre :-) Nä, jag funkar ju inte så! Man kan diskutera om det var så smart att ställa upp igår, men jag trodde verkligen att kroppen var med igår. Idag vet jag bättre!

När jag satte mig efter loppet och intog lite ur "goodiebagen" var kroppen bra utmattad. Telefonen slogs på och det första som dyker upp är en bild på Amanda, äldsta dottern, som springer i mål i "Fest-i-byn"-loppet hemma (2,3 km). Då var det nära att tårarna kom. Stoltare pappa får man leta efter! Då spelar det liksom ingen roll hur utmattad man är! Jättekul att man "smittat" barnen lite grann.

Idag ska vi fira min mammas födelsedag. Jag kommer känna mig äldre än hon, men det är OK. Jag börjar i alla fall återhämta mig. Idag ska jag inte gör alltför många knop. Kroppen känns INTE OK och jag måste verkligen passa på hur den känns. Som det kändes igår under och efter loppet så har jag allvarliga funderingar på att ställa in LL!!

Om jag känner minsta likhet i kroppen när LL är på G så kommer jag istället vara smart och stå över. Känslan igår att kroppen inte mår bra var alltför obehaglig och jag tar det som en skarp varningssignal. Man ska INTE starta om man intye är OK och framförallt ska man nog vara rättvis mot sig själv och kliva av om kroppen säger ifrån. Nu pratar jag inte om att det är jobbigt - för det är en helt annan känsla. Nu pratar jag om en känsla där kroppen varnar för att nåt inte står rätt till. Jag är stolt över att ha slutfört igår, men lika ångerfull också. Igår BORDE jag nog ha klivit av. Då kanske jag sluppit svimkänslor, darrande knän och ett illamående efteråt. Men - det som inte dödar det härdar! Smartare nästa gång, Magnus!

Förresten! Före loppet lyckades jag träffa Pernilla och hennes man. Efter loppet träffade jag Lina och Coyntha! DET var däremot en trevlig upplevelse. Jättekul att ses!

Nu - en kort promenad med pusshunden Nemo i lååååångsamt tempo!

fredag 10 september 2010

Inför...

Tjolahopp! Nu har det gått ett tag sen förra inlägget. Jag har inte dött, men det har varit myckett att bråka med i hjärnan :-)

Veckan har varit sådär. Snuvan ger sig ändå inte riktigt, men vill heller inte bryta ut. Förhoppningarna inför morgondagen har sakta försämrats hela denna vecka. Men jag kör på! Jag kan ju i alla fall reta gallfeber på nån med mitt leende i nån backe :-) Tiden spelar inte så stor roll egentligen. Jag vill ta mig i mål på en godkänd tid - vad nu det innebär, hehe.

För er som vill tänkte jag vi kunde sammanstråla! Vad sägs om en träff kl. 15.30 vid sjukvårdstältet? Mig hittar ni genom att leta efter nån förvirrad löpare i svarta tights, blå t-shirt oech eventuellt en blå vindjacka. Jag ska sen ta mig till startgrupp F och har startnr 8509 (om ni kan se numret på den förvirrade blåa löparen...).

Pernilla, Lars och Jakob- blir det bra? Gäller alla övriga också som tycker det är kul att ses IRL :-)

Nu - lämna in älsklingsMacen vars trådlösa nätverkskort slutat fungera :-( Sen pastaladda och fredagsmysa med mina små prinsessor...

På dem nu allihop - Lycka till!

lördag 4 september 2010

Första/Sista långpasset inför halvmaran

Jodå, jag kom ut minsann. Jag tänkte mig faktiskt ett "känna-på-kroppen-pass" efter förkylningar och magkör. Min vana trogen fläskade jag på de första kilometrarna och tröttnade sen :-)

Fy vilket pass! Idag hade jag svårt att hitta känslan. Det handlade mest om att bara "göra det". Såna pass är inga favoriter, men de kommer då och då. Passet bådar ju inte speciellt gott inför halvmaran om en vecka, men vi får väl se. Det händer ju spännande saker med hjärnan och kroppen vid tävling. Det är ju sååå mycket roligare med publik.

Ambitionsnivån är inte på topp efter detta, men nedåt 2.15-2.10 borde inte vara omöjligt trots allt(?). Men det klart, blir det 2.30 så blir det :-) Huvudsaken jag har kul!

En glad skit framför Macen i vardagsrummet...

Tja - mest för Pernilla, men även för er andra. Vackrare än såhär blir jag inte :-)
Hittade faktiskt ingen bild av mig med träningskläder, men lite fantasi får ni väl ha :-)
Tycker nog ändå att beskrivningen "halvtjock 43-åring" inte är helt fel...

Startgrupp F
Startnummer 8509
Klädsel Återstår att se...


Hoppas vi ses i myllret innan!

Nu - duschdags! Sen blir det en vända till affärn för lördagsgodisinköp med prinsessorna :-)

Just ja - köpte mig en ny gadget igår - Xtreamer sidewinder! En mediaspelare som ersätter alla repade DVD-skivor till oss och barnen. Nu är det bara att rippa ner sina skivor på disk så kan de göra som de vill :-) Mycket trevlig bekantskap...

Krampande vader och snuva

Jahapp - så har det gått en vecka sedan Bellman och jag har inte gjort jota på träningsfronten. Det värsta av allt är att det känns OK ändå. Och då är det ju bara en vecka kvar till halvmaran...

Jag tänker inte ge mig in i diskussioner kring detta, för mycket i livet har varit upp och ner, och ut och in. Jobbet har varit sådär, vår frys havererade och snuvan har haft ett fast grepp om min kropp. Nu ljusnar det på jobbfronten, ny kyl/frys är beställd och snuvan ger med sig. Hur skulle man må om man aldrig hade dessa downs? Vi skulle ju aldrig få uppleva känslan av välbehag och glädje. Idag vaknade mina barn griniga och bråkiga - och det är fantastiskt! Jag har sovit som en prins och log bara mot barnen när jag satte dem på plats :-) Ett leende gör så mycket!

En helt annan sak som drabbat mig på sistone är krampande vadmuskler. Och då pratar jag inte om löpning utan om sovande. Mitt i natten flyger jag upp som en stel pinne och mina vadmuskler krampar! Jag studsar upp och sträcker ut (med visst bankande på muskeln) tills det släpper. Sen är det ju lite svårt att somna om. Jag fattar inte riktigt vad detta beror på. Jag har ju inte haft en överdriven träningsmängd på sistone och inga hårdare pass. Förslag någon? Jag har kollat magnesium etc hos läkaren tidigare och de värdena låg utmärkt. Jag äter bättre kost nu och rör mig mer "normalt" efter maran i juni. Kan det vara så att kroppen reagerar på den minskade träningsmängden?

Idag blir det lite jobb eftersom jag jobbar ihop med ett amerikanskt bolag på västkusten. När jag sover, jobbar de och tvärtom. Dessutom är det helg i USA på måndag så jag tänkte försöka köra ikapp idag eftersom jag drar ner mot Skåne imorgon. I övrigt passar jag på att leka med mina barn, ta ett pass idag och bara ha det gött denna helg. Vad gör ni?

Höstiga hälsningar från Bro!

onsdag 1 september 2010

På bättringsvägen och tankar utifrån det

Tja, magköret gav sig och ersattes av en förkylning med en fantastisk "seghet" som känsla. Nu böärjar det ge med sig och tankarna fladdrar kring löpning igen. Inte ett steg har jag tagit sedan i lördags...

Livet ter sig ändå betydligt ljusare. En del beslut jag tagit har gett att "ryggsäcken" inte känns lika tung längre. Dagarna passeras med ett leende och jag ser verkligen fram emot vintern (?)! Galet - Ja, men härlig känsla. Matavdelningen har skött sig rätt bra. När jag är hemmavid är det inga som helst problem att tillreda mat som är nyttig och alltid kompletterad med en sallad som också är nyttigare än vad jag kunde åstadkomma förr. Bönor, linser och diverse nötter har kompletterat salladerna och det är ju toppen! Värre är det när man är på tjänsteresa! Långa dagar, inga bra lunchrestauranger, stressigt och dessutom boendes på hotell... Say no more! Jag försöker ändå hålla mig på den nyttiga sidan, men ibland trillar man dit på en hamburgare med pommes... Skäms Magnus! Nåja - jag har ju tidigare filosoferat om att det måste vara OK att misslyckas ibland. Annars vet man ju inte när man lyckas :-) Jag känner ändå att jag har någon slags koll och att jag äter mer än vad jag egentligen orkar! Egentligen äter jag nog bara oftare och håller mig mätt mer, men ändå... Jag har löyckats hitta en kost där jag "står still" viktmässigt och det var precis det jag ville från början. Jag behöver det där "fixläget" för annars är det vanskligt att laborera!

Redan på söndag drar jag mot Skåne igen. Återigen en hektisk vecka, men den ska jag nog klara den också. Det är den sista tjänsteresan innan Kinatrippen som nu kommer gå av stapeln 16-20 september. Det bli ju perfekt med ett halvmaraton innan och Lidingö efter... :-) Nåja, om man bara tar livet som det kommer och inte gör så stor sak av det så kommer det gå bra!

Halvmaran kommer jag löpa på, medan Lidingö ska avverkas. Jag är glad om jag klarar att genomföra och komma i mål på Lidingö i år. Alltför lite träning har lagts på den typ av underlag och banprofil för att några ambitioner ska finnas mer än så. Halvmaran däremot... Det vore kul att komma ner mot 2.15, kanske tom 2.10. Men - är det bara kul så är jag nöjd!

Viktmässigt står jag helt still, som sagt. Och det är bra! Jag pendlar efter semestern mellan 91,5 och 92,5 någonstans. Jag tycker det är av lite sekundär betydelse just nu eftersom så mycket energi åtgår för att lära sig bra kost. Det måste få ta lite tid nu, helt enkelt! Planen är att löpa på i höst, toppa med Hässelby 10/10 (sub 55?...) och därefter köra hårdare på viketn.
Troligen kommer jag kopiera Dr Annikas kur ett litet tag för att få den där psykologiska effekten, för att därefter börja bygga maratonkroppen. Jag vet att det inte är det bästa sättet på lång sikt med "kurer", men jag tror att min lilla hjärna har behov av en snabb nedgång. Dock vill jag inte riskera höstens lopp och inte heller vårens. Därför blir det en kort, men intensiv, period när jag BARA fokuserar på vikt och midjemått och därefter sakta rullar på träningen. Nu vet jag ju hur jag ska äta för att hålla vikten! Jag hoppas och tror att detta är den bästa vägen för mig, men det är ju länge kvar till 11/10 (efter Hässelby) :-)

Nu - ut på jakt efter billig och bra kyl och frys! Vår frys håller just nu kyltemperatur och det brådskar att lösa :-)