måndag 31 maj 2010

Seg natt - tävlingsnerver?

Tjihoo! Inatt har det varit en seg "sömnnatt". Det började med att småtjejerna skulle gå en kort sväng med Nemo. En timme och 40 minuter senare kom de lufsande med blomsterkvistar i händerna och pengar i fickorna - "Vi har sålt blommor!". Aaaaarrrrggghhhhooooiiiii! Jag tog min runda igår och cykelfarandet igår kväll fär att hitta barnen var ren bonus (blev nog en mil till på cykeln). Polissamtalet hängde i luften! Dessutom vaknade lilltjejen inatt och kom in till oss och fladdrade som en propeller i sängen. Konstigt att man sov lite illa...

Jag tror i och för sig att det rör sig primärt om tävlingsnerver. Precis som Ingmarie kommenterade igår. Jag har helt enkelt börjat inse att jag äntligen ska få springa ett maraton :-) Jag kan ärligt säga att jag är nervös! Inte för loppet som sådant. Nä, det ska nog bara avverkas. Det jag är nervös för nu är skador eller sjukdom. Igår kväll låg jag och tänkte på hur mycket som faktiskt KAN gå snett! Snacka om positivt tänkande :-)

Idag blir det en lugn dag på jobbet (med lite härlig stress) och sedan ett sista pass imorgon. Sen är det bara att luta sig tillbaka och ladda på riktigt. På fredag ämnar jag ta en ordentlig nummerlappsmässdag och bara gå runt och kika. Kanske öppnas plånboken om nåt fynd dyker upp :-)

Alldeles oavsett så känns andan positiv och jag är på väg mot mitt treårsmål med god fart och glatt sinne :-)

söndag 30 maj 2010

Lufsrunda och mental svacka?

Idag kom jag äntligen till skott och fick till en ordentlig runda. Nåja, hyfsat ordentlig i alla fall - sju kilometer i lufstempo. Jag inledde strax under sexminuterstempo och körde på tre kilometer innan jag konstaterade att den låt jag lyssnade på hade jag hört förut. Det visade sig att denna låt repeterades gång efter gång efter gång. Jag stannade för att försöka fixa detta, men kände mig lite stressad (?) av att fortsätta löpa. Till slut ignorerade jag alltihop och slog av. Stoppet gjorde att jag landade på ett snitt på 6.17 min/km. Inte för att det hade någon betydelse egentligen, men ändå...

Idag har jag också konstaterat att jag är i en mental svacka. Eller, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Min mamma ringde idag och undrade om jag kunde hjälpa till att bära bort en torktumlare, nånting jag normalt ställer upp på utan problem. Nu tvekade jag och föreslog att vi kunde göra detta nästa söndag - efter loppet. Jag är oftast den som, utan att fundera speciellt, kastar mig över det mesta, men idag (egentligen sedan Varvet) funderade jag en gång extra.

Jag har ju trots allt haft detta som mål i tre år. Tre ÅR! Jag fattar egentligen inte själv att jag kunnat jobba såpass disciplinerat dessa år, eller åtminstone sedan jag började blogga för ett halvår sen. Målet jag satte upp för tre år sen var Stockholm maraton. År ett skulle jag ta ett millopp (Midnattsloppet 2008). år två en halvmara (Göteborgsvarvet 2009) och år tre Stockhoilm maraton! Nu är det sex dagar kvar och jag börjar bli lite darrig på manschetten. Inte för loppet som sådant, utan jag oroar mig för skador eller sjukdom.

Jag har, precis som vanligt, de senaste dagarna känt mig hostig och halvhängig. Jag "tackade nej" till torktumlarbärande idag och i huvudet snurrar upplevelsen ifrån Varvet och tankar inför maran omkring i en ända stor mix. Jag är fortfarande säker på att klara mitt mål om jag får vara hel och frisk, men upplevelsen är ju den jag vill åt och den undrar jag en hel del över redan...

Jag kommer ta ett pass till på tisdag. Troligen lika oplanerat och lugnt som dagens och sen får det vara bra. Onsdag, torsdag och fredag kommer det att fokuseras på vila, njuta, äta, sova och fokusera. På lördag kommer i alla fall mitt psyke vara helt inställt på att avverka Stockholm maraton - under fem timmar!

Hur ser er vecka ut kollegor :-) ?

onsdag 26 maj 2010

Tiodagarsfunderingen

Nattens sömnkvalitet var inte så hög som jag önskade igår. Jag jobbade sent igår kväll och avslutade med att skicka några beska mejl. Såhär i efterhand kan jag konstatera att man ibland ska avvakta med att skicka ilskna mejl när man sovit illa ett par nätter. Mejlen har en tendens att bli raka, ärliga och något övertydliga... Oavsett så står jag för allt jag skriver och det var inte något problem, men personlign anser jag att en del formuleringar kunde gjorts mjukare utan att tappa tydlighet. Dock fick mejlen avsedd verkan!
Idag är jag äntligen på väg hem efter fem spännande dagar med familjefrånvaro. När jag äntligen kommit fram till Hässleholm och baxat mig på X2000 kunde jag koppla upp mig och jobba. I pauserna har jag tjuvläst bloggar och artiklar för att hålla mig alert. Grattis förresten alla som sprang Milspåret häromdagen!

En av artiklarna jag läst är skriven av Petra - en "joggbloggkollega" tillika journalist på SvD. Det är en rätt kort artikel, men rätt intressant, som handlar om "rätta tänket" under maran. Jag gissar att tankesättet är applicerbart på lopp i allmänhet. Det som fångade mitt intresse mest var den lilla "faktarutan" till höger i artikeln. I den nämndes fem "mentala träningstips" inför maran och speciellt tips två ("De flesta som har åsikter om din prestation har aldrig sprungit en mara.") fick mig att gå igång.

Jag har på senare tid noterat, eller kanske bara tydligare reflekterat över, att många tycker saker om min träning, mina lopp och har "ovärderliga" tips. Det roliga i kråksången är att i stort sett samtliga i min närhet som uttalar sig baserar sina påstående på sina gamla meriter eller på rena spekulationer. Med det menar jag påståenden som "jag kommer ihåg när jag låg i lumpen och jag sprang milen på 42 minuter". Jag har nu vant mig vid påstående liknande detta och hanterar det numera med ett något tillgjort nyfiket intresse - "jaha, är det så det är" :-)

Lite rädd är jag att jag själv ger liknande tips, även om dessa är mer nutidsorienterade. Egentligen är jag helt säker på att jag ger min omgivning löpartips, hehe. Så, kära omgivning, när jag kommer med löpartips - möte mig med ett något tillgjort nyfiket "jaha, är det så det är"! Det kan jag gott ha!

Ett visst allvar finns det i mitt "raljerande". Jag är av den uppfattningen att ska man lyssna på någon - lyssna på någon som gjort det och som fick det att fungera! Där är också anledningen till att jag så slaviskt (fram till nu i alla fall) följt Anders Szalkais träningsprogram.

Nu verkar tipsen i Petras artikel vara väl underbyggda och jag tar faktiskt in dem. Likaså tar jag in tips från min "bloggkollegor". Faktum är ändå att vi sällan tipsar varandra om hur träningen ska utföras om man inte själv frågat efter det. Är inte det lite spännande? Lite hårddraget ser jag det som att de som inte vet så mycket om maratonträning är de som faktiskt ger de flesta tipsen - och det helt oombett!

Med bara tio dagar kvar till min stora upplevelse kan jag ärligt säga att jag lyssnat på väldigt få tips. Jag gjorde så att jag beslutade tidigt att lyssna på Anders Szalkai (för han har gjort det och lyckats och hans program har funnits många år och har uppenbarligen funkat) och ändrade inte på upplägget förrän jag kände mig säker på vad jag pysslade med. Vill ni ta till er det tipset så är det helt OK :-)

Det är en märklig känsla att det bara är tio dagar kvar! När jag startade den här bloggen var det exakt 190 dagar kvar... Förutom att bloggandet lyft en hel del skrivmässigt och så har det runnit mycket vatten under träningsbroarna sedan dess! Jag gissar att jag har ett tre lugnare träningspass kvar innan jag ska ge mig ut på en mara och jag längtar!?!?!?!?!?!

Coolt!

tisdag 25 maj 2010

Kort och jobbigt

Jaha - jag visste väl att "bakslaget" skulle komma. Efter jobbet här i Helsingborg, som jag besökt sen i söndags, tänkte jag dra ut på en skön, lugn jogg i Pålsjö skog. Lugn - Check! Skön - Ocheck!

Det kändes liksom inuti kroppen idag på rundan att jag var med om nåt halvjobbigt i lördags. Musklerna var sega, lederna gnisslade och senorna spände mest. Nu hade jag ju liksom detta på känn så jag tar inte så hårt på det. Om det håller i sig till nästa vecka är det kanske dags att börja undra, men efter en urladdning som på Varvet i lördags så brukar jag bli en "seg gubbe" en vecka :-)

En annan sak som slagit mig är att jag faktiskt också varit ifrån min fantastiska fru och mina underbara små barn i hela fem dagar. På nåt sätt tror jag att det påverkar också. Det gör liksom lite ont i kroppen bara av att längta. Och fem dagar är ju "jättelänge"! TUR att jag åker hem imorgon. Tåg till Hässleholm och vidare med X2000 mot huvudstaden!

Dagarna här hos kunden har varit arbetssamma, som vanligt, och just nu är min frustration stor! Jag hoppas jag kan sova gott inatt (till skillnad från de sista två nätterna) och kanske landa i nån mer harmonisk stämning :-) Just nu upplever jag tjänsteresan mer som ett stort antiklimax och bakslag efter det fantastiska Göteborgsvarvet!

Natti!

måndag 24 maj 2010

Reflektion över Varvet

Nu har det gått några ytterligare timmar efter Varvet och jag har hunnit känna efter, reflektera och fundera. Läser man om folks upplevelser av Varvet så kan man konstatera att många tyckte det var varmt och att generellt så verkar många ha gjort sämre tider än normalt. Personligen har jag dragit ett antal lite avvikande slutsatser...

Till att börja med - Ja, det var varmt! Det kan man nog sluta debattera tycker jag :-) Däremot tror jag att alla som kollapsade antingen druckit dåligt eller varit otillräckligt tränade för det tempo de valde. Jag vet - det är inte direkt någon överraskning, men ändå...

För egen del drack jag rejält på fredagen (mest för att att stävja förkylningen), men vid niotiden på lördagmorgon insåg jag att det skulle bli rejält varmt så jag drog igång operation vätska. Jag drog nog i mig närmare två-tre liter vatten innan start (därav pausen i Slottsskogen). Jag drack sedan en mugg sportdryck på varje station och hällde en mugg vatten över huvudet. För mig fungerade detta utmärkt!

När det gäller tiden så vill jag påstå att jag troligen påverkades av värmen, MEN att mina största hinder var min förkylning samt pausen i Slottsskogen. Dessa två gjorde att tempot gick ner en smula. Jag är ju ändå väldigt nöjd med min tid eftersom den ligger såpass nära det mål jag ursprungligen satte upp (2.15) samt att det ligger helt i fas med mitt maratonmål (2.20 på första halvan och 2.40 på andra halvan). Jag upplevde det som att jag höll ett "prattempo" hela vägen och ägnade mycket tid åt att köra high-five med alla barn som sträckte ut armarna och att fota lite då och då.

Lite märklig känsla får jag nu när jag kikar på mina snittkilometertider för de olika femkilometerssträckorn (och den sista kilometern):
6:46 (0-5 km)
6:33 (5-10 km)
6:33 (10-15 km)
6:34 (15-20 km)
6:34 (20-21.1 km)

Rätt imponerande jämnhet över femmorna och detta bådar gott inför maran! Jag hade variationer inom femmorna, men "lufsade på" i ett behagligt tempo.

Sammanfattningsvis kan jag förstå att värmen knäckte de som inte drack ordentligt eller körde "för hårt". Jag kände inte av varken eller :-)

Idag - Vila! Imorgon - lätt runda för att mjuka upp kroppen!

lördag 22 maj 2010

Sista långpasset genomlevt - Göteborgsvarvet

Medan jag kommer ihåg vill jag varna mina läsare för att detta inlägg kan dra ut på längden :-)

Klockan var 06.42 när min interna mat- och sovklocka ringde och jag konstaterade att det var för att jag nog behövde gå upp eller nåt... Egentligen fattade jag inte varför det ringde då eftersom jag ställt klockan på 7.30, men OK vi kör väl på det då, tänkte jag. Alltså gick han Magnus upp redan kvart i sju denna dag och kastade sig i duschen efter att först ha rakat hakan (Marathonfoto skulle ju vara på plats idag!). Frukost på hotellet intogs med stor entusiasm och den därpå promenaden var menad ungefär som ett beslutsmöte - fast närvarande var bara jag! Beslutet som skulle tas var - Springa eller inte springa!

Efter en del dividerande (?) tog jag beslutet att jag skulle springa. Detta trots att jag tydligt kände av förkylningens underbara "skugga" längst bak i nosen. Ingen feber och inget halsont! Nåväl, när beslutet väl var fattat var det bara att ta tjuren vid hornen. Utlovat var underbart semesterväder i form av 20+ grader och inga moln. Alltså måste här drickas! Sagt och gjort, jag började inta vatten för att ha vätskat kroppen ordentligt. Detta kompletterades med lite salta godsaker för att inte spä ut kroppen för mycket.

Jag tog mig ut till startområdet och var på plats i god tid två timmar innan jag skulle starta. Vattnandet fortsatte och för er som testat detta är det ingen överraskning att jag även fick besöka "herrarnas" titt som tätt. Mer tätt än titt, faktiskt. Det var ett fasligt besökande...

När det återstod 10 minuter till min start började startgruppen sin promenad fram mot starten. I detta läge kunde jag snabbt konstatera att jag låg "ett besök efter". Paniken stiger och den fladdrande blicken (här vill jag återigen poängtera att mina Tyfoner är fenomenala då dessa inte avslöjar fladdrande blick) spanar idogt efter ett bra ställe utan framgång. Ska jag behöva bryta pga toalettbesök? var min enda tanke.

När starten gick var blicken tvungen att sluta fladdra eftersom detta riskerar hela ens tillvaro i Slottsskogen. Jag har aldrig varit med om att jag lidit av trängsel och folk som löper långsammare än jag. IDAG upptäckte jag denna otrevliga företeelse då det var oerhört trångt i Slottsskogen och folk inte riktigt verkade ha uppfattat att "vill man löpa snabbare håller man till vänster, men långsammare till höger". Till detta vill jag tillföra det "uteblivna besöket" så kanske ni kan ana den panik som Magnus upplevde. Efter cirka en kilometer höll detta inte längre utan jag tog en avstickare ut i Slottsskogen själv och avverkade besöket (här vill jag också tillskriva den känsla jag upplevde efteråt en stor, stor del i dagens upplevelse - helt enkelt fantastiskt!). Besöket varade säkert minst tre minuter (vilket i sig är intressant med tanke på mitt tidigare mål och dagens sluttid...).

Efter detta kändes trängseln mindre påfrestande, men fortfarande kände jag en vag irritation över hur "puckade" långsamlöpare kan vara. Nu hör det till saken att jag själv ÄR en långsamlöpare, men är väldigt noggrann med att "hålla mig undan". Så var icke fallet med alla övriga...

I Säldammsbacken höll jag vänsterspår och "flög" uppför. Samtidigt såg det ut som om högerspåret stod still. Detta var en helt annan upplevelse än den jag hade förra året. Då var min upplevelse den omvända. För er som kört Varvet så vet ni att backen kommer tidigt och är rejält lååååång. Men skam den som ger sig - jag höll i!

Jag hade redan tidigare beslutat mig för att gå uppför Älvsborgsbron så gissa om jag blev förvånad när kroppen tog sats och schwungade sig upp för densamma - löpandes! Jag fattade först strax innan toppen att nåt inte stämde och just då kändes det tungt. Men har man kommit så långt kan man ju inte vika ner sig, tänkte jag. Jag tog det istället lugnt nerför bron och fick då vila lite.

Väl nere på andra sidan är det ca en mils lite halvtråkig löpning man har framför sig så det vara bara att dundra på iPoden och fota lite då och då. Allt för att hålla motivationen uppe. Någonstans på andra sidan började kroppen tycka att det var varmt och att det jag höll på med var ganska jobbigt. Detta smittade också av sig på hjärnan som faktiskt började uppfatta värme och svett.

När nästa bro var löpt och vi väl kommit in på avenyn gick det lättare igen. Det är fantastiskt vad publik kan påverka mycket. Alla hejarop, gastande och klappande gör att energinivån stiger igen. Även detta tar såklart slut. I mitt fall tog det slut vid 18-19 km nånstans. Där är inte mycket publik och kroppen började notera att man sprungit en bit. Tack och lov har jag ju tränat pannbenet hyfsat så "bit ihop och kämpa på" funkade bra. Jag lyckades tom höja tempot en smula på slutet.

Väl i mål, ni vet när man fått medaljen, kexchokladen, bananen och drickan, så kändes det underbart. Bron över löparvägen som jag verkligen kämpade med förra året var i år inget som helst problem. Varken upp eller ner, faktiskt. Det jobbigaste efter loppet var spårvagnsresan mot hotellet. Jag ledsnade vid Järntorget och klev av och promenerade till hotellet. Gissar att det tog en halvtimme eller nåt!

Efter att ha ringt alla som skulle ringas fick jag en efterlängtad dusch med efterföljande middag och en öl! Därför anar ni kanske att jag mår rätt OK just nu?

Loppet (Garmindata kommer senare - ni får nöja er med Runkeepers halvdassiga data idag) avverkades på, för mig, excellenta 2.18.14 tim. Jag är helt förstummad att det gick så bra som det ändå gjorde! Borträknat lilla utflykten i Slottsskogen så hade jag nog kunnat nå mitt ursprungliga mål på 2.15. Detta TROTS en envis förkylning och inledande trängsel. Jag ser verkligen fram emot maran om 14 dagar. Nu vidtar lugn och ro och endast kortare pass innan maran.

Vila känns INTE fel idag! Det blir vila med ett leende på läpparna :-)

Ingen beslutsvånda - Jag startar!

Efter att ha sovit som en prins, smaskat hotellfrukost och tagit med en kopp kaffe på rummet har jag bestämt mig - Jag startar idag!
Förkylningen sitter kvar, men den är på väg att ge sig helt (kanske Brämhults färskpressade apelsinjuice bidrog?). Jag får helt enkelt ta det riktigt lugnt idag. Som om jag inte skulle det ändå :-) ? Denna gång blir det nog lugnt även för mig...

Målet jag hade på 2.15 har jag skrinlagt helt. Det får helt enkelt bli den tid det blir. Viktigare idag är att slutföra loppet. Dessutom planerar jag att under loppet njuta av löprundan, folket, orkestrar och de fantastiska stadsvyerna man passerar. Om det tar fyra timmar eller två spelar ingen roll! Det är nästan så jag föredrar fyra, för då får jag ju njuta längre :-) Jag har dock lämnat en mental öppning utifall förkylningen "bromsar" under loppet. I så fall kliver jag av - jag tänker INTE riskera Stockholm maraton om ett par veckor!

Jag har fått massor med lycka till så jag känner mig helladdad med mental energi! Och den behöver ju bara räcka dryga två mil :-) Har dessutom nya svettband och ett paket compede med på resan!


Rapport kommer ikväll!

fredag 21 maj 2010

X2000 med reflektioner

Så sitter man då på X2000 på väg mot det sista långpasset före äventyret. Vad sägs om första klass? Faktum var att det var billigare att åka första klass än att åka andra klass och köpa till internet just på denna resa. Jag passar ju på att jobba hela vägen ner till Göteborg! Inte minst smart pga att man slipper tänka för mycket och kanske börja grubbla.

Planen är att hämta nummerlapp, ta det lugnt och hitta nån billig pastarestaurang idag. I övrigt tänkte jag inte spekulera mer än så. Beslutet om jag startar eller ej tar jag efter frukost imorgon bitt, men jag kan säga redan nu att "suget är stort"... Endast feber eller halsont kommer stoppa mig från start imorgon!

Eftersom jag inte har några tidsambitioner (ursprungligen var målet 2.15) pga senaste tidens förkylning så kommer jag satsa stenhårt på att njuta, ha kul och löpa med ett leende på läpparna. 20 grader och strålande sol är prognosen för morgondagen. Hur kul kommer det inte att bli - om jag bara får starta?

Nu glider vi in i Hallsberg och sin vana trogen har SJ problem med signalfel och ett lok som blockerar vägen. Föga överraskande annonseras försening, men mig gör det ingenting! Jag kan jobba och fantisera om Avenyn med ett leende på läpparna...

Just ja - för den som är intresserad - gå in på min RunKeeper-sida imorgon vid 15.05 svensk tid så kan ni följa mitt lopp på google maps på webben. Coolt va?

torsdag 20 maj 2010

Kunde inte hålla mig...

Jag kunde faktiskt inte hålla mig igår. Det blev en sjukilometersrunda i skönt väder.

Kroppen kändes OK så jag gav mig ut. Inga planer, inga tankar på fart - ingenting! Håll första tre kilometrarna, fartökning efter det och håll sista kilometern  - men ack så underbart att låta benen löpa lite! Snittempot blev stax under sex minuter och jag var inte dödstrött när jag kom hem :-) Lovar gott...
Frun övervakade "live" på sin iPhone och det funkade utmärkt - lovar gott även det inför maran (så de kan se när jag är på G...)!

Idag känner jag ingenting i kroppen efter löppasset, men känner att förkylningen fortfarande har ett fast grepp om snoken. Det visar sig på lördag om jag kommer känna mig redo att starta för en halvmara. Dock känner jag mig så sugen att det troligen ska mycket till för att jag inte ska köra. Det ÄR ju ändå mitt sista långpass innan maran :-)

Idag är det 20 grader och strålande sol här hemma och det är vad prognosen säger att det lär bli på lördag (kanske inte 20 grader, men strålande sol i alla fall). Puh, säger jag bara! Men det är väl lika bra att vänja sig. Om 16 dagar sker elddopet och då lär det INTE vara svalt...

Nu är det arbete i värmen och dessutom jaga frisör åt mina små prinsessor. Med deras långa hår blir det mycket gnäll om tovor och jämfört med min snaggade hjässa så måste det ju vara varmt!
Ha det!

onsdag 19 maj 2010

Minsta känsla...

..av obehag fanns där igår! Alltså  - inget pass igår kväll.

Jag beslutade rakt upp och ner att det skulle vara osmart att ge sig ut på ett pass med snuvan längst bak i snoken :-) Istället blev det idrott i form av hockey-VM och en föga dramatisk match mot Schweiz...

Idag känner jag mig betydligt "friskare" så tankarna på ett pass har redan dykt upp. Det återstår att se hur dagen utvecklar sig om det blir nåt eller ej. Märkligt nog ser jag fortfarande fram emot mitt "långpass" på lördag i Göteborg (Göteborgsvarvet). Jag lutar åt vila fram till dess men det spritter ju så förbenat i benen!

Nåja, jag återkommer senare med lite besked :-)

tisdag 18 maj 2010

Rast och vila med lugn och ro

Igår blev det en lugn dag träningsmässigt. Eftersom kroppen fortfarande är i "infekterat läge" är jag klart ovillig att belasta mer än nödvändigt. Jobb hemifrån hela dagen och en skön kväll framför dumburken gav mersmak :-)

Idag däremot tänkte jag försöka ge mig ut på ytterligare ett lugnt pass. Allting hänger på hur kroppen känns när det är dags. Känner jag minsta tendens till "obehag" - och då pratar jag om fysiskt obehag :-) - kommer jag att låta bli passet. Troligen kommer det inte hända utan jag ger mig nog ut på en lugn runda igen. Jag gissar att det blir mellan 5-10 km i joggtempo (vad nu det innebär). Jag hoppas på lite kvällssol i så fall så jag kan dra på mig "tyfonerna" och njuta av omgivningarna.

Hälsomässigt sitter förkylningen kvar! Inget halsont, ingen feber men fortfarande ett ständigt snörvlande. Tack och lov känner jag mig pigg och kry och det är mest irriterande med snörvlet. I annat fall hade jag definitivt låtit bli löppass - man ska inte träna om man känner sig "okry". Återstår alltså att se hur kvällen utvecklar sig!

Barnens pool är i alla fall fylld och igår passerade temperaturen 18 grader i den. Vi har en perfekt barnpool, 3.66 m i diameter, ca 75 cm djup med sandfilter. Tjejerna har redan börjat tjata omatt få bada :-) Personligen föredrar jag att avstå bad inna temperaturen passerar 26-28 grader...

Åter till näringen u! Jag återkommer troligen senare idag med en rapport om det eventuella löppasset...

söndag 16 maj 2010

Liket lever - nästan till 100%

Så kan vi då konstatera faktum - liket lever, and he´s back (almost)! Hur skönt tror ni inte det känns? En vecka har gått sedan senaste bloigginlägg och 10 dagar !!!! (japp - du läste rätt!) sedan senaste löppass.

De senaste 10 dagarna har varit intressanta. Framförallt den senaste veckan som inleddes med ett kort blogginlägg om kliande hals. Sedermera visade det sig att Magnus åkt på en rejäl dunderförkylning. Då snackar jag inte en halvhjärtad småsnorig grej - närå, rejäla doningar som satte sig långt bak i "snoken" och halsoont OCH hosta. Den tjänsteresa jag åkte på förra söndagen var jag tvungen att avbryta i förtid eftersom man inte bör äta mer alvedon än vad jag gjorde och befinna sig på arbetet. Inte heller kan jag rekommendera flygning med en förkylning. Snacka om att det knakade och krasade i trumhinnorna. Smärtan var inte heller nåt som man direkt njöt av. Tack och lov kom jag hem "helskinnad" och intog horisontalläge. Sedan i tisdags kväll har kroppen varit i detta skick. I förrgår anade jag en svag ljusning och igår kändes det som om hjärnan vaknade till liv.

Idag kändes det helt OK. Fortfarande finns en snuva kvar, men då  i den "halvhjärtade" varianten med lite snörvel och absolut inget halsont eller feber. Därför kände jag mig riktigt sugen på en lufsrunda för att ta pulsen på kroppen! Någon lufsrunda vill jag inte påstå att det blev, men jag kände efter varannan meter om det kändes rätt i tempo och belastning. Märkligt nog landade sjukilometersrundan (bara det!) i 16-gradigt mulet väder på 41.06 (snitttempo 5.51 min/km). MEN målet var inte fart utan känsla och den kan jag meddela var underbar.

Känner ni igen den där känslan när man flyter fram och det känns som om man bara skulle kunna flyta på hur länge som helst och nästan hur fort som helst? Den kom idag och höll i sig i stort sett hela rundan. iPod i örat och Tyfonerna på ögonen gjorde ju inte saken sämre. Mest underbart var det när jag "sladdade" in på grusväg och faktiskt inte kände stenarna i gruset utan det kändes som om man flög fram strax ovanför - mycket märklig känsla! Som jag sa tidigare kände jag efter ordentligt och eftersom det kändes så himla bra svängde jag höger för en sjukilometersrunda (som vid vänstersväng kan bli en knapp femma) och flöt vidare. Tiderna förvånade mig hela tiden, men jag lät det vara eftersom jag kände mig så himla "skön" i hela kroppen. Armar, bål och ben jobbade på i det där harmoniska läget när det mesta bara stämmer.

En sak jag redan tidigare konstaterat är att jag är en riktigt bra backlöpare (jag skrev en del om detta efter Premiärmilen), medan utförslöpor INTE är min grej. Idag kändes allt bra, men extra bra kändes uppförsbackarna. När det blev en backe, liten eller stor, växlade jag ner och bara fortsatte. Ingen trötthet, ingen mental uppförsbacke utan bara flyt!

Som ni kanske märker känns det som om jag är på väg tebax och jag hoppas innerligt att jag ska orka med Göteborgsvarvet på lördag. Jag kommer i vilket fall som helst åka ned till Göteborg eftersom jag åker vidare till Skåne söndagen efter för att jobba lite ytterligare i Skåne. Jag längtar verkligen efter att få dra igenom Varvet eftersom det var ett tag sen jag gjorde ett långpass. Jag kommer, oavsett form, inte att försöka slå några världsrekord utan satsar på att hitta flytet, vinka till publiken och njuta av löparresan! Vi kanske ses på avenyn på lördag?

Nu är det dags för en härlig dusch och sen en mysdag med familjen. Om jag lyckas peppa frun så kanske hon också kommer ut på en runda idag - tummen upp i så fall!

Småsnörvel och kramar från en strålande glad löpare...

söndag 9 maj 2010

Halvsnuvig och inställt pass

Jaha - då har "halsnuvan" slagit till! Snuva längst bak i näsregionen och "kli i halsen" gör att jag ställer in dagens långpass. Jag ska dessutom på tjänsteresa igen varför jag inte vill riskera fullt utbrott av megasnuva :-)

Det känns ändå skönt att kunna ställa in ett långpass utan att oroa sig över att "hamna efter". Jag är inte speciellt orolig över detta och kommer ge mig på träning när det värsta släppt igen.

Kort inlägg idag, men så får det bli! Ha det!

torsdag 6 maj 2010

Jihaaa - det funkar!!!!

Ascoolt! För mig som tekniknörd var dagens runda bland det bästa jag gjort. Jag har aktiverat "live"-funktionen hos RunKeeper och testade det idag - funkar klockrent!

Med "live" menas att min iPhone sänder ut var jag befinner mig hela tiden, och detta kan vem som helst följa på webben. Även de bilder jag tar under rundan går att beskåda så snart de laddats upp - helfräckt och faktiskt riktigt användbart för att "glädja" de som nu vill, men inte kan, åka och kika på Göteborgsvarvet och Stockholm maraton.
Tänk vad tekniken går framåt :-)

Är du intresserad av att följa mig är webadressen http://runkeeper.com/user/Magnus_CDRom.
Så fort jag startar mina pass meddelas det också på facebook (sök bara Magnus Cederholm) - helt fantastiskt!

Jag har ju två starter nära förestående och nedan är mina startuppgifter för den intresserade:
  1. Göteborgsvarvet (startnr 42 872, startgrupp 12, start 15.05)
  2. Stockholm maraton (startrnr 12 269, startrgrupp F, start 14.00 - eller sista gruppen efter 14.00, hehe)
Eftersom det funkar så bra med RunKeeper tänkte jag köra med detta i båda loppen. Inte minst eftersom jag är tekniknörd :-)

Nå - hur var rundan idag då? Jotack, rätt härlig start i rejäl motvind och en tröttare avslutning. Jag tog den vanliga "dryga-sex-rundan" och klämde den på 35.14 idag. Ett snittempo på 5.43 min/km kändes helt OK, men jag tror jag behöver planera lite bättre för bättre trider. De finns där, men det kanske är lite korkat att gå på så hårt i början :-) Men, men... Skönt var det i solen!

Idag körde jag både med RunKeeper och Garmin igen. Det diffar ca. 30 m på drygt sex kilometer och det känns rätt OK. Är det någon av dem som diffar så är det RunKeeper. Åtminstone är det min erfarenhet efter ett antal rundor med båda. Men, som sagt, idag var de rätt lika.

Nu är det dags för en dusch och sen en fisklunch! Underbar dag...

onsdag 5 maj 2010

En månad kvar - sänkt viktribba

Idag är det precis en månad kvar, 4 veckor, 31 dagar, 744 timmar (visst - lite avrundat)...

Känslan är god, men lite överväldigande att det redan är dags. Troligen är det på detta vis när man lagt ner så många timmar. När det närmar sig blir det lite antiklimax av det hela. Men det ska bli riktigt roligt att genomföra ett maraton - tro det eller ej! Om ett par veckor är det dags för Göteborgsvarvet. Det bli mitt sista riktiga långpass före maran (lite beroende på om jag hakar på en bloggjogg 29/5). Även det lockar faktisk numera!

Igår var en riktig helvetesdag så idag hoppas jag på att kunna varva ner mentalt och faktiskt orka med ett pass ute ikväll. På dagens agenda står också en hälsokartläggning via jobbet. Jag hoppas de kan se STORA skillnader på min hälsa jämfört med den förra kartläggningen för några år sedan :-)

Återigen är jag lite förundrad över känslan inför 5 juni. Allt känns bra löpmässigt, men viktmässigt konstaterar jag glatt(?) att målvikten på 85 kg lägger jag helt och hållet ned. Helt enkelt eftersom jag inte kommer att klara det målet med det jag planerar framöver.

Jag anser det vara dumdristigt att försöka "deffa" vikten den senaste månaden och vikten har legat stabilt de senaste veckorna. Min kropp har helt enkelt hittat en jämvikt - vilket jag känner mig riktigt nöjd med! Jag hade behövt lägga mer kraft på att "strama till" kosten om jag skulle klarat de 85 kilona. Nu får det bli den vikt det blir :-) Oavsett har jag ju gått från "tjockis" till "vältränad tjockis", hehe. Jag mår helt enkelt riktigt bra och tänker fortsätta med det. Vikten kommer sjunka om jag fortsätter efter maran, men nu är fokus på pannben, nöta och njuta!

Varvar fortfarande ner efter gårdagen...

tisdag 4 maj 2010

Inställt med extra av allt

Idag har det varit en sådan där dag när man liksom bara åker med i livets karusell. Man känner inte att man kan påverka varken riktning eller fart. Ganska lugnande, men ändå stressande om det överhuvudtaget är nån som begriper vad jag menar :-)

Dagen började med ett extremt intressant frukostseminarium om arbetsrelaterade frågeställningar. Efter det vidtog resa hem för att hemifrån jobba med arbetsrelaterade frågeställningar. Därefter tog nästa steg vid. Just det - arbetsrelaterade frågeställningar.

När Eva kom hem efter en dag på Tom tits med dagisbarnen och, framförallt, dottern så satt jag fortfarande och jobbade med arbetsrelaterade frågeställningar. Hon fick då ta hand om middagen (som för övrigt var mitt ansvar idag) och hundpromenad (som för övrigt var mitt ansvar idag) och barnläggning (som för övrigt var mitt ansvar idag). Allt i en positiv anda där mitt samvete inte alls drabbades på något sätt (*IRONI*)!

Nu sitter jag fortfarande med mina jobbprylar och tar sikte på ett nattpass (eftersom kunden är en bank som har 24/7-öppet och därmed måste visst arbete ske nattetid)!

Dagens kroppsrörelse har begränsat sig till promenad till och från bilen för resa till seminariet och hem samt en kortare promenad med Nemo (ca. 1 km) och en svagare rörelse till och från kaffebryggaren! Jag är helt klart slutkörd och lär ha en härlig huvudvärk imorgon, men det passar ju bra eftersom jag inte får äta lunch imorgon då jag ska på hälsokartläggning vid 14.00... All träning inställd idag!

Jag kan i detta nu bara konstatera att denna dag lägger jag till handlingarna som en icke-dag som jag bara kommer förneka att den alls existerat och tar nya tag imorgon!

söndag 2 maj 2010

Äntligen - ett riktigt långpass efter tåstrulet

Puh! Nyss hemkommen efter ett hyfsat rejält pass efter dessa dagar av oro och tåstrul!

Igår njöt jag av sällskapet av dottern på cykel - idag var planen att dra på lite mer :-) Tyvärr bvlev det ensamlöpning. Inget sällskap och ingen drickahållare! Dock ett raskare tempo än igår.

Planen var att hitta någon bra sträckning som landade mellan 15-20 km. Jag valde därför en favoritinledning där det först är tre kilometer asfalt och sedan tre-fyra kilometer skogslöpning på grus och jord. Utan att tänka speciellt på klockan inledde jag i ett behagligt, men för mig lite raskt tempo. Det visade sig vid "klocktitten" ligga på 5.52, 5.45 och 5.50 de tre första kilometrarna. Efter det blev det lite gåvila med dricka och en sänkning av tempot för att inte köra slut på hela mig :-)

Min nya "löparbrillor" är en fröjd att löpa med en dag som denna! Solen låg på och brillorna går liksom "runt" skallen så man slipper solens strålar in bakom brillorna. Grymt skönt - rekommenderas varmt!

Idag var vätskebältet laddat med Maxim, midjeväskan med en banan och russin så det fanns faktiskt inget att skylla på! Jag rullade på i ett lugnt, behagligt tempo och lyfte hälsningsarmen mer än en gång när jag mötte andra löpare. Jag kan faktiskt säga att de nya brillorna gjorde att fler händer åkte i luften än tidigare :-) Det måste bero på att man ser så "proffsig" ut i brillorna - eller hur? Oavsett hur det är med det så är det trevligt med en hälsning i spåret!

Idag slog den berömda mattheten (i alla fall berömd hos mig) vid ca. 16 km. Det är betydligt senare än när den brukar komma. Mattheten slår till och brukar hålla i sig en kilometer. Under den tiden känns musklerna helt viljelösa och det gäller att inte ta en gåvila under denna period. Då är det jättejobbigt att komma igång igen. Nä - låt mattheten ge sig och ta SEN en kort gåvila. Det funkar i alla fall för mig!

Väl hemma visade Garmin 18,05 km och 1.52.01. En helt OK runda som ligger helt i fas med den tid jag siktar på i Göteborg - omkring 2.15-2.20. Denna tid ligger helt i fas med vad jag tror att jag måste göra på den första halvan av Stockholm maraton för att nå mitt femtimmarsmål. NU känns det bra igen efter de senaste dagarnas tåstrulande! Jag har faktiskt lärt mig mycket om hur det är att vara skadad. Inte så mycket kring själva skadedelen, men den mentala kollapsen man kan åka på. Jag var definitivt på väg "ner" när jag fick klartecken att löpa igen. Detta gör att jag är otroligt imponerad av alla som klarar att komma igen efter skador! Jäkligt bra jobbat, tycker jag!

Inte mindre roligt är att farsan fick komma hem efter ett par dars besök på Uppsala akademiska sjukhus. Kul att få hem honom - även om man undrar hur defintionen av "frisk" ser ut i Uppsala...

lördag 1 maj 2010

Myspass med stora tjejen

Ahhhh! Vad gör inte frisk luft i denna kropp?!?!

Slöade aktivt(?) i soffan på förmiddagen, men konstaterade blixtsnabbt att sånt smittar. Stora tjejen (9 år) satt framför datorn i samma omfattning som jag slöade :-) Sagt och gjort - hon och jag drog iväg på "milrundan"(som idag bara blev knappa 9 km). Jag på Nike och hon på cykel (ni kan kika på bilder i RunKeeper). Körde dessutom in min present jag fick av familjen igår (sen födelsedagspresent) - Bliz Typhoon+. Mycket trevlig bekantskap som jag varmt kan rekommendera. Ännu bättre i sol, kanske...

Tempo blev ju lite si och så, men vi hade en fantastisk runda. I uppförsbackarna var det tungt så då sällskapade jag med dottern och gick (sakta). I nedförslöporna såg jag knappt ryggen på henne! Hursomhelst behövde vi nog rundan båda två och det passade mina "nyvässade" tånaglar perfekt med ett lugnt pass igen! Igår blev de lite ömma så jag fick justera "höjden" efter en rejäl alsolurladdning och med hjälp av tyngre artilleri - avbitartång. Nu funkar de bättre!

Jag tycker inte det finns nån större lärdom att dra av detta pass mer än att detta är att betrakta som ren rekreation! Det kommer bli fler pass av detta slag, men kanske inte stanna och snacka med ALLA bekanta på vägen. Så småningom kommer dottern trampa på i uppförsbackarna. Å andra sidan övergår passet den dan i ett "riktigt" träningspass och är då inte längre så behagligt som idag. Idag rullade fötterna fram och jag och dottern diskuterade livet, universum och allting! Herregud vad det var underbart med detta pass!

Har ni kört rekreation eller kanske ett långpass? Det ska jag prova imorgon nämligen...