fredag 30 juli 2010

Snabbt tips för oss med mer vikt än vi behöver...

Tjing igen! Detta inlägg blir otroligt kort, men viktigt.

Tack vare (på grund av?) tekniska problem kunde jag på förmiddagen inte koppla upp mig mot min kund fullt ut. Då stötte jag på följande inlägg på bloggen Träningslära och måste varmt, varmt rekommendera den!

Otroligt proffsig genomgång av fakta, myter och olika "linjer". För mig, som funderat på både den ena och den andra varianten, klarnade världsbilden och alla förvirrande val av dieter och upplägg försvann.

Kalorier är kung - och jag ÄR på rätt spår! Glöm dieter, pulver och andra påhitt. Det finns inga genvägar!

Shit...

Dags för jävlaranammat igen

Tjing! Gårdagens inlägg om min vikt, min "luddiga"plan och diverse tankar kring detta gav resultat! Tack alla ni som kommenterar - ni är min krycka i vardagen :-) Jag kan också passa på att varna känsliga läsare för dagens "förlängda" inlägg...

Igår när jag skrev inlägget befann jag mig i en sån där härlig svacka. Ni vet, när det mesta bara "suger"? Jag var trött (efter två dagars jobb - efter fyra veckors semester), eländig (med det här vädret kan man ju inte bli annat) och less (dels på att jag inte kunnat fokusera som jag vill, dels på att det "inte händer nåt"). Idag är känslan en helt annan, eller, ja bättre i alla fall :-)

Jag gick och la mig tidigt igår. Strax före 22 låg jag med "Luftslottet som sprängdes" och var mycket bestämd på att släcka inom kort för att få en riktigt god natts sömn. 23.30 mumlade frun sömningt "Kan du släcka nån gång?" och jag insåg, till min förskräckelse, att Stieg Larsson trollbundit mig alltför länge (precis som alltid med hans böcker). Detta trots att jag läser boken för andra gången - vilket min fru tycker är knäppt, men det är en helt annan upplevelse andra gången :-) Alltså förväntade jag mig en smärtsam morgon eftersom klockan var ställd på 05.00.

Klockan ringde 05.00 och jag brukade våld mot den... Ögonlocken bedrev tyngdlagsbevisföring mot mig och jag hade stora problem att lämna den varma, sköna sängen. En tanke som for genom mitt huvud var Freddes kommentar på min blogg häromdagen "Det är i de svåra stunderna som man skiljer agnarna från vetet.". Denna tanke fick mig att, med stor vilja och lite energi, svänga benen över kanten och klä på mig. När väl ögonen var ursköljda såg jag ner på en liten kille (se bilden) som först tittade med bedjande blick, sedan viftade inte bara på svansen utan hela kroppen :-) Sånt är omöljigt att motstå!

På med koppel, fram med bajspåsar och snör skorna, var mantrat som ekade i hjärnan. Nu skulle 45 minuter passeras i form av en rask hundpromenad!

OK... Tempot var inte så bra. Nemo bromsade! Jag lovar, jag försökte streta på, men en liten hund och alltför högt tempo är svårt att kombinera. Särskilt den första kvarten när allt ska sniffas på. Tålamodet fick en rejäl prövning och jag såg framför mig att mitt upplägg sprack direkt. Nu har jag lärt mig att verkligheten nästan alltid överträffar fantasin (?) och en plan som går i stöpet måste ersättas av en annan plan. Raskt fogade jag mig i tempot och passade på att njuta av fåglar som kvittrade, Nemos tassande och den fantastiska luften en morgon efter spöregn...

När jag kom hem konstaterade jag att tempot nog varit rätt bra ändå, för den runda som brukar ta en 45 minuter hade avverkats på 35-40 minuter (jag nissade att kolla exakt tid såklart). Tyvärr blev rundan avsevärt kortare tidsmässigt än planerat och återigen anpassar jag mig till verkligheten. Imorgon blir det en längre runda!

Gårdagens alla kommentarer pekar mot att mitt resonemang håller och att jag troligen är på rätt spår. En intressant kommentar Ingmarie gav var att min ämnesomsättning är "kajko". Det är väldigt intressant faktiskt. Många års felaktigt ätande gör ju såklart att systemet är totalt felinställt. Blodsockerkurvorna är säkert som barg-och-dalbanor och i övrigt är nog inget som det borde. Som grädde på moset har jag ju en sköldkörtel som underproducerar(hormonet tyroxin). Det är en ämnesomsättningsstörning som inte är livsstilsorsakad, men i övrigt faktiskt ganska mycket kan liknas vid diabetes(som i och för sig påverkar ett helt annat hormon - insulin) eftersom de båda påverkar ämnesomsättningen. Ett väldigt vanligt symptom på, eller effekt av, hypotyeros är just övervikt. Oftast förknippat med trötthet, minnessvaghet och depression. Perfekta förhållanden för att bygga på sig en fettrik kropp, alltså!

Jag tar små söta piller(resten av livet) för att ersätta tyroxin-produktionen så det är inget stort problem längre. Fortfarande, vill jag påstå, har jag lite svårare att bli av med övervikt än "friska" personer. Ibland - inte ofta - känner jag av bristen på tyroxin i form av svackor som igår(perfekt med lite sömnbrist och dåligt väder), men jag tror att den största anledningen till att jag har så svårt att tappa vikt är min sabbade ämnesomsättning tack vare intaget av "fel" saker. Trösten i detta är ju att det alltid går att reparera - även om det tar tid!

På Ingmaries förslag ska jag ta och skriva lite matdagbok. För att vara säker på att få bra respons tänkte jag exponera densamma här på bloggen. Start imorgon. Sen får vi se... Spännande ska det bli att göra detta! Särskilt med tanke på att jag på söndag reser iväg mot Skåne på tjänsteresa och hotellboende - DET är spännande när man ska försöka gå ner i vikt, kan jag meddela...

Så - sista arbetsdagen denna vecka inleds på ett bra sätt. Även idag kommer jag arbeta lite kortare och ge mig iväg hemöver. Städdag står på agendan hemma senare... Suck!

torsdag 29 juli 2010

Kris? Fokusproblem? Velig?

Svaren är nog Ja, Ja och Ja.

Igår var det dags för ett pass enligt mitt schema. Jag glömde bort detta!!!! Har ni hört på fasiken? Det hände aldrig inför Stockholm maraton. Inte så konstigt eftersom allt fokus i mitt liv låg på just Stockholm maraton och träningen inför detta. Så är det inte längre och jag tror att jag drabbats av en "kris" :-)

Nu är det inte så allvarligt som det låter, men ändå tillräckligt för mig att backa ett par steg och se på vad jag gör, hur min situation ser ut och framförallt vad jag vill åstadkomma. Det är inte alls meningen att låta pretantiös, utan helt enkelt behöver jag ta mig en rejäl funderare på vad jag pysslar med :-)

En av anledningarna är att jag hunnit fundera en hel under mina fyra härliga semesterveckor. En annan är att jag läste ikapp mig lite på Jespers blogg nu på morgonen (det är alltid lite pyssel att läsa ikapp en blogg så man hänger med i svängarna hela vägen...). Han är helt grym, ju!
Det är såklart en hel massa andra saker också, men "många bäckar små...". Jag har helt enkelt börjat ifrågasätta mina mål en smula och behöver rensa hjärnan lite för att bringa lite klarhet. Kanske är det inte målen som är fel, utan det är vägen? :-) Det finns mycket att fundera över. Så mycket är klart.

I mina funderingar är det återigen min vikt som återkommer. Den verkar komma tillbaka i varje mål jag sätter upp. Antingen i form av en frågeställning om jag kommer klara viktmålet, eller i form av ett hinder för att nå ett annat mål. Det är det senare jag upplever just nu - väldigt tydligt. Semestern har varit slapp och den har gett ett överskott på ett par kilo, eller något sånt. Inte mycket, men fullt tillräckligt för att det ska kännas och märkas. För en som tragglat med vikten i många, många år är sånt här irriterande. Man kan ju tycka att jag tränar i hyfsad mängd och att detta borde ge en lite fallande kurva på vikten, men icke. Nu vet jag (kanske mest av alla...) att det absolut inte är så enkelt att man "bara" tränar.

Mycket handlar om kost och om hur man tränar. Idag, kan jag konstatera, tränar jag ganska statiskt. Jag löptränar, men ligger oftas i något slags mellanläge, för att då och då gå ner i tempo :-) Sträckorna är liknande (mellan 7-20 km) och tempot ligger i "lufsinervallet". Styrketräning har legat på is en längre tid och kosten har jag problem med (mest beroende på att jag inte riktigt får med mig resten av familjen och då har jag lätt att "trilla dit").

Sammanfattningsvis har jag följt min ursprungliga plan och lyckats med mina mål - helt utan skador (om tånagelproblemet inte räknas...). Det känns väldigt motiverande, men fortfarande stör min vikt mig mycket! Därför funderar jag på att (återigen) ändra mitt upplägg en smula - utan att för den skull stryka några löpmål (bara att de får komma ÄNNU senare):

- Kosten måste få ett väldefinerat och progressivt upplägg som ska ge viktminskning och möjliggöra varaktighet. Jag utreder den bästa vägen för MIG och återkommer :-)
- Styrketräning måste bli ett stående inslag i min träning. I annat fall kommer jag inte kunna gå ner i vikt i den grad jag önskar. Jag utreder den bästa vägen för MIG och återkommer :-)
- Promenadträningen måste spetsas till ordentligt. Idag blir det kortare promenader med Nemo (efter sommarens värmeböjlor) och det håller inte. 45 minuter+ är nog ett minimikrav varje morgon för att få till en skonsam, men effektiv lågpulsträning. Helst mer. Jag börjar med detta redan imorgon med revelj 05.15 och 45 promenad med Nemo...
- Löpträningen funkar rätt bra, men behöver kanske spetsas till en smula. Jag känner inte att det är någon brådska med detta så länge jag fortsätter löpträna. Det får komma efterhand, helt enkelt.

Så - fyra parametrar som ska ta mig till en bra vikt. Kost, Styrketräning, Promenadträning och Löpträning. Nu återstår att hitta en lagom dos, ett bra innehåll och en plan. Dessutom ska det sättas mål - annars kommer det bli platt fall för Magnus.

- Kost: ta hjälp av "någon" att göra ett upplägg för viktminskning och njutning (eftersom jag älskar mat). Målvikt 80 kg per 2011-05-28.
- Styrketräning: hitta ett sätt att minst två gånger i veckan bedriva någon slags styrketräning med fokus på fettförbränning och stärkning av löpmuskler
- Promenadträning: komma ut varje vardagsmorgon med Nemo vid 5-tiden och ta en promenad på minst 45 minuter i bra tempo
- Löpträning: komma ut minst tre gånger i veckan och variera träningen för att genomföra höstens lopp. Genomföra Stockholm maraton 2011 under 4.30!

Så - hoppas jag inte tar mig vatten över huvudet, men nu känns det som om fokus läggs på att undanröja hinder för min framtida löparframfart :-) Jag kommer försöka ta det steg för steg och inte stressa igenom detta, men hoppas ändå på lite bra skjuts från start.

Det allting EGENTLIGEN handlar om är ju att jag vill må bra och orka vara med i mina barns uppväxt...

Idag vill jag GÄRNA ha massor med synpunkter, tips och reflektioner!

Tjipp!

tisdag 27 juli 2010

Lite längre distanspass i kuperat spår

Precis som jag bestämde mig för häromdagen så blev det ett distanspass i det kuperade spåret i grannkommunen. Pust och stön är erfarenheten av detta :-)

Jag bestämde mig för att försöka njuta en smula i dagens sköna väder. Runt 25 grader och nästan vindstilla i strålande sol. Inte illa sista dagen på min semester, tycker jag. Jag var i och för sig tvungen att försöka hålla mig i skuggan när det gick eftersom det var rätt varmt när solen gassade. Inte hypervarmt, men tillräckligt för att ha nåt att skylla på, hihi...

Spåret var precis lika jobbigt idag som häromdagen. Skillnaden idag var värmen och att jag hade bestämt mig för att försöka få till en hel mil och inte bara en halv. Jag pausade någon minut på mitten och drack lite vatten - det var inte helt fel - innan jag satte av igen i motsatt riktning. Jag sprang spåret åt båda hållen idag och liksom häromdagen kändes det rejält i ben och "respiratorn". Flåsade som en hund i gassande sol och benen var inte så villiga som man skulle önska. Nåja, jag får ha tålamod! Det känns verkligen som att denna typ av löpning ger mycket, mycket mer än asfaltsnötandet på flacka gångbanor som jag pysslat med tidigare. Det är jobbigare, men energin efteråt är på en betydligt högre nivå än efter ett asfaltsgnetande pass.

Hur var det då med njutningen. Nja, är väl svaret! Backarna krävde mycket och just i utförslöporna och flacklöpningen hade jag jobbigt med njutningen. Uppför var det inga problem. Lite konstigt, men förklaringen är nog att jag gett mig f-n på att inte gå uppför backar, utan möjligen nedför eller på flacken. Därmed var jag mer laddad när varje uppförslöpning kom. DÄR var det riktigt skönt däremot. Även om jag blev trött så kände jag att det finns lite muskler i de stackars benen, om än inte fullt utvecklade.

Känslan idag var att jag kommer behöva "slita" ett tag till innan jag passerat den första platån av kuperad löpning. Likadant har jag känt inför flacklöpning tidigare och det är bara att ge det tid och hänga i. Jag är rätt övertygad om att detta är vägen att gå inför Lidingö, och dessutom ger det riktigt bra muskeluppsättning inför asfaltslopp och flacklopp. Det känns verkligen som att jag just nu tränar rätt med MINA förutsättningar och jag är inne i en djup dal som kräver mycket arbete, fokus och envishet! Jag kommer - sakta men säkert...

Så - dags för lite friidrotts-EM från soffan :-)

måndag 26 juli 2010

Varför göra det så svårt, eller varför är det så svårt?

Idag har känslorna lagt sig efter gårdagens kämpapass och jag vaknade med en filosofisk tankegång i hjärnan. Jag funderade plötsligt på varför jag gör det så svårt hela tiden?

Jag har ju såklart inte kommit fram till nåt svar, och kommer kanske inte göra det heller, men lite tankar susade omkring som behöver komma på pränt.

Efter gårdagens pass, som verkligen var en utmaning av min mentala styrka, var jag ändå inte speciellt trött. Det får mig att tro att det helt enkelt var en sådan dag där kroppen och hjärnan skulle gå en holmgång. Det kanske är så att dessa pass faktiskt kommer då och då när man "gör det svårt" för sig. Med det menar jag inte något negativt, utan helt enkelt att man hela tiden utmanar sig själv och försöker förbättra sig enligt någon slags plan.

Jag tillhör ju den kategorin människor som behöver ett tydligt, mätbart, mål som jag kan jobba mot. Jag känner andra i min närhet som klarar att jobba mot mer odefinierade och otydliga mål. Med detta menar jag otydligt och odefinierat för MIG, troligen inte för dessa personer.

Det jag egentligen far efter är att jag tror att jag har följande problem:
- Jag pressar mig själv mer än vad jag kanske klarar ibland
- Jag har för bråttom (läs: sätter för tuffa mål)

Att pressa sig själv är ett sätt att få utveckling. Det innebär ju inte alltid att det går snabbare eller känns bättre för varje pass - tvärtom. Att jag dessutom har för bråttom gör ju att frustrationen byggs på i onödig grad :-)

Jag kommer därför att "glida" igenom höstens lopprogram med en attityd som avser att hålla mig igång. När jag tänker efter så har jag ju faktiskt ändrat en hel del på min resa fram till idag. Jag har gått från soffpotatis till maratonlöpare. Jag HAR njutit av resan, men nu när jag ska växla upp känner jag att jag måste göra det med lite mer förnuft. De mål jag satt upp kommer jag att nå, men kanske inte denna höst. Om så inte sker så kommer det i vår, eller nästa höst eller... Ja, ni fattar va?

Bara att ha tagit sig från soffpotatis till att ha planerat en höst med ett femkilometerslopp, två millopp, ett halvmaraton och som grädde på moset Lidingöloppet, är för mig ganska tuffa mål i sig. Jag kommer att satsa på att slutföra dessa lopp från start till mål och framförallt - njuta av resan fram till dem och efter dem. DET är en sak jag inte har definierat på något sätt, men som jag nu inser är jätteviktig!

Både Ingmarie och Badgear har en attityd som prioriterar njutning som första steg, därefter kommer resultaten. De är båda mina "idoler" och förebilder och jag hoppas verkligen att jag kan få ett liv där löpning och träning blir en viktig del på "njutningssidan" och inte (som det till viss del varit på slutet) på "smärtsidan". Kilometertiderna spelar viss roll, men känslan är det som jag nu kommer sträva efter att den ska vara njutning. "Kräkpass" kommer jag fortsätta att ha, men jag ska lära mig njuta av dem mer! Alla övriga pass ska jag också satsa på att njuta mig igenom.

Så - nu har jag gjort det. Definierat ett icke mätbart mål som är en smula odefinierat :-) Jag känner mig lite modig att ge mig ut på denna tunna is och ser verkligen fram emot att få rapportera om min resa in i denna värld. Jag börjar med att lära mig njuta av vila idag och ett distanspass i kuperad terräng imorgon :-)

Kanske jag också kan njuta mig igenom Stockholm maraton 2011?

Ciao!

söndag 25 juli 2010

Dagen då viljan försatte köttberg

Idag sög långpasset rejält (på ren svenska!)!

Redan imorse insåg jag att dagens långpass skulle kräva mycket av mitt psyke. Kroppen kändes matt, jag var en smula illamående och kände en viss yrsel när jag ställde mig upp ifrån soffan (ironiskt - eller hur?). Jag kom säkert 122 m innan jag fick den första signalen från kroppen att den vill gärna vända hemåt :-)

Så fortsatte det. Meter för meter för meter... Regnet var en fröjd och temperaturen underbar kring 18-strecket, men kroppen. Vojne, vojne vilket köttberg! Dagens pass påminde om kräkpasset i backspåret häromdagen, men detta var ju drygt tre gånger så långt, hehe. Med andra ord ett pannbensbyggande/krävande pass. Det var ju ett tag sen jag senast behövde nyttja denna typ av viljestyrka. Senast var ju 5 juni då jag sprang maran och redan efter 13 km ville gå och lägga mig :-)

Idag var det kanske tur att jag hållit på ett tag och att jag visste vad som skulle gälla resten av rundan redan efter några hundra meter. Det är ju i det läget man har valet att "vika ner sig" och bara stappla hemåt, slå på tv:n, sätta på kaffet och smaska i sig nåt smarrigt fikabröd, ELLER bita ihop, klistra på ett snett leende och borra ner skallen och köra på. Som ni förstår av rubriken valde jag det senare. Jag borrade ner skallen och körde på!

Idag var det ju också sånt där härligt regn. Ni vet den där sorten som lägger sig som en "hinna" på glasögonen och i ansiktet. Man tror att man svettas floder, men egentligen är det hinnan med regnvatten som sakta sipprar tillsammans med svetten. För er om har glasögon så känner  i säkert igen den där känslan av att det inte regnar, men efter fem minuter undrar man varför det går vågor i spåret och det droppar från glasögonen. Som tur var hade jag med mig lite papper och kunde torka det värsta så sikten var hyfsad :-)

Ganska snabbt blev jag idag övertygad om att jag absolut INTE skulle titta på tiderna och bli "stressad" av att de var usla. Känslan i kroppen var ju usel från början så varför förvänta sig något annat av tiderna? Jag tycker ändå jag lyckades tvinga upp tiden någotsånär - snittkilometertiden blev till slut 6.26 min/km. Det viktigaste idag var att genomföra. Nästan till vilket pris som helst :-)

När jag kom hem och lufsade in på gatan hemma fanns bara matta muskler och ett veknande psyke kvar. Där jag brukar ta en kort spurt lyckades jag endast klämma ur mig ett halvhysteriskt fnitter eftersom det inte fanns nåt mer att ta av. Kroppen var helt enkelt less på att jag tvingat den runt de 16,4 km. Anledningen till fnittret var dels den klara insikten att kroppen vägrade, men också en känsla av att ha vunnit. Jag besegrade kroppens envetna signaler om att lägga av och lyckades, envisare än nånsin, piska på den så att den gjorde som jag sa och inte tvärtom. DET är den känsla jag tar med mig efter dagens övning. Inte det onda, det trötta, det blöta, det sega etc. Nä - vinsten över kroppen!

En gång i tiden(flera veckor sen...) uttryckte jag mig på följande sätt - "Jag är grymt bra i början, men har inte tålamod att fullfölja". Med dagens övning i bakhuvudet börjar min övertygelse vackla en smula. Nu är det ju skillnad på tålamod och envishet och det jag nyttjade idag var ju inte tålamod utan envishet, MEN de är ju besläktade och det kittlar en smula att tänka tanken att jag kanske har ett tålamod någonstans långt därinne :-) Jag lämnar denna fråga öppen tills vidare...

Så - dagens lärdom är vaddå? Jo, precis som jag skrev i rubriken, viljan KAN försätta berg(oavsett typ). En gång i tiden när jag var yngre fick jag alltid höra hemma att "man kan det man vill". Idag anser jag mig ha bevisat detta påstående. För er som inte testat detta - testa! Jag rekommenderar varmt känslan efter det att man pressat sig med hjälp av sin egen vilja (självklart utan att ta sönder sig)!

Idag är det kallt och blött ute, men min känsla är värme och nöjdhet(och viss stelhet, hehe)!

Ge kroppen en omgång nu - JAG ska slå på tv:n och sätta på kaffe!

PS! Brorsan är hemma igen. Ett troligt återfall i epilepsi är den senaste diagnosen...

fredag 23 juli 2010

Backträning light

Seg, huvudvärk och rätt så orolig för lillebror som befinner sig på sjukan efter en obehaglig natt med "strokesymptom" gav sig undertecknad ut BARA av den anledningen att han behövde rensa hjärnan och för att jag hade lovat :-)

Enligt mitt schema skulle dagens övningar innehålla intervaller eller backar. Med tanke på förutsättningarna tycker jag personligen att jag gjorde ett smart val att ta det lugnt. Jag valde att ta en rätt så backig femkilometersrunda i grannkommunen. Inte renodlad backträning, utan ett lugnt pass för att låta kroppen komma i balans och hjärnaktiviteten fokusera på lite positiva tankar med hjälp av endorfiner...

Ett kräkpass blev det till slut. Inte så att jag kräktes, men otroligt segt och jobbigt. Kroppen ville inte alls idag. Kanske inte så konstigt med tanke på förutsättningarna, men lite besvärande är det att kroppen ogillade en så pass kort runda! Det var ju bara fem kilometer även om det är upp och ner och upp och ner och... ja ni fattar! Ett beslut togs vid målgång att detta skulle upprepas ofta! Spåret är bra disponerat då första rejäla backen kommer lagom tills kroppen är småvarm efter dryga kilometern. Sen tar liksom aldrig upp-å-nerandet slut nån gång! Otroligt mentalt jobbigt spår jämfört med mina vanliga rundor eftersom man inte ser nåt slut på plågandet :-)

Alltså är slutsatsen enkel - jag är uthållig som 17 på asfalt och hyfsat flackt, men i "terräng" och i backiga pass är jag otroligt dåligt tränad! I konsekvensens namn ska alltså liknande pass hamna högt upp på löppasslistan hos Magnus. Jag kommer köra i detta spår istället för renodlade intervaller och backpass ett tag framöver för att låta kroppen vänja sig vid denna typ av löpning. Tyvärr finns inte så bra rundor i min närhet utan jag får ta bilen en bit (eftersom cykelläget är under all kritik just nu...). Men jag får ta det - jag är ju anmäld till Lidingö i höst och då krävs denna typ av träning. Mina övriga lopp tar säkert inte stryk av den här typen av träning :-)

Så - ni som kör mycket naturlöpning - nu har även jag fattat :-) Upplevelsen var förutom den lite höga belastningen helt OK. Natur är ett skönt ställe att vara på när hjärnan behöver rensas och tömmas på jobbigheter. Nu hoppas jag på att brorsan mår bättre och snart får komma hem och vila upp sig också!

Ciao så länge världen!

torsdag 22 juli 2010

Nytändning och motivation igen

Så kom den då till slut - motivationen! Den som saknats under egentligen hela semestern. Det var inte helt fel faktiskt. Jag har varit lite orolig, men envist kört på - om än i lite begränsad omfattning :-)

Min vana trogen så smider jag medan järnet är varmt och kastar mig rakt ut i mörkret! Anmälan är nu gjord till följande lopp i höst(precis enligt plan):
- Stockholm halvmaraton
- Lidingöloppet 30K
- Hässelbyloppet

Vad gör man inte för konsten?...

Min nytändning har också gett en del nya idéer om hur jag ska lägga upp min träning framöver. Planen är ännu inte godkänd av familjen, men jag tror att den kommer tilltala alla i familjen eftersom det är en likadan plan som tidigare, men där jag kommer lägga mina pass på tider som inte stör familje- eller arbetslivet för mycket tidsmässigt.

Planen är att köra fyra pass i veckan. Ett långpass på söndagförmiddagar, ett distanspass, ett intervallpass och ett backpass. Inledningsvis kommer långpassen ligga kring 10-20 km, men framöver kommer jag öka dosen så att jag kommer upp i 20-30 km. Hela tiden i lugnare tempon, möjligen med fartökningar.
Distanspassen kommer få hamna i intervallet 5-10 km och då planerar jag att försöka få till lite högre fart. Sakta, men säkert vill säga. När det gäller intervaller och backpass så är det lite halvnytt för mig och där får jag nog känna mig fram lite grann. Jag tycker jag börjar få tillräckligt bra koll på min kropp för att våga låta den känna efter och en justera efter hand.

Mån:
Tis: Distanspass (30-70 minuter, halvintensivt tempo)
Ons: Intervallpass/Backpass (30-90 minuter, halvintensivt tempo)
Tor:
Fre: Backpass/Intervallpass (30-60 minuter, intensivt tempo)
Lör:
Sön: Långpass (60+ minuter, lugnt tempo)

Under denna resa kommer jag också försöka få till en lagom dos med kalorier i kroppen för att 1) orka med min träning, men också 2) att tappa vikt under tiden. Om detta lyckas får framtiden utvisa. Helt klart är i alla fall att inför Stockholm maraton 2011 så ska ett antal kilon bort - inget snack!

En annan sak som jag noterar är att jag absolut måste frångå "asfaltsnötning" och ge mig ut i terrängen betydligt mer än jag hittills gjort. Jag kommer börja med att ta mig till ett bra löparspår jag känner till, men kommer senare försöka hitta mer naturbetonade löprundor. Allt för att bygga benmuskler, pannben och förbereda mig inför Lidingö. Huruvida jag kommer komplettera med någon slags styrketräning utöver detta återstår att se. Jag har tagit för stora munsbitar tidigare och känner att jag behöver komma igång med min löpträning i första hand nu. Däremot är jag rätt säker på att jag behöver mer styrketräning i framförallt knä, ben och bål. Jag suger på den karamellen så länge...

När det gäller mina tidigare tidsmål för respektive lopp så ber jag att få återkomma. Jag känner att jag måste ut och känna på kroppen ordentligt, se att programmet funkar i verkligheten och att motivationen hålls uppe innan jag sätter mål definitivt. Jag känner idag ingen brådska med detta och jag tror nog att målen kommer...

Så - lite piggare hjärna (kan det vara skurarna inatt?), lite gladare kropp och framförallt ett större sug! Ha en grejt dag på er!

onsdag 21 juli 2010

Struktur efter grym middag

Mmmmmm - i mitt tidigare ostrukturerade inlägg raljerade jag hit och dit över mig själv och min träning. För att få lite rätsida på den semesterpåverkade hjärnan tog jag återigen en repris på min sjukilometersrunda. Idag blev det ytterligare överraskningar...

För att göra en lång historia kort så är min mamma rätt så rullstolsbunden för tillfället. Detta har varit ett problem (för mig!) under ett år ungefär eftersom mitt hus och min altan inte är handikappanpassad och därmed har mina föräldrar inte varit hemma hos oss på ett är ungefär. Häromdagen byggde jag en rullstolsramp och bjöd in föräldrarna på grillning. Bättre sent än aldrig!

Grillad fläskfilé, hemgjord potatissallad på egen potatis, en rejäl sallad och diverse tillbehör stod på menyn. Toppen blev sedan en hallon- rabarber och blåbärspaj med vaniljsås och lite kaffe på det... Konstigt att jag överhuvudtaget tog mig ut :-)

Eftersom magen var full och huvudet en smula tungt efter medeltidsmåltiden kände jag ett behov av en runda. Tanken var att ta en femma, men sjuan om kroppen ville. Den ville! Snittid under sex minuter igen!!! Äntligen!

Idag var det bara skönt och benen var med mig hela vägen. Jag stannade av ett par tre gånger för att hälla i mig lite vatten. Det var ju trots allt 26-27 grader :-) Jag vet inte om jag ska gå in i detalj på känslorna idag- Det var så härligt och så totalt annorlunda mot förrförra passet. För att inte tala om Muskö :-)

Skönt att "vara tillbaka" en smula (så länge det nu varar)! Jag är ofantligt glad att känslan är tillbaka eftersom det varit en svacka ett tag nu. MEN, som en vis kvinna (Ingmarie) sagt mig:
Motivation är inget man får - det måste byggas upp!

Tålamod, envishet och disciplin (lättare sagt än gjort i semestertider) är tre ord som jag vet är viktiga för mig! Nyttja det så kommer motivationen OCH resultaten...

Nu en dusch, lite cashewnötter och nybubblat kranvatten!

Smile you guys!

måndag 19 juli 2010

Ensam med två barn och en hund

Idag är det uppvarvning som gäller. Eva jobbar idag och jag är ensam hemma med döttrarna och Nemo. Som en äkta tråkpappa ska döttrarna få städa sitt rum, åka och handla och kanske gå med på en promenad. För en nio- och sexåring tror jag just dagens plan inte är den som mest lockar... Igår berättade jag för dem att det här var min sista semestervecka och sen måste pappa börja jobba igen. Den första frågan som dök upp var då "När är sommarlovet slut?". Pedagogiska pappan svarade "Om tre veckor - så ni får vara lediga två veckor längre än mig!". Äldsta dotterns kommentar blev då "Åhhhhhh - BARA tre veckor kvar?".

Jag minns när man själv var barn. Eller, näe - det minns jag egentligen inte, men jag har vaga förnimmelser av minnen att sommarlovet var hur långt som helst! Idag är jag överlycklig över att kunna ha tagit hela fyra veckor i rad. Det har inte hänt så himla ofta de senaste tio åren. Tidigare har jag haft egen firma och på den tiden var man glad om man kunde ta två eller tre veckor i rad. Nu, som anställd, har detta förbättrats rejält och det finns utrymme för att ägna sig åt de viktiga sakerna i livet - barnen, frun och mig själv!

Det senaste året har jag ju varit den där egoistiska löparpappan som "tagit" mycket tid för att träna inför mitt stora mål - Stockholm maraton. Eva har fått dra ett större lass av vardagsbestyren eftersom jag varit helt fokuserad på målet och alla träningspass som detta drog med sig. Jag är oerhört tacksam för att hon "lät mig" satsa på målet (som jag nästan nådde - 26 sekunder ifrån...). Nu är situationen en liten annan. Jag inser att jag behöver ha mål, men jag kommer att låta tempot för att nå mina mål vara lite lägre. Det kommer helt enkelt få ta längre tid att nå målen, men målen kvarstår!

Ett av mina mål är ju att springa under 55 minuter på milen och jag hade som plan att göra detta på Midnattsloppet i år. Om det sker så är det helt OK, men med tanke på att jag kommer "dra ner" en smula så gör det inget om det inte sker precis just då. Nu anar jag att det kommer dyka upp en del kommentarer om att man inte kan sätta upp målen på det viset :-) Måhända är det sant, men det är det sättet jag kommer låta detta ske i alla fall! Familjen, jobbet, huset och de övriga måstena ska ju också ha sin lilla bit av min tid. Framförallt familjen!

Det känns som om jag under semestern lyckats bra med att luta mig tillbaka utan att lägga mig ned fullständigt. Det är når jag inte trodde jag skulle lyckas med eftersom jag oftast är bra på att bara fokusera på en sak åt gången. Under semestern har jag lyckats relaxa OCH träna. För mig är det ett stort steg! Hoppas bara jag lyckas hålla i det fortsättningsvis.

Planen nu är att hitta ett bra träningsprogram som leder till att jag klarar mina mål, men ändå ger utrymme för alla övriga engagemang. Inte minst är min arbetsroll hos min kund på väg att expanderas eller åtminstone genomgå någon slags metamorfos... Hösten kommer bli riktigt spännande - både privat och yrkesmässigt!

Idag blev det ett långt, ganska rörigt och kanske intetsägande inlägg. Precis som när man tränar blir det så ibland :-)

Ciao så länge!

lördag 17 juli 2010

Nytt värmepass med vanare löpare?

Japp - jag kom ut idag :-) Det blev en repris på värmepasset häromdagen med vissa justeringar...

Termometern visade 28 grader när jag lämnade huset (och faktiskt 26.5 när jag kom ihåg att kika efter duschen). Värmen var ungefär som sist, men solen mäktade inte med att gassa igenom diset. Ergo var temperaturen lättare att hantera idag... Kanske är det också så att min kropp börjat vänja sig vid den värme vi har just nu?

Idag kändes allt mycket lättare. Jag kan inte sätta fingret på varför, men har beslutat mig för att inte gräma mig över att jag inte begriper detta utan bara vara nöjd. Jag var inte jättetrött när jag kom hem så jag hade lätt kunnat köra på säkert tre-fyra kilometer till i samma tempo. Detta förvånar en smula eftersom Muskö för en vecka sen var så oooootroligt segt. Även detta lämnar jag åt senare forskning och bara gläds vidare.

Jag stötte på fru och hund några hundra meter från hemmet efter nästan avslutad runda och stannade till för att hälsa på en "crazy" hund som skuttade med viftande svans när jag kom löpande. Denna gång stoppade jag klockan och jag räknar med att stoppet var omkring 40 sekunder :-)
Som grädde på moset på förutsättningarna så konstaterar jag att vi anlände hem inatt vid 01.00 med två ledsna barn efter en hemresa från Örebro och två fantastiskt trevliga dagar med god mat och trevliga vänners glada sällskap! Några öl hemma hos en kollega utanför Örebro gjorde att Eva fick köra hem och jag fick äntligen vara "backseat driver". Har ni tänkt på hur mycket bättre man kör när man sitter vid sidan om? :-)

Så, taskiga förutsättningar gav ett fantastiskt resultat och jag fattar inte nåt...

Jag toppade denna fantastiska begivenhet med en pizza ikväll! Länge leve lättjan!

onsdag 14 juli 2010

Lugnt värmepass med rekreationsdopp

Ahhhh - så blev det äntligen av! Ett rekreationspass i värmen med ett pooldopp som toppning.

"De bästa passen är de som blir av" är ju en devis jag både hört och sagt förut. Efter några dagars lättja och gassande sol kom så en glimt av moln och blixtsnabbt kom tanken - "löppass".

Sagt och gjort. Efter morgonfikat drogs tights och linne på och en runda betades av i makligt tempo. Sju kilometer i 6.10-snitt kändes lagom idag. "Tyvärr" försvann molnen och den gassande solen var åter lagom tills jag kom iväg, men då var suget redan för stort :-)

Vid hemkomst, drypande av svett, togs snabb beslutet att plumsa i barnens 80 cm djupa pool. 25 grader i vattnet kylde snabbt av en överhettad kropp och det skeva leendet rätades upp i ett brett "puh"-leende. På detta en sval dusch och en toastlunch.

Jag utlovade ju lite bildmaterial tidigare. Nu är lite bilder intankade i nya macen, så håll till godo med en sommarmysbild:

"Poolutsikt från altandörren" Foto: Magnus Cederholm

Mer bilder kommer när jag hinner och orkar :-)

Nu har frun tagit barnen till stranden och jag tar Nemo på en promenix för att köpa lite parmesan och vitlök för tillredning av smarrig pesto som ska serveras till middagspastan och salladen senare.

Just nu: 27 grader i skuggan...

måndag 12 juli 2010

En dag klart i lättjans tecken

Idag var en lättjans dag - helt enligt planerna! En förmiddag på stranden med familjen toppades med en toast sittandes på en bänk med utsikt över mälaren. Klart godkänt trots mina knallröda axlar. Självklart höll jag mig i skuggan tillsammans med Nemo och "Kinesen" (Mankell). Vi hade det grymt bra i vår lilla oas!

Efter lunch var det dags att packa ihop, åka hem och byta badkläderna mot nästa uppsättning och bege sig mot brorsan med familj. Ett par år i rad har vi nu firat deras lillskrutta (4 år i år) med tårtfika och ett rejält poolbad hemma hos dem. I år var tårtan toppen, kaffet grejtans och barnen låg i poolen oavbrutet i 2,5 timme!! Inte helt fel får man lov att säga! Tom Nemo uppskattade besöket eftersom han fick glädjen att leka med Simba (gul labrador) och härja en hel del!

Vid hemkomst hoppade tjejerna i vår pool och jag svängde ihop lite kyckling, ris och curry. Nu, mätt ocg belåten, avnjuts en Staropramen på altanen bloggandes i kvällssvalkan.

Allt som allt en klart lyckad lättjans dag! Imorgon finns vaga funderingar på en tidig kort morgonrunda...

PS! Framöver ska jag försöka få till lite bildmaterial åt er också...

söndag 11 juli 2010

Het reflektion

Nattens facit: 93 tappade litrar!

OK - jag överdriver en smula, men inatt var det varmt. Efter gårdagens heldag på Muskö, som för övrigt var heltrevlig, var sänggåendet en fröjd. Trött kropp, riktigt trött hjärna och resten av kroppen lika trött. Det kändes som om det mesta berodde på värmen, men en viss del berodde säkert på den rätt tung Muskömilen. Som vanligt i värme var det omöjligt att somna. Svetten lackade och alla ljud i omgivningarna slog igenom som ett bröl, trots att det var en tyst kväll. Med andra ord - jag hade lite svårigheter att somna i värmen.

Till slut somnade jag, men vaknade ofta under natten pga värmen. Jag gick upp imorse vid 7.30. Nu, närmare 11-snåret, har kaffet gjort sitt och jag sitter på altanen i 26 grader och bloggar. Det ÄR inte läge att gnälla då, eller hur?

Efter en nyttig löppplevelse som igår får man en hel del funderingar. Varför springer jag? Är min mål ställda för högt? Klarar min kropp mindre än jag tror?... och så vidare. Nu tycker jag att jag varit med tillräckligt länge för att våga luta mig tillbaka och bara låta tankarna sväva omkring ett tag. Motivation och relevans är två begrepp som ibland är långt ifrån varandra. Jag är världsmästare på motivation (enligt min egen utsago), men mindre bra på relevans... Jag kan springa hur långt som helst bara jag är motiverad, men inte hålla den fart jag planerat eftersom den troligen var helt irrelevant för var jag är just den dagen. Lite så var det igår. Jag trodde min kropp klarade mer än den faktiskt ville vara med om igår. Lika bra att acceptera och gå vidare i livet. Om jag skulle grämas över alla motlut jag stött på under min fantastiska resa så hade jag däckat för länge sen. Det är ju motlutet som ger farten i utförslutet sen!

Idag kommer jag hålla mig i skuggan. Inte så mycket för att jag är trött, utan mest för att min "framsida" fortfarande är kräftröd efter sen lilla utflykten i förrgår med fru och dotter. "Två timmar i solen gav denna härliga nyans..." är en t-hirttext som passar mig i nu. Rödfärgen ska få falna innan jag låter skinnet åter möta solen igen.

Tills vidare - hang on!

PS! En guldstjärna till alla som körde Ursvik all in igår - Mäktigt!

lördag 10 juli 2010

Apvarmt och segt Muskölopp

Japp, Musköloppet avklarat. Inte med nån njutning, men avklarat!

Redan imorse hade jag det på känn. Jag hade den där sega känslan och motivationen var som bortblåst. Precis som Ingmarie brukar säga så är motivation inte något som bara kommer. Åtminstone ganska sällan :-) Min attityd var därför "jag kan flyga, jag är inte rädd...". Motivationen byggdes sakta upp under förmiddagen och när frun gav sig av så fanns suget där. Likaså värmehuvudvärken! Jag hade druckit bra och inte slarvat, men ändå fanns där en sån där härlig molande värk i huvudet som vägrade släppa. Så snart  jag klev ur skuggan gassade solen så knäna sviktade. Jag förstod att det inte skulle bli en dans på rosor den kommande milen...

Frun kom sakta ångande och den officiella tiden på fem kilometer var 38.14 (tror jag det var). Bra jobbat lilla frun! Jag tog över vätskebältet och fyllde på med kallt vatten. Därefter vidtog den långa vandringen de 25 metrarna till start. Smygandes i skuggan längs husväggar och bakom häckar nådde jag starten och tvingades till slut ut i solen. Puh...

Min vana trogen startade jag troligen lite för snabbt. Jag låg kring sex minuter och strax under de första kilometrarna, men denna positiva fart ändrades snabbt. Efter en fyra kilometer ungefär sjönk tempot drastiskt och det mesta kändes so uppförsbacke. Jag fick sällskap med en yngre dam som nyligen avslutat sin halvklassiker. Vi gnetade på och hade en trevlig resa fram till nio kiloeter där min kropp sa ifrån. Rast och vila gåendes var det alternativ jag tog till. Damen, vars namn jag pinsamt nog glömt, susade iväg och gick i mål ca en minut före mig, gissar jag. Min sluttid detta år är under 1.09. Anledningen till att jag inte vet tiden exakt är att jag såklart glömde stoppa Garmin. Densamma stoppades vid 1.09 och då hade jag suttit ner i skuggen ett tag.

Tiden jag fick spelar inte så stor rollen dag som denna. Jag kan bara konstatera att just en dag som denna inte är den bästa för mig, min kropp och mitt psyke. Jag är betydligt bättre en dag med moln, 13 grader och lite rock´n-roll i öronen vilket jag för övrigt glömde i hettan...).

Så - nu vidtar vattenintag, lite lördagsgodis och en tecknad film med barnen. Imorgon vid 11-tiden kan man springa Gladöloppet. Ett litet arrangemang utanför Huddinge. KANSKE detta skulle kunna vara nåt...

fredag 9 juli 2010

Halvvilse i lättjeträskt

Japp - jag erkänner! Lättjeträsket har ett riktigt fast grepp om mig. Mest kring midjan och hjärnan :-)

Sedan i måndags har semestern löpt på i lättjans tecken. I tisdags hade jag ingen som helst träningsvärk och borde faktiskt gett mig ut i onsdags, men... En bra undanflykt (obs tydligt erkännande!) är att vi haft en grävare och rörgubbar här hemma. En sättningsskada på avlopps- och dagvattenrör gjorde att varken "bajsvatten" eller regnvatten riktigt rann undan som det skulle. En finfin grop på två meters djup prydde tomten under ett par dar. Nu är alla fel åtgärdade och istället för en grop har vi nu en finfin hög på samma ställe. Det ser faktiskt ut som om vi grävt ner någon :-)

Nåja, undanflykter i all ära - imorgon springer jag och frun Musköloppet. Jag tar milrundan och hon halvmilen. Det ska säkert gå bra även om lättjan har ett bra grepp om oss båda. Jag gissar att målet på sub60 kanske är ur spel (särskilt efter jag såg Staffans inlägg där han skrev att det är 10,3 km), men det känns OK! Jag kan springa snabbt en annan dag. Eller så blir det imorgon...

Lättjan på skrivfronten har också varit påtaglig. Anledningen är såklart semestern, men dessutom snurrar det lite idéer i skallen om att skriva en bok. Det är nåt jag funderat på länge, men aldrig riktigt kommit till skott. Ni vet hur det är med barn, hus, bi  och allt annat i livet som ska hinnas med. Nu har frun låtit mig köpa en Mac och jag har inte längre nåt bra att skylla på :-) Idéerna är under arbete!

Nu tänker jag prioritera min lilla dotter och ta en fotbollsmatch med badbollen! För er som ska köra Muskö - syns imorgon! Ni övriga - tjing!

måndag 5 juli 2010

Lite kvällsnjutning

I brist på fotbollsintresse (och match, för all del) ägnades kvällen åt ett njutningspass á la långt.

14,4 km på 1.34 tim var ett fistempo i kvällssolen. Efter knappa fyra km stötte jag på min gamla löparpolare Ingrid och blev kvar några minuter för att berätta om mitt maratonäventyr. Klockan stoppades så klart inte :-) I övrigt ett halvsegt pass som inte direkt utlovar stordåd på lördag :-) Skönt var det dock!

Nu är klockan sent så det här får bli en kort bloggning med en förhoppning om mer senare. Imorgon bitti börjar en grävare gräva upp vår tomt för att reparera avloppet :-( Hoppas det blir bra i alla fall...

Tills vidare - Tjing!

lördag 3 juli 2010

Hetrunda - en kort rapport

Idag kände jag mig tillräckligt kry för att våga mig ut på en runda. För att inte göra det för enkelt tog jag den vid 13.30 i strålande sol och 29 grader!

Första kilometern gick relativt smärtfritt, men sen! Värmen gick hårt åt kroppen och det var nog tur att jag blötte kepan innan jag gav mig iväg :-)

Väl hemma efter 5,01 km och 31.03 min (rätt OK tempo i värmen) kastades löparoutfit och badbrallorna slets på för att låta den överhettade kroppen stänka ner halva grannskapet när densamma kastades i ungarnas 80 cm djupa pool :-) Låg sen i denna en halvtimme trots de fjuttiga 24 graderna. Normalt sett krävs minst 26 grader för att få den här badkrukan i plurret!

Ha en grejt dag allihop! Jag drar och handlar för tacomiddag på altanen i sommarvärmen!

Märklig rädsla

Tjing! Idag kunde jag inte hålla mig från tangentbordet. Det handlar om löpning, men inte om min egen utan om andras. Jag vet att jag raljerat över detta tidigare, men jag måste ändå resonera lite över detta. Sen får de som berörs ta till sig eller ignorera efter bästa förmåga.

Jag gladdes som sjutton åt att vi var ett gäng på jobbet som skulle löpa midnattsloppet i år. Nu har det visat sig att i Stockholm (vi finns lite här och där i Sverige) så var det bara tre stycken som anmält sig!!! De övriga hade förklaringar/undanflykter av varierande slag :-) Hur det än är med detta så hade jag i alla fall sett detta som en kul grej vi kunde göra ihop - utan krav på tider och elitsatsningar. Men icke! Majoriteten vek ner sig och detta ledde till att vår "event manager" beslutade att vi inte ens skulle ha ett tält på Zinken! Jag förstår i och för sig det eftersom det känns lite som overkill för tre personer :-), men ändå!

Är det någon som kan förklara för mig hur det här fungerar? Varför säger man nej till en fantastisk upplevelse en sen lördagkväll? När företaget dessutom satsar och planerar att göra ett event till oss alla...

Jag kan förstå att folk har den där känslan "men ni springer ju så fort", men för f-n. Är det nån som springer sakta så är det ju jag!!! Jag springer inte för att komma först i mål, utan för att må bra och ha kul! Kan inte andra göra detta (nu vet jag att jag är på väg ut på den tunna isen...)?

Hur det än är så är jag stolt över oss alla tre som ska köra för iptor Konsult AB :-) För vi kör ju i alla fall såklart!

Rock on dudez (halvstulet från Dr Annika)!

fredag 2 juli 2010

Aktiv bloggvila

Tjipp! Ni kanske har noterat en betydande nedgång i antal blogginlägg från min sida? Om inte - grattis, annars vill jag förklara detta med den ljuvliga semestern jag har. Första veckan närmar sig sitt slut och det känns som om jag varit ledig en månad. Detta trots att jag inte gjort ett dugg! Underbart!

Snuvan sitter kvar, men börjar så sakteliga släppa sitt grepp. Imorgon, eller i övermorgon ska första passet på lååång tid gå av stapeln. Troligen kvällstid eftersom hälsan är av vikt för mig och ett löppass dagtid är just nu förenat med livsfara i värmen :-)

Dagens inlägg skrivs i denna stund på en MacBook Pro! Snacka om att jag uppskattar den nya maskinen!! Detta inköp är det bästa jag gjort å väldigt, väldigt länge! Jag kan inte annat än rekommendera att ni sparar en slant (ganska rejäl sådan) och införskaffar en Mac vid nästa datorbyte - ni kommer nog inte heller ångra er! Själv sitter jag med ett sånt där lite halvfånigt leende som bara vi tekniknördar kan åstadkomma när vi använder nåt tekniskt...

Om dryga veckan går Musköloppet av stapeln. Planen är att jag ska stå på startlinjen på milloppet den dagen. Faktiskt har min ambitionsnivå sänkts en smula och jag är glad om jag orkar runt hela milen utan fikapauser :-) Nä, så illa kanske det inte är, men jag kommer springa med en klackspark och bara njuta - helt fel enligt mina mål, men vad sjutton...

Om ni inte anar "manana"-attityden så vet jag inte hur jag ska kunna uttrycka mig :-) Jag lutar mig tillbaka ett tag framöver och löper mer för nöjes skull än något annat - för löpningen saknar jag verkligen!

Varma semester- och sommarhälsningar från en "marathon finisher"...

PS! För er som följt min maratonhistoria vill jag passa på att meddela att IGÅR lämnade min tånagel min stortå... Halleluja!