torsdag 29 april 2010

Första "efter-tå-passet"

Efter en god middag (pannbiff med kokt potatis och härlig brunsås) var det så dags! En kort runda för att känna på tåstatus!

Känslan att få stoppa tårna i mina nya Nike var kanske inte det skönaste jag gjort, men eftersom sinnet var saligt spelade detta ingen roll. När väl fötterna var på plats var det inga problem med vänstertån. Snarare var det högertån som var öm (om jag missat att berätta det så har den också varit blå - nu går den mer i en vinröd ton...). Helt klart var det en fantastisk känsla att dra på sig löparmunderingen. Inte minst med tanke på att detta även blev första passet utan vindjacka :-)

Jag startade i en stilla lufs och njöt de första fem hundra metrarna - sen kom regnet! Visst är det väl härligt med den där första regnskuren i varmt väder? Om det ändå varit ljummet regn... Som tur var hade kroppen börjat generera lite värme. Annars hade det varit en rejäl kalldusch (Jag vet - uselt skämt!).

Jag fläskade på lite mer när jag blivit något varmare, men inte för mcket eftersom huvudsyftet var att känna efter. Varje steg! Tån och nageln kände jag inte av mycket - skönt!

Passet blev precis som jag tänkte - lugnt och skönt! Hade det inte varit för regnet och att jag fick stanna när jag träffade frun på hundpromenad för att få hemnyckeln så hade passet varit riktigt bra fartmässigt. Nu blev det "bara" helt ok :-)

Det är skönt att få löpa igen! Hoppas bara att mina fötter håller nu.
Dags att sätta sig ner och planera resterande veckor...

Besiktigad och godkänd!

Japp - det ÄR sant! Jag gick igenom kontrollen hos läkaren och fick fritt fram att löpa!

Tånageln har lämnat jordelivet, men sitter kvar på min tå. Jag blev erbjuden att få den "bortryckt", men vi tyckte båda att den fortfarande klamrar sig fast lite väl. Om jag får problem skulle jag bara återkomma så skulle de gladeligen ta bort den!

Läkaren trodde också att infektionen lämnat tån, men att den kunda återkomma eftersom nageln "svävar" ovanför själva tån. Därför fick jag en kur penicillin som skulle hålla det värsta borta. Alsolspritpaket ska jag fortsätta med. Jag föreslog själv att ordningen blir: löppass, bloggning, dusch och alsolspritpaket. Checklistan fick tummen upp av läkaren :-)

Redan idag kommer jag köra ett försiktigt pass. Helt enkelt ett "känna-på-pass" för att få en uppfattning om hur status är just nu. Det ska bli riktigt skönt att få ge sig ut och njuta av den grå himlen och det presumptiva regnet...

Läkaren kunde inte se någon som helst fara i att jag kör Göteborgsvarvet eller Stockholm maraton. "Det som kan hända är att det gör ont"... Right! Det i sig är ju obra, men så länge det inte är infekterat och för ömt och varmt (vilket tyder på infektion) så kunde jag köra på. Jag kommer följa läkarens order, men verkligen känna eftere så inget riskeras. Trots allt kommer ju tånageln lossna om nån vecka och då får vi väl se om det är löpbart!

Humörmässigt lyfte jag ordentligt efter beskedet. Jag var på väg "ner i källaren" och hade redan börjat skissa på plan B. Nu är plan B struken och jag ser istället med tillförsikt på kommande veckor. Hoppas ni andra (jag vet att det är fler "i källaren") också kan ta er upp för trappan och få den känslan jag har nu!

Det är nära nu - igen...

onsdag 28 april 2010

Stiltje utan smärta

Så har det passerat några dagar efter "tåontdagen" i söndags. Sedan dess har jag inte haft nåt direkt ont alls. Jag förstår inte riktigt hur detta hänger ihop, men planerar ändå att besöka min vårdcentral imorgon för att nån som "vet nåt" ska få kolla på eländet. Tån är fortfarande lite, lite öm.

De gångna dagarna har jag inte tränat någonting! Jag hade kunna köra lite cykel eller styrketräning, men har valt att koppla bort träning helt. Det har känts lite konstigt, men ganska skönt. Nu hoppas jag mycket på att läkaren säger att det bara är att "träna på" så jag inte riskerar varken Göteborgsvarvet eller Stockholm maraton. Jag får väl ändå räkna med möjligheten att han eller hon INTE säger så och att jag tvingas planera om...

Nu känns inte heller det speciellt oroande egentligen. Mest bara lite sorgligt och ett litet gupp på vägen mot mitt mål. Jag är ju trots allt igång och om "worst case" inträffar så gör det det. Då gör jag en ny plan och satsar igen. Båda loppen går ju faktiskt varje år :-)

Man får ju väldigt mycket tid att fundera när något som detta drabbar en. Tyvärr är det lätt att man plötsligt börjar tänka negativa tankar och tycker att "livet suger". Jag är hyfsat bra på att hålla positiviteten uppe och insåg snart att om jag skulle ge mig på alternativ träning dessa dagar skulle jag nog bara tänka "nu hade jag kunnat ta ett distanspass, eller..." och det kändes mest jobbigt. Nu när jag vilat har jag istället lagt fokus på andra funderingsområden och faktiskt lyckats ignorera träningstankar hela tiden. I alla fall nästan :-)

Idag är det hemresa och gissa om man längtar efter sina små prinsessor! Det är märkligt att man kan längta så mycket efter bara tre nätter. Det ska bli riktigt skönt att få komma hem och krama på familjen!

söndag 25 april 2010

Skadad?

Hmmm - efter en familjefokuserad avslutning på veckan var tanken ett långpass i maklig fart idag. Så blev inte fallet...

Som ni kanske minns skrev jag ett inlägg för ett tag sen om min kära stortånagel. Inlägget var inte det vackraste och därför tänkte jag bespara er de vidirgaste beskrivningarna även idag.

Idag startade dagen vid 04.30 och det var inte nån skön känsla. Vänster stortå bultade och värkte nåt infernaliskt. Hur man än vände och vred sig så gick det inte att slippa undan värken. Den var av det där härligt pulserande slaget som aldrig släpper helt utan precis när man tycker att det ska släppa så vänder det och blir kraftigare! Mycket trevligt!

Sagt och gjort, jag stapplade upp och satte mig framför dumburken. Jag har ingen aning om vad som var på för jag tittade inte. Skönt ändå med någon slags sällskap i ottan. Tånageln, som för övrigt "avled" för flera veckor sedan, såg bedrövlig ut och så fort jag petade på den strålade en härlig smärta från tån, genom foten och ut i resten av kroppen. Tom håret ställde sig på ända! Suck!

När väl familjen vaknat och kaffet svalts kom frun med alsolsprit och ren rejäl tuss. Tån i sig gör inte ont om man är helt stilla - MEN när frun svepte foten med alsolspriten tog nästa steg vid - maken till att det sved... Jag ägnade en timme åt att svära och ligga på soffan med foten i vädret omvartannat. Sen släppte svidandet en smula. Det var faktiskt så illa ett tag att jag kontaktade närmaste närakut men  fick beskedet att "sånt där tar inte vi hand om" och att jag skulle kontakta min vårdcentral imorgon. Tyvärr flyger jag till Skåne ikväll så det lär bli alsolsprit de närmsta dagarna och vårdcentralbesök på torsdag. Hoppet om tånageln är i alla fall ute!

Som ni förstår blev, och blir, det inget långpass. Det blir faktiskt inget pass alls idag. Jag avvaktar att jag kan gå normalt så får vi se sedan. Löparkläderna FÅR åka med till Skåne, men hoppet är inte stort att få använda dem. Så, på torsdag, MÅSTE tån lösas! Jag har verkligen varken lust eller tid för detta. Göteborgsvarvet går av stapeln 22 maj - då vill jag åtminstone inte ha ont!

 Jag har redan sett att en del varit "energiska" - hoppas ni har en grym söndag (i annan betydelse än min...)!

PS! Närakuten misstänker, precis som jag, nån slags infektion i kombination med en ny nagel som växer ut. Normalt sett ska ju naglarna "bara" ramla av och inte ge nåt ont. Tips någon?

torsdag 22 april 2010

Tebax på asfalten

Äntligen är jag åter! Hela två vilodagar gav jag "kräkkroppen". Igår kände jag mig hungrig för första gången på länge. Kroppen kändes dessutom inte sådär matt som det var i helgen. Så - ut i det härliga snögloppet!

Jag lämnade pulsbandet hemma och tänkte känna lite på kroppen för att se vartåt det barkade. Jag hade det där sköna "schwunget" i steget och kände mig inte ett dugg opigg. Såhär i efterhand kan jag reflektera över hur lätt det faktiskt gick i början! DET tänkter jag ta med mig framöver!

Första kilometern tror jag gick på 5.31 min/km!!!! Det är för fasen snabbare än vad jag hållit på väldigt länge och jag tänkte att detta kan ju inte vara sant. Jag "svävade" vidare och efter mina vanliga två uppvärmningskilometrar visade klockan 5.21 min/km för kilometer två! Dags att ta sig en funderare på vad som försiggick...

Jag kände mig fortfarande inte trött utan kroppen svävade liksom fram och mina steg orkade jag hålla uppe längden på. Annars tenderar jag att korta min steg och öka frekvensen när jag är trött, men vill hålla tempot. Det kändes helt enkelt skitskönt (ursäkta svenskan!). Efter 2.5 km började det kännas att tempot låg lite för högt för mig. Andningen var det tydliga symptomet. Jag hade svårare att förse kroppen med tillräckligt med syre och flåsandet hörde inte till de mest diskreta. Benen kändes fortfarande superstarka, men flåset gjorde det svårt. Tredje kilometern tror jag att jag passerade på 5.23 eller något sånt (jag glömde uppdatera från min Garmin igår kväll...).

Efter tre kilometer, där jag sista halvkilometern körde på vilja var jag tvungen att köra gåvila. Benen hade kunnat köra på (troligen i ett ännu högre tempo), men flåset bromsade denna gång. Kan man skylla på infektionen i kroppen gången vecka?

Det är rätt intressant att reflektera över detta med vad som hindrar en ens framfart. Jag upplever ofta att på mina korta snabba pass så är det flåsandet som slår på bromsen, medan på mina långpass så är det musklerna som bromsar. Det känns i och för sig naturligt och man inser ju snabbt vad man behöver träna på för att uppnå förbättring på respektive. Det jag kan konstatera är att jag troligen inför Lidingöloppet behöver köra mer backe för att bygga bättre benmuskler. Troligen ger det flåsandet en positiv törn också :-)

Kilometer tre och fyra körde jag i något lägre tempo - inte helt frivilligt. Den långsammaste kilometern gick på 5.55 min/km. Jag var, och ÄR, mycket nöjd med mina tider igår. Om man dessutom lägger till känslan idag så blir det toppen. Inte en tillstymmelse till stelhet eller träningsvärk idag!

Men vänta nu - ingen träningsvärk! Det måste ju alltså betyda att jag inte gick fullt igår? Varje gång jag gått nära fullt (t ex Premiärmnilen) så har kroppen hojtat dagen efter. Alltså borde jag kunna pressa mig ytterligare om jag väljer det! Igår valde jag faktiskt först efter ett par kilometer hur passet skulle se ut och jag är fortfarande nöjd, MEN jag behöver träna mitt pannben på att hålla i tempo det där lilla extra. Det är jättesvårt att träna detta på egen hand och jag funderar på hur jag ska attackera den frågan framöver. På lopp är det inget problem, men en halvmörk vardagkväll i snöglopp...

Igår blev det i alla fall 6,16 km på 35.04 min och det är jag hyfsat nöjd med (läs Skitnöjd!). Om pannbenet varit tjockare borde jag kunnat gå ner under 34 minuter och DET ska jag se till att göra - snart! Jag ska bara köra en halvmara och ett maraton först...

Idag vila igen, men imorgon funderar jag på ett lite längre pass i "halvsnabb" fart (8-10 km i 6.00-6.10-tempo) på lunchen. Frun jobbar idag och imorgon så det är "dagistjänst" och matlagning för min del på eftermiddag/kväll. Utrymmet för lite längre pass minskar då kvällstid. Men en löplunch är väl aldrig fel? Särkilt inte om det är lite snöglopp och motvind...

Ha nu en helt underbar dag!

onsdag 21 april 2010

Numrerad!

Japp - nu är man till slut numrerad för det stora äventyret!

12269 är det nummer ni kan hålla utkik efter :-)

Jag gissar att ingen kommer hinna uppfatta de 12268 första löparna, men kanske när jag kommer lufsande att nån kan hinna se det rödmosiga, plågade ansiktet ovanför numret 12269. För den som står vid målet kan jag tipsa om att rast och vila fram till strax under 5 timmar efter start. Ni kommer inte ha några problem att uppfatta vare sig nummerlapp eller det plågade ansiktet. Å andra sidan gissar jag att det plågade ansiktsuttrycket kommer ersättas av det fåniga och märkliga grin som kommer klistras på inne på stadion.

I övrigt kommer jag se till att det går att följa min lufs "live" på webben. Jag återkommer med mer info om detta när vi närmar oss dagen SM!

NU är det på riktigt liksom (som mina barn skulle uttrycka det)! Det är 45 dagar kvar och jag är numrerad! Om man till detta lägger min numera aktningsvärda ålder så är röda mattan utrullad. Den ska bara beträdas - i 42.195 meter!!!!

Idag kände jag mig lite trött efter den önskade middagen (hemlagad ost- och skinkpaj) samt kvällens eminenta fruktsallad med vaniljglass. Jag kan också meddela att gårdagens födelsedag direkt satte sina spår i vikten. Kan det vara så att jag åt för mycket paj? :-) Gott var det i alla fall!
Gårdagen förknippar jag inte ett dugg med löpning, men idag kommer det att bli ett pass när jag kommer hem. Magen är OK och kroppen känns redo för ett pass igen.

Tills vidare - tjingeling!

tisdag 20 april 2010

Gammal och vis?

Tja, som rubriken antyder ställer jag mig frågan idag. Jag lämnar idag "den yngre medellåldern" (42) och övergår i "den övre" (43). Jag vet att jag kommer att få mothugg på detta påstående, men nu äntligen vågar jag börja kalla mig vuxen :-)

När det gäller den andra delen i rubriken kan man ju bara konstatera att helgens pass antyder annat än vis. Kan man hoppas på att dagens passage också bringar ett helt knippe visdom? Om det, mot all förmodan, finns någon som gjort denna passage (eller "har en kompis" som passerat denna åldersgräns) kanske ni kan kommentera på bloggen om visdomen kommit farande i en hejdundrande fart!

Jag vill passa på att ta tillfället i akt och tacka alla "fans" och alla "ofans" som kommenterar flitigt hos mig! Era tips och kommentarer är ovärderliga för en man i min ålder. Mycket av det ni skrivit har jag tagit in, processat och faktiskt använt mig av. En del har såklart "gått på tippen", men det är ju så det ska vara!

Igår fick jag frågan av min fru "Vad vill du äta imorgon?" (dvs Idag). Vi har som tradition att den som fyller år får bestämma nåt gott till middag. Det tog två sekunder så utbrast Amanda, 9 år, "åhhh nej, inte LAX!!!". Hihi, jag tyckte detta var ett fanmtastiskt påstående. Inte så mycket för att hon inte uppskattar lax så mycket - näe, just därför att hon direkt kopplade min önskan till en "nyttig" maträtt. Det känns som ett riktigt bra betyg på min nya livsstil. Flera gånger när jag ställt mig vid diskbänken och påbörjat middagen, eftersom min fru jobbat, så utbrister barnen "neeeeeej, är det du som lagar maten?". I de lägena är det svårt att hålla sig för fniss. För er som inte märkt det så har jag en viss envishet... Barnen har i alla fall blivit mycket duktigare på att testa alla nya recept!

Idag tänkte jag ta en extra vilodag. Inte så mycket beroende på födelsedagen, utan mest för att jag fortfarande har en märklig känsla i magen. Jag går liksom omkring och är mätt, eller osugen på att äta. Jag kan inte riktigt definiera det som illamående, men nåt åt det hållet. Måhända är jag tillräckligt intelligent för att ha lärt mig någonting av helgens magsjukepass. Oavsett hur det är med det så avstår jag träning idag!

Idag är det 46 dagar kvar till den stora utmaningen. Jag vägde mig faktiskt imorse och numera är jag sub 90!! 89,6 kg och ett visst hopp om att klara 85-kilosmålet finns ändå. Ännu har ingen plan utverkats för att fokusera på just detta. Mer om detta när pannbenet är moget.

Ha en grejt dag - det tänker jag ha!

söndag 18 april 2010

Tadaaa

Inte en bloggrad har jag presterat på nästan ett par dar :-) Jag tog lite bloggsemester - det behövdes lite eftertanke och återhätning. Idag är jag åter. Egentligen var jag åter igår, men mer om det strax.

Som jag berättat lite tidigare är Kinaresan inställd. Egentligen är den inte inställd utan flyttad. Istället för denna helg blir det någon av de första helgerna i september (Stockholm halvmaraton KAN vara i fara, men Lidingö ska nog klara sig, hehe).
Förutom Kinaproblematiken har också yngsta dottern haft lite "magkör". En kräknatt och därefter ont i magen och kinkig resten av veckan. Det är först nu hon börjar bli sig själv igen. Varför berättar jag nu detta? Jo - det har viss del i mina kommande "bortförklaringar"/"förklaringar" :-)

Igår var planen att lufsa runt i Bålsta - Vibyspåret. Det är ett motionsspår av slaget "backe-upp-och-backe-ned" på grusunderlag. Planen var att få mjukare underlag för att spara kroppen lite, samtidigt som backarna och underlaget skulle belasta musklerna lite mer. Det finns ett femkilometersspår som jag tänkte ta två varv. Redan på morgonen kände jag mig matt, och lite "körig" i kistan, men jag tänkte egentligen inte så mycket på det. Jag var förbi mina föräldrar och återlämnade resväskan för Kina och sen gav jag mig ut i spåret.

Visst är det en skön känsla när man redan från steg ett känner att "idag är ingen bra dag"? En sån dag var det igår. Jag är ju en smula envis (nån som märkt detta redan?) så jag gnetade på. "Vill man bli fin får man lida pin..." är ju ett talesätt som jag hört en del gånger. Efter första fem tog jag 4 minuters paus för dricka och pulsnedgång - Välbehövlig paus! När jag sedan gav mig av på den andra delen så var jag glad att det hela vägen finns "exits" för den som viker ned sig. Efter en kilometer, eller så, kom en skylt som sa att 3,4 km-rundan skulle ta höger där jag tidigare tagit vänster. Kroppen gjorde valet och jag hade svängt höger inna hjärnan ens uppfattat vad som stod skrivet på skylten. Alltså var valet gjort och jag slutförde 8,11 km-rundan med stor möda. Gissa om jag var förvånad när jag kikade på tiden - 48:33. Den kändes mer än OK med den känsla jag hade haft under rundan. Precis allt kändes tungt och kroppen svarade inte mycket alls utan kändes bara matt.

Idag vaknade jag vid 5-tiden och mådde rejält illa. Magenm kändes "körigare" än igår och jag tvekade vädigt länge innan jag beslutade mig för att försöka utföra mitt "långpass". Planen var att köra de 17 första km jag körde på mitt megapass förra helgen i "njuttempo" (troligen kring 6.20-6.30 min/km). Med den känslan jag hade idag kändes det mest som att jag skulle vara glad att ta mig runt.

Redan här vill jag stanna upp för en kort fråga - VARFÖR stannade jag inte hemma?

Åter till passet. Jag började hurtfriskt i vanlig positiv anda. Garmin var urladdad så idag använde jag iPhone och RunKeeper. 6.34 första kilometern, 5.59 på den andra, 5.49 på den tredja och sen - Pang! Kroppens muskulära funktion avstannade! Jag hade laddat vätskebältet med sportdryck och tänkte att "jag har nog bara slarvat lite med frukosten" och petade i mig en del. Redan på vägen ner var sportdrycken på väg att vända, men med mycket vilja lyckades jag få i mig en av flaskorna. Jag stannade en stund och funderade på om jag skulle vända och inta horisontalläge, men nej. Dumheten fick återigen övertagoch jagkämpade på. Joggade, gick, sprang och lufsade om vartannat.

Jag försökte få i mig dricka så ofta jag kunde, men det var samma problem hela tiden. Nu är det faktiskt så att jag lärt mig gilla "maratonblaskan", så det har inget med det att göra. Näe, kroppen var nog egentligen en smula magsjuk, bara. Någonstans vid sju kilometer insåg jag att det var riktigt dum dag att ge sig ut på. Ännu dummare att jag inte hade vänt vid den fjärde kilometern!

Det var bara att bita i det sura äpplet och uppbringa kraft för att ta sig hem. Hela tiden med den där härliga känslan att maginnehållet mest ville ta sig ut munvägen... Men det var ju soligt! Och faktiskt kändes det riktigt mentalt uppbyggande att genomföra passet - hur dumt det än var! Jag tog hela tiden den kortaste vägen från kilometer sju och passet landade på 13.90 kilometer. En distans jag faktiskt får vara nöjd att ha överlevt,mer eller mindre. Denna dag en helt annan känsla än vid det långa passet förra helgen. Dagens pass var MYCKET värre!

Det enda man kan lära sig av denna helgs två dagar är hur jädra envis man är, och hur "fartblind" man kan bli av sina mål. Nästa gång ska jag istället försöka känna efter ordentligt och INTE ge mig ut på ett pass när kroppen inte känns frisk. Det är skillnad på att vara "småsnorig" eller "halvhängig", om ni förstår vad jag menar. Nu var jag verkligen inte smart...

Nu ska jag vila efter en tallrik Onakafil. Vad gör ni?

fredag 16 april 2010

Ändrade planer - IGEN

Japp - Island nöjde sig inte med att sänka den europeiska ekonomin. De bidrog också med ett stängt luftrum :-) Den planerade Kinaresan är inställd och nytt förslag är september...

En vanlig, normal, mentalt begåvad människa hade deppat och köpt en chipspåse till till fredagsmyset, men inte jag! Plötsligt öppnar sig möjligheten att bedriva strukturerad träning igen!

Idag är dagen "sabbad" eftersom jag varit hemma med sjuk dotter och endast haft möjlighet att jobba förmiddagen. Planen var att ikväll dra på mig Nike-pupporna och ta en mil, men med de nya förutsättningarna planerar jag om. Ikväll blir det god mat utan träningspass - imorgon ett distanspass i lugnt tempo och på söndag ett långpass! Det är inte utan att man lite känner sig nöjd med askmolnet...

Skämt åsido - den inställda resan var jättetråkig, men det blir ju bara en flytt av tidpunkt. Med mitt nuvarande maratonfokus passar det faktiskt bättre i september än nu i april (fast Lidingöloppet är i september...).

Inget ont som inte har nåt gott med sig!

Många frågetecken

Det är mycket nu! Just för tillfället består mitt liv av en hel uppsjö frågetecken som behöver rätas ut. Mitt minsta problem är träning och maraton :-) DET känns ju bra ändå.

Det mest akuta frågetecknet just nu är huruvida flygrummet ska öppnas för flyg mot Kina. Planen var ju att jag med ett gäng kollegor skulle bege oss mot Peking imorgon mitt på dagen. Just nu ser det ut som om Islänningarna kommer förhindra det :-) Nåja, det kommer fler chanser...

Träningsmässigt vilade jag igår av den enkla anledningen att schemat skulle bli lite konstigt i Kina om jag gav mig på ett löppass första dagen. Därför tänkte jag avvakta till idag och ta lite längre pass - kanske en mil, eller där i krokarna. Nu är dessutom minsta dotterna fortfarande hemma efter en kräknatt natten mellan måndag och tisdag och det gör att planeringen ser ut att spricka. Vi får helt enkelt se hur det blir.

Det finns fler frågetecken, men de är inte direkt akuta och en löprunda kanske rätar ut en del av dem. Återstår att se.

Så - väntar ni därute på ett "dräpande inlägg" eller världsrekord - fortsätt vänta :-) Men jag kommer igen så småningom!

tisdag 13 april 2010

Återhämtning av stel kropp

Jajemensan - denna gång fick inte kroppen "värka klart"! Jag funderade redan under långpasset på detta och beslutade redan då att jag skulle ge mig ut så snart leder och ligament tillät. Redan idag var det "på det igen" :-)

Jag hade idag inga som helst tidskrav och hade bara ett fokus - återhämtningstempo och lyssna på fåglarna. Återhämmtningen gick utmärkt, men fåglarna hördes inte. Nu kan det ha berott på iPoden som var iproppad för all del... Jag glömd helt enkelt och dundrade på med lite raspig Poodles i skymningen.

Första två kilometrarna av de planerade sex gick segt. Det kändes ordentligt i kroppen atrt den var svårstartad. Dessutom mötte jag Nemo och frun efter 500 m och fick stanna och "pussas" lite (Nemo var den som eftertraktade pussarna mest!). Trots stel kropp är det som vanligt att trägen vinner. Efter två-tre kilometer rullade det på galant. Skönt tempo och bra musik. Faktum var att kontrasten mot perioden i söndags efter 25 km var uppenbar. I detta tempo och på denna distan hade jag full njutning. Mycket najs liten lufsrunda!

Eftersom tidskravet var skippat och likaså pulsbandet (mest av glömska) kikade jag på tiden de två första kilometrarna, men sen inte förrän vid hemkomst. 6,16 km på 37:54 min!

Inte en tid att skriva hem om för de flesta, men för mig var det stort! Dels var känslan så skön idag. Dels reflekterade jag direkt över de senaste dagarnas belastning på kroppen. Först 32 km i förrgår, sen drygt sex kilometer idag och detta i en känsla av lufstempo. Detta gav ändå en tid som spöade mina tider för bara någon månad sedan lätt!

Min känsla just nu är en del förvirring, en del glädje och en väldigt liten del stolthet. Jag fattar helt enkelt inte riktigt att detta är sant. Samtidigt är jag fantastiskt nöjd med mitt "mående" just nu. Förutom lite stelhet är livet toppen och jag har nog aldrig mått så bra som idag.

På lördag tar en resa till Kina och Peking vid! DET ska bli ett äventyr. Redan nu vågar jag utlova en löprapport från Peking (om än försenad beroende på censuren...). Jag ska försöka dra med mig kollegorna på en löprunda i Pekings smog i alla fall! Besök på muren, fågelboet och den förbjudna staden står bla på agendan. Otroligt spännande!

Slut för idag!

Filosofisk planering

Jaha - vad gör man nu då? På något sätt verkar många ha tyckt mycket om min runda i söndags. Mest tyckte jag nog själv och det var mest positivt :-) Nu vidtar verkligheten igen - Stockholm maraton är INTE löpt än! Det finns gott hopp om att jag ska klara mitt mål, men det är trots allt 53 dagar kvar som ska planeras på ett bra sätt. Dessutom finns det en verklighet efter 5 juni 2010 som kanske bör övervägas på något sätt.

Till att börja med kan jag bara konstatera att löpningen gått fint på sistone. Löptider och känslan har varit bra och jag har känt att jag gått framåt rejält. Det jag däremot konstaterat är att vikten legat "still" (+- några hekto räknar jag som "still") och det känns inte lika bra. Jag har bestämt mig för att detta inte är acceptabelt eftersom målvikten på 85 kg per 5 juni kvarstår. Med nuvarande upplägg kommer detta mål troligen inte uppfyllas och tro mig - 42 km löpning med 5-6 extra kilo är något som känns!

Jag har ännu inte bestämt mig för exakt hur jag ska attackera viktproblemet utan att påverka träningsupplägget i alltför stor grad, men klart är att här måste måltidsplanering ske! Jag har gott hopp om att få med mig frun på en liten viktresa och då blir allting så mycket lättare. Dessutom är det nu en begränsad tid vilket också gör det "lättare" att hantera mentalt. Ikväll får vi sätta oss ned och dra upp "krigsplanerna"!

När det gäller mina löpmål så har jag hunnit reflektera en del dessa två dagar. Jag har också läst och reflekterat över allas respons på mitt förra inlägg. Tack, förresten, allihop! Jag har tidigare resonerat kring att ha två "fast mål" varje år - en halvmara på våren och en på hösten. Nu har jag faktiskt börjat vackla en smula kring det ena. Det finns ett lopp - Lidingöloppet - som faktiskt lockar en smula. Nu kanske jag har blivit "styv i korken" efter söndagens pass, men det skulle ändå vara kul att testa. Jag är ännu inte säker, men har, som sagt, börjat vackla. Anledningen till att välja just halvmaror är enkel. För att springa ett millopp krävs inga underverk i form av förberedelser, men en halvmara måste tränas inför! För att inte tala om Lidingö...

I sommar har jag ett par lopp inplanerade - Musköloppet (en av de jobbigaste milar jag sprungit) och Bellmanstafetten (femkilometersstafett som jag ska springa med brorsan, hans fru, min fru och ytterligare en). Annars är kalendern fri!

Bland kommentarerna till mitt inlägg har ordet "ultra" nämnts. Jag kan säga direkt att den divisionen är inget jag var sugen på i söndags kväll, eller igår. Däremot kittlar ju tanken en smula - att bli ultralöpare... I nuläget är det inget som är på tapeten, men det finns självklart någonstans i min "galna" hjärna :-)

Som ni kanske märker "surrar" det en hel del funderingar i hjärnan just nu. Jag jobbar på att fokusera på de resterande 53 dagarna och att sänka min vikt på ett bra sätt. Helt klart är i alla fall att några fler 30+ km-pass kommer jag nog inte att köra före maran. Testet är utfört med belåtenhet! Nu fokuserar jag på att återgå till Szalkais program och få till löpskolning, intervaller, backar och hyfsade långpass. Sista långpasset kör jag 22 maj i Göteborg - det ska bli askul! Efter det vidtar "toppning" (herregud, jag trodde väl aldrig att jag skulle tänka i dessa banor...)!

Förslag på plan utöver detta - någon?

söndag 11 april 2010

Superlångt och världsrekord

Så har det äntligen skett! Jag har passerat tremilagränsen under ett pass och är oerhört stolt :-)

Inga övermänskliga tider, men det var inte heller syftet. Det enda syftet jag hade idag var att passera den berömda 3-milagränsen och försöka få kroppen belastad på ett sådant sätt att den började "strejka" som på en mara. Just på den punkten var det inga problem!

Eftersom jag inte har ett team av människor som inget hellre vill än att serva med dricka och föda så avsåg jag att först ta en slinga på 16-17 km som återansluter till hemmet. Där skulle banan, russin och förhoppningsvis en kopp kaffe intas. Jag drog iväg och kände mig pigg som en mört. Anledningen till det är ju enkel - inte ett pass på en vecka! Just med anledning av detta så var försiktigheten något som skulle få färga detta mördarpass (en motsägelse i sig, jag vet).

Vädret såg ju på morgonen inte speciellt tilltalande ut, men någon hade lagt en bra beställning och himlen sprack upp. Jag beslutade mig för en funktionströja, microfleece och endast en väst. Naturligtvis åkte räsertightsen på också. Jag fick springa de första fyra fem kilometrarna i strålande sol, men faktiskt var det så att jag i skogen fick löpa på den mer hemvana isen. Det fanns tätare avsnitt där snö och is inte smält än!

De första 17 km gick smärtfritt och det var först den sista kilometern innan matstoppet som jag kände av distansen. Jag kastade i mig min banan, en näve russin och drack äkta kranvatten. Kaffet blev det inget av eftersom när jag stannade och ringde hemåt för att be nån sätta på kaffe var responsen noll - ALLA var ute i solen! Nåja, det var väl inget att bråka över utan jag tejpade min vänsterfot en smula för att slippa få skavsår i nya skorna - just de NYA SKOR! Det blev lite panikartat ett inköp igår - Nike Equalon +4! Ooooootroligt nöjd med dessa. En vacker dag hoppas jag kunna springa med neutrala skor och utan rejäl dämpning, men fram till dess att jag löper bättre och vikten inte ligger högt passar dessa skor mig som en handske. Och, jag menar, att ta ett par språjtans dojjor och löpa 30+ km är väl inget dåligt betyg på passform och komfort :-)

På stående fot beslutade jag mig för att nypa de sista 13 km i form av en rak löpning hem till föräldrarna. Detta kombinerat med en fru som kunde komma och skrapa upp spillrorna skulle funka. Sagt och gjort - iväg igen!

Precis som i tidigare pass så var det oerhört tungt att "börja om". Jag är jätteglad att jag inte ska göra detta den 5 juni. Kroppen kändes mycket piggare innan stoppet än efter. Jag gissar att man stelnar till och kallnar ordentligt - trots att stoppet varade max fem minuter. Så, återigen var det en tung löpning, men envis som synden stretade jag på.

Under hela det första, samt även det andra, valde jag att köra gåvila när jag drack eller åt medhavda russin samt när kroppen verkligen sa åt mig att jag borde... På slutet var detta ofta, kan jag säga!

När jag, på ren vilja tror jag, passerade 29 km jublade jag i det fördolda och ett magiskt smil spred sig på läpparna - VÄRLDSREKORD! Längre än idag har jag aldrig sprungit! Jag passade också på att ringa frun och meddela att jag hade minst en kvart kvar.
Vänta nu - en kvart för en kilometer???? Nädå. jag hade beslutat mig för att löpa vidare till brorsan och hans familj ett par kilometer bort. Eftersom där gick kräksjuka erhöll jag strikta direktiv att under inga som helst omständigheter vara för nära dem :-)

30 km passerade på 3:17. En klart godkänd tid för mig. Sett i maratonperspektiv så anser jag nog att även med rejält trötta ben ska jag klara de sista 12 km på under 1:40. Eller vad tror ni?

Efter 30 km vidtog ett glas vatten med tillhörande samtal med lilla mor :-) Hon var en smula överraskad att se sonen, svettig och ganska äcklig, ståendes på trappen. Jag stannade säkert tre minuter utan att stoppa klockan. Här går nog också gränsen för när tiden är mätbar i den verkliga löparvärlden.

Innan jag nådde slutmålet hade jag också stött på fler bekanta som tarvade en pratstund. Inte heller för dessa stoppades klockan. Med andra ord bör ingen lita på kilometertiderna efter 30 km :-) Trevligt var det däremot! Mycket välbehövligt socialt utbyte i en tid av mental tyngd och kroppslig strejk!

Jag anlände så småningom till brorsan och han såg lite förvirrad ut när jag visade honom Garmin "31,94 - vaddå?", "Jag greppade inte riktigt!" - Näe, inte jag heller! Jag hade precis löpt så gott som exakt 32 km och kroppen var mycket, mycket trött. Tur att fru och barn rullade in och körde mig hem.

Såhär i efterhand kan jag säga att jag är osäker på om dessa distanser ska löpas ensam. Förutom att kroppen har sina begränsningar så måste jag säga att den mentala biten var värst. För de allra flesta är 17 km väldigt långt. Likaså för mig - innan idag :-) Någonstans efter halvmarapasseringen blev det svårt att hitta samma glädje i löpningen. Det blev mer och mer "nu är det bara 1 km kvar till ......" och leendet blev mer ett obehagligt grin (nu spekulerar jag en smula, men sannolikheten att jag har rätt bör vara hög).

Däremot var glädjen att passer 30 km mycket stor. Jag var fantastiskt nöjd och min brors (som per definition kan tendera att vara mer åt det pessimistiska än det optimistiska hållet) kommentar var "Jamen, 42 grejar du. Grejar man 32 så grejar man ju 42...". Jag (som tenderar att vara mer åt det (över)optimistiska än det pessimistiska hållet) är faktiskt benägen att skriva på. Jag kommer klara Stockholm maraton. Den enda frågan är om jag kommer klara mitt tidsmål - under fem timmar. Men som jag skrev tidigare - med dagens pass och den dryga sista milen på 1:40 ska väl funka?

Nu är kroppen trött och jag tänker faktiskt bege mig ner i soffan. Hoppas ni andra haft en lika lyckad dag i solen (och att jag kan ta mig upp ur soffen senare)!

Ciao från en nöjd löpare!

fredag 9 april 2010

Materiallirare?

När jag nuväl hade bestämt mig för att inte springa igår (heller) så drog tankarna mig tillbaka till mitt senaste "plågoäventyr". Jag sprang 16 km förra torsdagen i mina "räser-Brooks" (Brooks Adrenaline GT9) och totalt 26 km på söndagen i mina "gamla äckliga" Nike (Nike Equalon +2). Efter 16-kmpasset började tåproblemen och de blev inte bättre av att jag kryddade med 26 km i ett par utnötta skor.

Jag har kommit till insikt - jag ÄR materiallirare! Eller snarare har jag blivit medveten om hur viktig utrustningen är när man ska nöta långt och mycket. Det funkar liksom inte med att gå till COOP och köpa ett par "jogginskor" för 149,50 när man ska nöta flera mil i veckan.

Alltså, efter moget övervägande och mycket tvekande (mest inför att ta förhandlingen med frun) så har jag tagit beslutet att köpe ett par nya skor. Mina Brooks funkar utmärkt på distanser upp till 10 km, eller nåt sånt, men därutöver behöver jag en sko med bred läst (vilket Brooks-skon INTE har, därav tåproblemen). Eftersom min Nike-sko varit min bästa kompis i drygt två år och att jag möjligtvis kan hitta ett bra sätt att köpa sådan billigt ligger Nike Zoom Equalon +4 mycket bra till. Altenativet är en Saucony ProGrid Omni 8, men eftersom jag dels använder Nike + en del gånger samt att jag för två år sedean valde bort Saucony-skon kommer valet med väldigt stor sannolikhet fall på Nike-skon.

Så varför gör jag då detta och framförallt nu? Tja, jag har idag 57 dagar på mig att träna inför maran och det borde vara gott om tid för att "springa in" skon. Jag är dessutom orolig att jag på maran skulle drabbas av samma problem med tårna som förra veckans pass gav. OM jag kan undvika, eller åtminstone lindra, problem som dessa så är det ju bara bra.

Förutom det praktiska så känner jag att det finns en mental effekt i att köpa "nya grejer". När jag köpte Brooksskorna höjde jag tempot direkt (även med de gamla Nikeskorna) och när jag köpte min Garmin så fick jag en kick av detta. Den mentala sidan ska absolut inte underskattas, tror jag. För en blivande maratonlöpare som jag själv tor jag dessutom denna effekt kan vara av ännu större betydelse eftersom jag överhuvudtaget inte har en susning om hur illa det kan vara :-)

Nu vidtar några dagars funderande och förhandlande med mig själv. Redan nu är jag ganska säker på att det ska bli Nikeskon, men det är mycket pengar... Å andra sidan så ger det väldigt mycket tillbaka, så vi får väl se. Det enda jag kan konstatera just idag är att jag är lite piggare och att jag hoppas kunna köra ett långt pass på söndag - utan nya skor!

Apropå att känna sig bättre. Jag börjar faktiskt fundera på om de senaste dagarnas känsla kan basera sig på att jag också börjat ta vitamin B12. Jag har ju inte haft någon feber, men känt mig lite matt och "hängig". Framförallt har jag känt mig "svag" i armarna. Det börjar, som sagt, bli bättre och jag avvaktar någon dag till så får vi se hur jag gör på söndag :-)

torsdag 8 april 2010

Misstänkt infektion och startgruppsfilosoferande

Japp! Som ett brev på posten! Jag har en svag aning om att kroppen har en lätt infektion. Till barnen brukar vi säga att "så går det när du har för lite kläder" på våren. Kan det vara så att jag haft för lite kläder? Nja, jag tror att det egentligen inte finns nån direkt koppling där, men vem vet?

Igår var tanken att bara "avverka" en sexkilmetersrunda. Efter middagen satt jag i soffan och kände att kroppen inte riktigt var i form och att någonting är på tok. Matt, trött och halvhängig bad jag frun att känna på pannan och, som vanligt, "nä, du är inte varm...". Oavsett detta så valde jag att inte ge mig ut igår. Imorse när jag vaknade så var det oerhört tungt att gå upp och tröttheten vill liksom inte släppa taget, vilket den normalt gör efter morgonduschen. Så någonting är det. Det är bara att hoppas att det släpper snart och inte är nåt som biter sig fast.

Jag satt idag och filosoferade lite över vad jag har framför mig och hur det kommer att se ut på träningsfronten framöver. Anledningen var att jag utredde resmöjligheter till Göteborg inför Varvet 22 maj. Jag är anmäld och kommer ta detta som mitt absolut sista långpass före maran.

Jag loggade in på Göteborgsvarvets hemsida och kostaterade att startgrupp 12 var den jag hamnat i baserat på förra årets 2.30.01 (hade satt som mål 2.30, hehe). Nåja, det lär blir trångt i början, men vad gör väl det? Eftersom jag kör detta som ett träningspass kommer jag inte att pressa på. Det är alldeles för nära maran för att riskera att något händer eller att jag går sönder. Däremot ska det bli underbart att få "segla in" kring 2.20 efter de 21 km och fortfarand ekänna mig fräsch :-) Så var det INTE förra året! Då släpade jag mig i mål och hade ont precis överallt i flera dar.

Denna insikt leder till nytt filosoferande. Hur kommer det kännas efter 5 juni? Jag har hela tiden haft den inställningen att det kommer att "göra ont". Med det menar jag inte "ont-ont" (för att sno ifrån Ingmarie), utan helt enkelt att jag troligen kommer vara rejält utmattad när jag passerar mållinjen. Dessutom lär jag ha rejäl träningsvärk några dar efteråt. Jag tror INTE att mitt senaste halvårs ganska disciplinerade tränande kommer förändra denna bild nämvärt. Ett maraton är ju en rejäl munsbit att tugga i sig! Jag har utvecklat en respekt, snarare än rädsla, för distansen och börjar sakteliga inse min kropps begränsningar och beteende under den typ av belastning som kommer vara.

Jag kommer sannolikt att hamna i en liknande startgrupp på maran som jag gör på Varvet. Det känns helt OK för mig. Min målsättning kommer, efter en hel del funderande, att kvarstå. Klara maraton under fem timmar. Blir det snabbare är detta OK, men jag kommer "bara" gå för denna tid - inte någon snabbare, som jag spekulerade i tidigare! Jag känner att jag fortfarand ehar en lång väg kvar att vandra innan jag ska våga justera min målsättning. Det känns bättre att satsa på ett mål som faktiskt känns uppnåeligt!

Infektionen, eller kanske den inbillade sådana, kommer troligen hindra mig ikväll också. Så känns det just nu i alla fall. Jag kommer ta beslut senare idag så får vi helt enkelt se. I nuläget finns ingen anledning att chansa och göra saken sämre!

Ha en bra dag!

tisdag 6 april 2010

Tankar och (bort)förklaringar...

Så har det då gått ett par dar sedan jag utmanade kroppen på ett "plågopass". Igår var kroppen ostel, men värk - nej! Idag är vaderna lite spända och likaså axelpartiet, men var är den förbenade träningsvärken???
Jag kan ju bara säga att jag är oerhört nöjd med förra veckan, och alldeles särskilt påskdagens bravader. Jag uppnådde precis det jag ville och det var att "på riktigt" testa hur det är när musklerna säger ifrån, tårna blöder och pannbenet utmanas i största allmänhet! Jag lyckades faktiskt blöda ner två t-shirts. Inte beroende på nåt allvarligt, utan en liten "blemma" på bröstet som brast under passet. Jag hade ingen som helst smärta och det var inte allvarligt på något sätt, men det såg ut på tröjorna som att jag varit i slagsmål. Väldigt spännande effekt på mina barn (som såg allvarligt oroade ut)!

Mest nöjd är jag nog ändå med att jag inte har någon speciell muskelvärk. Det som känns är att leder, ligament och senor "tagit stryk". Ömma fotleder (men inte smärtande) och viss spändhet i knäpartiet pekar mot att kroppen ändå uppfattade passen som rejält påfrestande. Det var ju ingen överraskning, men så bra som det känns idag trodde jag aldrig det skulle kännas. Det känns att min kropp börjar röra sig mot löparavdelningen!

Idag fick jag också ett positivt besked. Jag lider av vitamin B12-brist! Nu kan man ju tycka att det inte direkt är ett positivt besked, men när man levt i ovisshet och känt sig lite trött, hängig och att kroppen inte riktigt "är med" så ÄR detta glädjande. Jag har problem med min sköldkörtel (hypotyreos) och det finns en viss koppling mellan dessa "besvär". Inget av dem är allvarligt och båda är lättbehandlade. Nu vidtar lite vitamin B12-knaprande och jag hoppas detta ska ge ytterligare fart åt min redan uppstartande kropp :-)

I övrigt så är denna vecka lite av en mellanvecka träningsmässigt. Alla pass under veckan kommer jag utföra i lugnt tempo och kortare sträckor. Jag funderar på att dosera upp till långpasset på söndag, men har inte riktigt bestämt mig än. 17 april tar jag en kort tripp till Kina med jobbet och den veckan blir ju "förstörd" planeringsmässigt (även om det kommer bli träning  i Peking också). Därför är jag sugen på att ta ett pass på 30 km på söndag. Dock kommer kroppens status (framförallt tårnas status) att få vara helt avgörande.

Tårna är OK idag, men stortåns nagel är ingen snygging direkt! I övrigt är det skönt att snön inte stannade denna gång...

söndag 4 april 2010

Intressant eller bara dumdristigt?

Som jag förvarnade om redan igår fanns långt gångna planer på att idag utför lite transortlöpning - snorkning, helt enkelt! Så blev det också. Ursprunget till denna märkliga idé är att jag har haft en mängdvecka och ville känna på att plåga kroppen ganska ordentligt för att på det viset känna på extremsituationen att löpa långt med en riktigt trött kropp!

För att förgylla det planerade tortyrpasset avsåg jag att löpa 12-13 km, äta påsklunch med familjen och därefter helt enkelt löpa hem igen.

Starten av dagens första passdel gick lite trögt. Kroppen svarade inte riktigt normalt. Troligen beroende på den tunga veckan och det onödigt långa promenadpasset igår (16 km). Trots detta lyckades viljan överträffa kroppen och tempot låg kring 6 minuter och strax under. Detta med ett antal tyngre passager och drickapromenader med något lägre tempo. Kilometer 12 var den tyngsta rent mentalt då denna var efter den elfte kilometer som var en rejäl uppförsbacke. Eftersom jag startat en kvart sent och hade lite tyngre partier var jag lite sen och en blixtsnabb dusch med omklädning vidtog.

Påsklunchen var såklart fantastisk. Det enda som jag saknade var att kunna ha benen i högläge :-) Gårdagens "tåfontän" hade satt sina spår och vänster stortå var inte nådigt öm. Likaså var skavsåret jag drog på mig igår på promenaden pga plåstret på stortån inte att leka med, MEN detta var ju precis syftet med dagns pass - testa hur tjock pannbenet var när det verkligen "jävlas". Mätt och belåten avslutade vi med kaffe och jag satt i mina egna tankar för att avgör huruvida kroppen skulle klara 13 km hem också. Jag beslutade mig för att testa! Sagt och gjort - ombyte till löparoutfit no. 2!

Jag kände från steg ett att detta skulle bli lååånga 13 km. Allt gjorde ont! Inte bara tår och skavsår, utan varenda muskel i hela kroppen. Tempot gick ner betydligt jämfört med förssa passet, men jag lyckades hålla farten hyggligt (kring 6.10-6.30) fram till kilometer åtta eller nio då kroppen strejkade ett tag och många promenadavsnitt fick göras. Märkligt nog startade kroppen om och kilometer tolv och hemåt landade kring 6-minutersstrecken (dock ovanför).

Allt som allt en rent plågsam runda, om jag måste sammanfatta den kort. MEN, jag tror jag lärde mig mer på dessa senaste 13 km än vad jag lärt mig på alla mina milrundor sammanlagt. Kroppen blir riktigt sliten och säger tydligt till när gränsen börjar närma sig. Glädjande nog så var det bara just på slutet det tog helstopp i kroppen, så jag är fortfarande vid gott mod. Det var ju trots allt nästan 26 km idag!

Om jag sammanfattar veckan så är det nog den "längsta" hittills:
52 km löpning och 16 km rask promenad

Viktmässigt hade jag gått upp:

Dagens vikt: 90,5 kg (+0,3 kg sedan förra veckan. Troligen "latveckan" i Helsingborg förra veckan utan träning och med alltför onyttig mat)

Just nu ignorerar jag vikten och fokuserar på löpningen. Jag ska dock skärpa till portionsstorleken som jag känt ökat. Nu har en ordentlig mängdvecka för mig passerats och jag tar nästa vecka som återhämtning. Nu ska jag dessutom vila lite så får vi se om några ytterligare reflektioner dyker upp.

Lev väl!

lördag 3 april 2010

"Aktiv vila"...?

ÄNTLIGEN är den här! Våren, med sin värmande sol och den alldeles speciella doften av dammig asfalt. Jag inledde dagen vid 06.30 och frun begav sig på hundutställning med Nemo-killen. Japp, han blev fyra och frun var nöjd. Huruvida Nemo var nöjd har jag inte lyckats avgöra än...

Jag tjatade på barnen, som hade bänkat sig i sängen och låg och kikade på en tecknad film, om att vi kanske skulle ta en promenad i det fina vädret. Responsen var inte direkt tittarstorm så jag tänkte att jag går och kikar på min vänstra stortå som var lite blåaktig och ömmade efter gårdagens 16 km. Ett kort skrap med saxens vassare del och "plopp" så ordnade jag en liten fontän. En orangeröd genomskinlig sådan sprutade från stortånagelkanten. Smarrigt värre! Dock så släppte den bultande känslan direkt och jag klämde ut resten och tryckte dit ett mindre ergonomiskt förband i form av ett plåster och idrottstejp. Någon som haft en liknande upplevelse, men son undanhållit världen denna fantastiskt intressanta händelse?

Glad i hågen röjde jag runt och småplockade lite när telefonen ringde. Det var den långe mannen, hos vilken vi dinerade dagen innan (och tyvärr, kostmässigt, inmundigade god mat och gott vin hos). "Ska du med på en promenad?" var budskapet. Klart man hänger med tänkte jag, men insåg snabbt att lämpligheten i att lämna en sex- respektive nioåring ensamma nån timme inte är det bästa valet! Tack och lov så var hans fru hemma med deras son och mina barn jublade över möjligheten att få leka vidare. Sagt och gjort så gav vi oss av.

Tobbe, ännu i sin linda träningsmässigt, hade intilldags inte promenerat mer än runt åtta kilometer, men glad i hågen och utrsutade med solglasögon och ett underbart väder gav han sig av med en kille som ska springa maraton (undertecknad) och var sugen på "aktiv vila". Jag kan såhär i efterhand känna att med mig som vän behöver Tobbe inga ovänner...

Vi gick på i raskt tempo (kring 10-11 min/km) men då vi båda har problem att låta munlädret vila var detta inget problem. Mycket trevligt med sällskap för en gångs skull! När vi nådde vår vändpunkt (och Tobbes normala slutstation) slog vi oss ned på en parkbänk och dividerade kring livet , universum och allt. Samtidigt gled bussen, som normalt skulle ta Tobbe hem, in framför oss och Tobbe konstaterade att "Där är min buss...". Ja - det känns som att diskussionen inte var livlig, men av någon anledning så kläckte jag själv ur mig att "Vi väntar tills bussen gått och sen går vi hem va?". Ni förstår själva att jag i detta läge naturligtvis borde informerat mig mer om status på vader och lår hos "den långe". Så var inte fallet. Bussen gick och strax därefter gjorde vi detsamma. "Nu är det bara drygt åtta kilometer kvar" måste ju ha föresvävat min långe följeslagare.

Han kämpade på bra, den långe (och något trinde) mannen! När omkring fem kilometer återstod noterade jag den första något ansträngda grymtningen. Då slog också oron till - jag har väl inte pressat för hårt...? Icke! Vi hann ända till "2-kilometer-kvar-märket" innan den långe klart kunde konstatera att "det tog emot" och "fotleden" smärtade rejält. Jag hade sedan länge förstått att jag troligen gjort misstaget att föreslå en såpass lång runda (Ledsen för det, Tobbe!), men jag var otroligt imponerad av att långa farbrorn avslutade och såg rätt nöjd ut. Han sa dessutom inte tvärt nej till förslaget att göra om det på måndag...

För egen del kändes det att vi promenerat drygt 16 km, men det kändes skönt att få vara "fri". Ingen gps, puls, tempo eller annat fartinriktat. Bara njuta av vårens första riktigt långa promenad i glatt och trevligt sällskap! Tack å bock, Tobbe. Det var riktigt trivsamt!

Imorgon tvekar jag en smula kring om jag ska köra ett eller två lite längre joggpass. Släktmiddag 12 km hemifrån borgar ju för möjligheten att dels ta sig dit och dels hem. Men, som sagt, vi får se!
Just det ja - idag är det lördag och en påse cashewnötter hägrar!

Ha en trewvlig kväll alla ni som orkat ända hit!

fredag 2 april 2010

Sol, vägbuller och en titt på smältande is

Idag var det ett fantastiskt väder! Frun gav sig ut på sin första runda för i år (hoppas det blir fler och mer kontinuitet) och testade att springa lätt med Nemo. Tydligen hade det funkat bra. Efter hennes pass tog vi en snabb fika med hennes bror och hans fru som dök in oförhappandes. Mycket trevligt, men lite otrevlig kände man sig sittandes iförd löpartights och funktionströja! Allt förberett inför dagen pass!

Tanken med dagens pass var återigen att njuta av dagens väder, barmarken och de fantastiska vyerna på förvåren samt "knarka" lite kilometrar. Så blev det också. Apropå vätskediskussionen på Roadrunners blogg medförde jag 7,5 dl Maxim idag! Döm om min förvåning när jag tog en av de sista drickapauserna vid 10 km och klockan visade 59:32 (rättat från 29:32)! Då hade jag ändå löpt "skönt" och njutit av våren och de bilar som passerade i ett fasansfullt tempo medan jag iakttog de smältande isarna lyssnandes på "schysst" musik.

Glad i hågen lufsade jag vidare och avslutade min 16 km-runda på, för mig, snabba 1:35:22! Mycket nöjd togs en dusch och förberedelse för middag hos vänner vidtog. Med andra ord ska jag reflektera över detta pass vid ett senare tillfälle när även hjärnan har fått bearbeta passet. Jag känner mig i alla fall pigg och inte speciellt sliten. En halv till en mil hade säkerligen kunnat tas ur kroppen idag utan problem. Märklig känsla med tanke på det betydligt segare "fågelkvitterpasset" i förrgår. Mer reflektion senare, som sagt, men att byta farthållarflaggfärg på maran känns efter dagens pass inte omöjligt...

Ber att få önska en mycket trevlig (kan man säga så om denna dag?) långfredag!

torsdag 1 april 2010

Fågelkvitterpass och inställningens påverkan

Haha - igår körde jag ett fågelkvitterpass. Allt i andan "Njut", och dessutom för att mjukstarta kroppen igen efter Premiärmilen. Passplanen var att lufsa i lagom tempo och gå när det kändes för jobbigt. Planen var alltså inte på något sätt ett jobbigt pass utan jag ville bara spendera tid och ha det bra!

Trots den inställningen startade jag alldeles för hårt. 6:10-tempo var inte alls vad kroppen ville ha denna dag. Jag tror att det var det som gjorde att jag valde att promenera fler gånger under passet. Det kan också ha haft med inställningen att göra - "nu känns det lite jobbigt, skönt att promenera". Totalt 10 km i mycket lugnt tempo (1:05:17 på 10 km är ju inget mördartempo direkt). Faktiskt ett riktigt skönt pass. Jag kan dessutom meddela att jag inte var "trött" när jag kom hem, utan kände att jag mycket väl hade kunnat köra ett varv till.

Nu till den reflektiva sidan av mig. Jag noterade med all tydlighet att passet jag sprang var samma 10:a som jag sprungit flera gånger tidigare. Denna gång hade jag mycket lätt att välja att gå när trycket ökade på kroppen. Andra pass har jag "bitit ihop" och kört vidare - oftast utan problem.

Detta resonerande ger vid hand att jag blir grymt imponerad av startinställningens påverkan på hela passet. Om jag väljer att ha inställningen "fågelkvitterpass" så tillåter jag mig själv att känna efter hur jobbigt det är, medan under ett mer normalt pass med inställningen "löp 10 km" så tillåter jag mig inte att känna efter på samma sätt. Petra skrev ett intressant frågande inlägg angående smärta och hur denna hanteras. Jag kommenterade detta inlägg med inställningen att smärta egentligen inte borde finnas. Med mitt resonemang ovan kan jag bara konstatera att det troligen handlar om hur mycket man väljer att "känna". I söndags var min inställning att "njuta", men undermedvetet fanns PB-känslan och det gick snabbt att känna att jag var stark denna dag och i och med detta ändrades nog den grundläggande attityden till att ignorera "smärtan"(jag vill fortfarande hävda att för mig ska smärta inte finnas i löpningen, men den där motiga, jobbiga känslan får vi nog kalla "smärtan").

Det sägs ju att "viljan kan förflytta berg" och jag tror benhårt på detta. Sedan jag började röra mig (överhuvudtaget) för tre år sedan, men på allvar i november förra året, så har denna uppfattning stärkts mer och mer. För dig som läser denna blogg och tycker vädret är uselt, värmen frånvarande och regnet är trist - tänk på alternativen eller konsekvensen av att inte ge sig ut och bestäm dig bara! För mig har det funkat bra hittills, och jag tror jag är på rätt spår med det mesta i mitt liv just nu. Det ena ger det andra är ju också en bra klyscha att ta till i ett sånt här läge.

Idag när jag sitter och skriver detta har jag ingen träningsvärk. Detta trots att jag avverkade 10 km igår. För ett halvår sedan hade jag troligen legat efter ett sådant pass. För att lägga mer "grädde på moset" så har jag lovat Nemo (vår Cavalier king charles) en långpromenad kring lunch idag i regnet. Nu vill jag verkligen poängtera för den "nye" motionären att jag inte på något sätt är en stålman, eller har någon överjordisk förmåga. Jag har bara bestämt mig! Vem som helst kan göra som jag, eller ännu mer! Är inte det rätt coolt?

Idag är det 65 dagar kvar till starten av Stockholm maraton. Jag är inte längre orolig för att jag inte kommer klara det. Det enda som kan stoppa mig nu är sjukdom eller skada och dessa gör jag vad jag kan för att undvika. Kommer de så kommer de är min filosofi. Alldeles oavsett så äter jag idag bättre än för ett halvår sedan, jag löper väsentligt mycket mer och jag mår oerhört mycket bättre!

Faktum är att den senaste tidens händelser och känsla har gjort att jag allvarligt funderar över att byta "flagga", från svart till rosa... Vad tror ni om detta?