Utan världsmästarkrav...

...så går livet lättare!

För MIG så har den här resan varit en berg- och dalbana :-) Det har gått upp, med en mara avbockad, och det har gått ner, med den senaste tidens rätt kraftiga "nerekänsla". Ändå kan jag inte känna mig misslyckad... Jag är ju så himla glad att nu må så här bra! Att dagligen vakna, hjärnan går på 100% (i alla fall som det känns nu) och en energi som räcker till att läsa med den sjuåriga dottern varje dag...

Att känna så här är för mig helt fantastiskt. Jag gissar att jag varit rätt hyfsad ändå på att dölja, åtminstone en del, hur jobbigt det mesta i livet känts. Det är nog mest bara sista halvåret som det riktigt trängt igenom på bloggen. Med vissa undantag tidigare :-))

Nu finns hoppet igen! Ett halvårs brottande med att vakna trött, jobba trött, träna trött och att ständigt glömma allt man behöver komma ihåg - det unnar jag ingen :-) Jag har tagit mitt hundår nu och är på väg tebax!

Idag en fantastisk utbildningsdag. Underbara diskussioner och en känsla av hopp även på jobbsidan. Att ha levt frustrerad på medeltiden i min yrkesroll har inte direkt gynnat humöret ;-) Imorgon ytterligare en dag i inlärningens tecken och därefter, ja vad vet man efter idag egentligen...

På torsdag en träff med PT Erika och en "träningsvägledning"! Vad nu det innebär... Säkert en massa pekpinnar, tips och annat nytt som jag med glädje kan kasta mig över nu när det finns energi(trots en envis treveckorsförkylning)! Längtan har liksom tagit sig ett annat uttryck :-) Några saker kan jag redan nu konstatera:

• Berlin 2012, Uncheck!
• Berlin 2013, Check!

Som den uppmärksamme ser skjuter jag på Berlin 2012. 2012 är liksom alldeles för tidigt. Det kommer inte hålla med de mål jag har primärt och därför får Berlin 2012 göra plats för annat. Som en 15 kg lättare Magnus med små ändringar av kosten och mer fokuserad träning :-)
2013 däremot tänkte jag ta en sväng till Berlin... Nån som ska med?

Om livet tänker leda mig på den väg jag kan ana just nu, och den väg jag vill gå, så kommer mycket att bli lättare. Säkert kommer en del få motsatt effekt, men vad vore livet utan utmaningar?

Två veckor i pigghet!

Så! Nu har det gått två veckor på nya piller och jag kan bara säga - Toppen!

Efter att ha startat med en ny medicin/nytt hormon mot mina sköldkörtelbesvär kan jag enkelt konstatera att läkarens påstående om humbug faktiskt var sant, men helt annorlunda än vad han menade! Det var helt enkelt HANS påståenden som var humbug!

Läkarvetenskapen är en spännande sfär och jag har hittills i mitt liv haft stort förtroende för den kåren. Tyvärr känner jag att det förtroendet naggats i kanten av den läkare jag träffade senast. Tyvärr får hans rädsla(?)/okunskap alla läkares förtroende i mina ögon en ordentlig känga.

Han påstod ju rakt upp och ner att - Visst kan du få testa de pillrena, men jag har pratat med mina kollegor och det där ska du inte tro på, det är ren humbug! Rätt imponerande påstående ändå eftersom en avsevärd del av "sköldkörtelproblemdrabbade" hävdar motsatsen. Även ett antal av hans kollegor har börjat ifrågasätta de riktlinjer som finns för behandling av sköldkörtelproblem.

Nåja, jag har lovat mig själv att låta det gå en tid innan jag agerar ytterligare. Jag mår helt otroligt bra just nu! Visst åkte jag på en rejäl förkylning, men det kan knappast detta område belastas för :-) Måhända är mitt välmående ren placebo, men just därför ska jag ge detta chansen ett tag framöver. Fortsätter jag att må lika bra kommer jag garanterat att skriva ett då faktabaserat brev till läkaren ifråga och ställa honom mot väggen. Om det nu är så att detta FAKTISKT hjälper så är det ju hemskt om han sitter och idiotförklarar även andra patienter som kommer till honom med motsvarande symptom. Eller hur? Om jag dessutom får ett "goddagyxskaftsvar" tillbaka har jag minsann en riktigt stor lust att gå vidare med detta. Hur vet jag inte, men jag blir rädd om denna läkares uppfattning är en generell sådan och i så fall måste någon påtala problemet...

Så, uppenbarligen har jag landat på ett plan där hjärnan helt plötsligt fungerar igen. Bland det första som hände var att jag blev förkyld :-) Men det var första gången på väldigt länge som jag "bara" blev sjuk. Tidigare har min "sega" hjärna gjort att jag blivit helt utslagen av en enkel förkylning. Nu är skallen påslagen, men snörvlet kör sitt race. Mycket trivsam upplevelse!

Idag skulle jag ha träffat en PT för att lägga upp en plan för min träning, men det blir nu flyttat tills jag åtminstone inte smittar mer. Nu finns i alla fall den mentala orken för att ta tag saker igen!

Nu j-lar ska här tas tag i livet :-)

Pilleruppdatering...

Tjing! Startade dagen med ett corepass 6.45... Puh!

Inte nog med att det var tidigt - det var dessutom ett tag sedan jag körde just core. DET märktes :-) Glädjande nog var det så där "skönt ont" och jag blev tom rejält svettig. Bra där - Erika (coach på SATS)!

Det var ju rejält länge sen jag skrev nåt på bloggen och även idag tänkte jag vara lite fåordig. Jag tränar på i min sakta lunk på SATS och en och annan kort löprunda. Men det är ju inte speciellt revolutionerande i sig. Det är däremot läkarbesöket igår...

Efter att totalt ha ledsnat på att "vara 80% frisk", många timmars studerande i ämnet "hypotyreos" på nätet , så bestämde jag mig - DET FÅR VARA NOG NU! Sagt och gjort beställdes en läkartid. Jag var så fräck att jag bad den som tog emot min bokning att be läkaren läsa på på några sajter jag själv läst på :-) Sköterskan i andra ändan telefonluren var mest stum och undrade om jag inte åt Levaxin... Den klassiska svenska vårdfrågan till oss med sköldkörtelproblem!

Så - igår var det dags! Läkaren hälsade tveksamt med ett mycket undvikande handslag. "Ja, jo, visst var det du som skickat in en del sajter som jag skulle läsa om?". Japp, svarade jag hurtigt! "Ja, jo, jag har läst och diskuterat med mina kollegor här på vårdcentralen och det som skrevs på de sajterna är vi överens om att det är rent humbug..."! Döm om min förvåning! De hade kollektivt dömt ut sajter där "drabbade" redogjort för sina egna erfarenheter av olika preparat och tipsat andra likasinnade/likadrabbade om sina resultat. Jag var tyst i säkert 20 sekunder... Efter det brast jag ut i "Menar du allvar?" :-)

Ni kan ju ana svaret. Jag bemötte hans påstående med en ordentlig attack i stil med "Att så totalt döma ut såpass många drabbade anser jag vara totalt oprofessionellt!". Jag undrar om de egentligen överhuvudtaget läst andra människors, om än overifierade källor, berättelser ur sina riktiga liv, eller om de bara kikat på rubrikerna och dömt utifrån det. Jag vill med bestämdhet hävda att människor som arbetar i vården borde veta bättre än att ignorera människors berättelser.

Hur som helst. Efter att ha markerat min ståndpunkt förklarade jag, och läkaren såg ut att lyssna, hur jag upplever mitt liv och leverne. Att äta hyfsat, träna 4 gånger i veckan intensivt, med promenader däremellan, ha lugnt och roliga uppgifter på jobbet och sova som en prins för det mesta... Att detta leverne skulle ge en konstant trötthet, även efter 10 timmars sömn, viktuppgång och halvdepression känns ju helt absurt. Jag hävdar bestämt att så ska ingen frisk människa leva! Han höll med om att något måste vara fel... :-)

Så... hela besöket slutade med att jag fick som jag ville. Jag började igår med ett kompletterande preparat (Liothyronin) och redan efter några timmar - Tadaaaa! Hjärnan checkade in och tröskverket startade! En HELT fantastisk känsla! Den där tunga blöta filten lämnade plats för den verkliga världen igen!

Idag har jag haft huvudvärk. Troligen en bieffekt av lite snabb uppdosering. Jag får helt enkelt känna mig fram. Vad sägs om läkarens ordination "1/2-1 tablett, 1-2 ggr/dag"? Rätt ospecifik, eller?
Jag säger som jag och min mamma alltid brukar säga - Man måste vara frisk för att orka vara sjuk! Jag är otroligt glad att jag stod på mig, markerade vad jag tyckte om vårdens sätt att bemöta mig och andra likadrabbade och fick medicinering enligt vad jag själv föreslog. Jag hoppas det kommer fortsätta kännas lika bra framöver, för nu j-lar är jag på G igen! Kanske kan mitt minne börja fungera igen också. Nåja, bara att känna att hjärnan faktiskt är påslagen är ett stort steg. Om minnet inte återvänder så gör det inte det! Carpe diem!

Ooops! Det skulle ju bli ett kort inlägg! Nåja, jag låter inlägget vara i sin originalstorlek. Jag kommer ändå inte minnas hur jag tänkte från början :-) Å, förresten - jag snackade med tränaren imorse och ska köra en konsultation om en vecka för att träna/övervakas lite av en PT. Då lär det bli dags för nya målsättning. Coolt, eller hur?

Ett litet avstamp...

Sådär - idag gjorde jag det! Jag slog en signal till vårdcentralen och "läste lusen" av den stackars sköterskan i andra ändan. Eller, nä, det är nog fel uttryck. Hon fick sig en skopa vetenskapliga fakta levererade av en patient som hade en klar uppfattning om vårdens kompetensnivå på sköldkörtelproblematik, för nu var Magnus trött på att leva i en värld av seghet, halvdepp, infektionskänslighet och inte minst oförmåga att tappa vikt.


Jag har legat halvdäckad sedan i lördags när jag genomförde ett riktigt roligt midnattslopp. Inte sjuk, inte frisk. Inte glad, inte deppig. Inte omotiverad, inte motiverad. Bara något grått sörjigt däremellan. Så har mitt liv känts ett bra tag nu. Eftersom jag "legat" i veckan har jag haft möjligheten och tiden att forska i många olika saker. Framförallt har jag läst det mesta i forum, bloggar och vetenskapliga artiklar kring hypotyreos!


Hypotyreos är kort en "sjukdom" som beror på att sköldkörteln inte kan producera tillräckligt med hormon. Grundfunktionen med sköldkörteln har med ämnesomsättningskontroll att göra och de hormoner som produceras påverkar ämnesomsättningen. Den normala behandlingen idag är livslångt intag av Levaxin som innehåller en syntetisk variant av tyroxin(T4) som i kroppen omvandlas till trijodtyronin(T3). I "undantagsfall", har jag konstaterat på nätet, behandlas man med Liothyronin som är ett tillskott av trijodtyronin(T3), vilket helt klart verkar vara en framkomlig väg för mig och min situation.


Så - vad är det jag stampar av med och mot vad? Jo, efter att ha läst mycket och länge om personer med samma situation som jag har jag bestämt mig för att genomföra en "attack" på vården igen. Det kan inte vara meningen att jag ska fortsätta leva och känna mig 80% frisk - jämt! Det är riktigt frustrerande att inte någonsin känna sig helt frisk, alert och att dessutom ha ett minne som en guldfisk. Att dessutom ha en kropp som kämpar emot en på viktfronten gör ju inte livet roligare att leva. Under de perioder när jag levt sunt, tränat MYCKET och haft kraftigt fokus på vikten har kroppen snabbt ruskat av sig min ansträngning och tvärstannat. Det enda som händer är att jag lyckas gå ner lite grann och därefter slår kroppen av ämnesomsättningen och händer något så går jag upp i vikt. Dessutom verkar jag ALLTID dra på mig infektioner som håller i sig minst tre gånger så länge som för andra.


Vikten är viktig för mig, men mitt mentala mående är oändligt mycket viktigare. Att kunna få hjärnan att vakna ur den halvdvala i vilken den befinner sig ständigt skulle vara riktigt trevligt. För några år sedan var min hjärna alert, snabb och minnet svek mig inte oavbrutet. Jag upplever just nu min hjärna ungefär som att den går på 75% effekt och att minnet ofta befinner sig i de övriga 25%. Det ÄR ett problem och det är INTE bara gnäll. Jag har gett min nya dos en rejäl chans, men jag går som sagt omkring och känner mig 80% frisk. Vad är det för liv, liksom?


Så, avstampen gäller mitt liv i stort. Med en förändring av medicineringen så hoppas jag kunna väcka mig själv och det glada, positiva jaget som finns under den här "blöta yllefilten" som jag just nu inte riktig får av mig... Här ska det banne mig redas ut saker! Kan inte läkaren på vårdcentralen hjälpa mig så går jag fanimej vidare. Nu har jag totalt "lackat ur" på detta! Nån måtta får det vara!


Ahhh - det här kändes inte helt fel att "vräka ur sig" :-) Oavsett om jag lyckats skapa någon förståelse för min situation så känner jag att en liten flik av filten är på väg att lyftas. Nu är det bara resten av den kvar...

Midnattslufs med mersmak?

Japp, så var det enda loppet för i år avverkat. Midnattsloppet! Och det var en trevlig upplevelse :-)

Sen i maj har löpträningen legat på hyllan. Fokus har legat på helt andra värden i livet och energin har näppeligen räckt ens till dem. Sommaren har varit en oas från löpning för min del. Inte för att jag var less, utan snarare är det andra funderingar som varit i vägen. Ibland måste man prioritera och denna period har löpningen varit nedprioriterad - rejält...

Så, varför ställer man sig på startlinjen för att springa en mil - helt utan löpträning? Ja, egentligen har jag inget svar på den frågan. Jag var helt enkelt sugen när jag anmälde mig. Strax innan jag stack igår kväll frågade min fru mig: "Är du sugen?". Svaret hon fick var "Inte ett dugg!" så förutsättningarna var väl sådär, va?

Efter att ha konstaterat att man borde läst på sl.se INNAN jag åkte var det bara att åka med och besöka en stor del av tunnelbanenätet. En ovan tunnelbaneåkare som dessutom skulle träffa ett gäng kl. 20 kikade besviket på klockan och med lite hängande huvud anlände jag till Zinken en halvtimme sen. Döm om min förvåning när "gänget" var kvar. Kul att träffa SATS-foket från Bålsta!

Väl i startfållan kunde undertecknad återigen konstatera att han har svårt att synka toalettbesök med löploppstarter :-) Första två kilometrarna gick åt till att hålla utkik efter en bra buske. Ingen sådan dök upp så det blev till att bita ihop de resterande åtta... Nästa gång...

Målet för kvällen var att njut och framförallt le mig upp för Sofia kyrkbacke. Båda dessa mål kan jag checka av med ett nöjt leende. Tiden (1.04.38) är ju absolut ingenting att hänga i julgranen, men jag är egentligen jättenöjd. En lunk i lagom tempo (läs långsamt tempo) och något ansträngt leende i slutet av mördarbackarna gjorde att det totalt blev en angenäm upplevelse. Absolut något att göra om!

Så, har gick det med ambitionerna efter loppet då? Tja, jag låter allt vara osagt just nu. Jag trivs bra med min träningsmängd, men kommer ändra lite på fördelningen. Jag är just nu fast i cykelträsket! Det är fantastiskt kul med cykelpass, men jag måste bredda lite. Jag börjar med att crosspass imorgon så får vi se sen. När det gäller löpningen så kommer jag nog smyga igång med löpningen igen. Det ÄR ju så skönt! Jag låter min vidlyftiga mål vila ett tag till. Jag har stort fokus just nu på att skapa mig en bra vardag med lagom dos och det är lätt att "spåra ur" genom att dra på för mycket då. Jag har tänkt mycket på att för tre år sen så tränade jag inte nåt - noll, zip, nada... Likaså ska fokuset över på vikten igen. Dels bättre kost, men också ta ett snack med min läkare om att justera min medecinering för sköldkörteln. Jag kan bara kosntatera på diverse forum att jag inte är ensam med viktproblem och sköldkörtelproblematik. Inget att gömma sig bakom, men helt uppenbart något att ta tag i även det så jag ger mig själv bästa tänkbara förutsättningar.

Så - mersmak definitivt! Jag återvänder sakta, men säkert, till löparvärlden. Om än med något annan attityd :-) Idag ska jag assistera min nyskilde bror med väggbygge i hans nya hus - MED träningsvärk... Fantastiskt!

Många "borden", men få succéer - märkligt nöjd ändå...

Ojojoj vad länge sedan jag bloggade ordentligt. Fokusproblem har helt klart fått ett ansikte i mig!

Ja, vad ska jag säga? Semestern har susat förbi med överljudsfart. Precis som vanligt får man väl säga. När jag nu tänker efter så är det ju så efter varje långledighet. Jag vill liksom inte komma igång riktigt på jobbet och motivationen i stort befinner sig på en riktigt låg nivå. Jag vill helt enkelt bara hem och köra ett SATS-pass för att sen landa behagligt i soffan...

Semestern har gett noll och intet på löpfronten. Återigen har jag låtit lusten styra vad jag gjort. Och med våra pågående projekt hemma har också orken fått styra. Att gräva för och montera en pool är inget för den veke :-) Belöningen var ju naturligtvis att få plurra i och känna att det var skönt att ligga kvar i vattnet :-) Jag önskar att alla kunde få uppleva den tillfredsställelsen! Men, som sagt, inte någon löpning att tala om...

Så - VARFÖR känner jag mig så där fnittrigt nöjd ändå? Tja, inte vet jag :-) Jag känner att jag lyckats riktigt bra med att hitta en bra "vardagsmotion" med varierande pass på SATS. Jag har inte känt något behov alls av att ge mig ut på slitsamma långpass. Jag har hållit mig kring två, tre pass i veckan på SATS. Ett bra tag körde jag övervägande spinning. Dels beroende på att jag tyckte det var grymt kul, men också beroende på att kroppen skrek efter den typen av pulsträning. Herregud vad mycket pulsträning jag missat under mitt liv :-) Nu kommer jag, sakta men säkert, flåsandes bakifrån... Uthållighetsträningen får komma efterhand, tror jag. Faktiskt har jag börjat tveka om maratonträning! Vasa - utbrister den insatte!?!? Ska han hoppa av nu?

Nja, jag had just nu inga sådana planer och det tilltalar mig fortfarande att köra ett par tre maror till. Men det där suget att trissa mig själv är inte riktigt där just nu. Jag tänker såhär - låt oss avvakta lite och se var jag landar i motivationsvärlden. Träningen vet jag ju hur den ska gå till grovt sett. Jag vet vad som krävs och hur det kommer kännas. Så jag tar det lugnt, tränar på med sånt jag just nu tycker är roligt och så får vi se hur sensommaren och hösten påverkar mig :-)

Lite konstigt känns det allt att jag inte utfört några direkta stordåd. Å andra sidan så har min attityd nu mer drivit iväg mot ett lite förnöjt tjihoo över att få till tre pass i veckan. Bara det känns faktiskt som ett litet stordåd i sig. Åtminstone i relation till hur mitt liv såg ut innan jag började blogga överhuvudtaget!

Så - imorgon ledigt och en dagstripp till Åland med hela familjen. Ingen träning, ingen motivationstänk - BARA glädje och njutning!

Badbart (?) lagom till regnet

Japp - vi klarade det! Poolen är uppe och klar för bad!

Badbar?

Och vad händer då? Jo, regnet kommer såklart. Idag på morgonen efter vi blev klara visar termometern 15 grader...

15 usla grader...

Hmmm, jag hade hoppats på 25 grader plus!!! Nåja, om det blir lite värme kanske vi når upp till 20-gradersstrecket, och DÅ ska jag bada. Premiären gjordes igår av fruns äldsta son. 16 grader visade termometern då och jag är helt enkelt impad...

Idag är det bio, "Kung-fu panda 2", och lite tilläggsshopping som gäller. Imorgon bitti åter till SATS för lite cykel efter många dagars slit med poolen.

Ciao!