tisdag 26 januari 2010

Piggelin

Hmmm - kroppens tillstånd har fått mig ur balans en smula. Ingen träningsvärk idag!
Hur konstigt är inte det på en skala...? För ett halvår sen hade jag sannolikt varit närmare döden efter gårdagens pass. Idag känns det helt OK - faktiskt mer än OK!

Igår kväll var det en annan femma. Jag stack från kontoret vid 16.30-17.00 och missade totalt att kolla trafikinformationen. När jag precis kört  på E18 såg jag ett pärlband av bakljus på motorvägen och tog ett snabbt beslut att svänga av för att ta "gamla vägen" hem. Jag var INTE ensam! En total restid på tre timmar, jämfört med den normala halvtimmen. Suck! Långtradarsmäll på motorvägen!

När jag äntligen kom hem skrek kroppen efter mat! Fläskpannkaka med sylt stod på menyn! Åt alldeles för stor bit... Efter det kände jag mig febrig. Tog tempen som visade en något förhöjd temperatrur, men inte mycket. Jag kände att om jag skulle bli sjuk till idag skulle man ju bli utskrattad på jobbet :-) Gick och la mig tidigt och tvärslocknade! Underbar känsla det där...

Vaknade när klockan ringde 05.15 och "studsade" ur sängen. Något stel i vaderna, men annars ingen känsla av gårdagen. Nemo var överlycklig och vi hade en riktigt mysig promenad i -12 grader :-)
Restid till jobbet: 26 minuter :-) Tummen upp för det!

Med anledning av att jag uppfattar signalen, i form av högre temperatur, igår har jag för avsikt att ta en extra vilodag idag. Det är inte värt att gå på för hårt och gå sönder. Denna vecka är ju också återhämtningsvecka så jag känner att det är helt OK efter min "all-time-high-helg" gången helg. Jag tar en lugn kväll med fru och barn istället för att gå på igen. Tar mitt pass imorgon istället!

Nästa vecka däremot...

Tills vi hörs igen!

5 kommentarer:

  1. Kul att höra att allt går bra!
    På tal om restiden till jobbet är man ju
    tacksam för att vara pensionär!
    IKEA svarade på en gång att vi får en ny
    säng! De levererar den gratis naturligtvis!
    kram

    SvaraRadera
  2. En dag som igår var man avundsjuk på pensionärer som slapp resan hem... Kroppen kändes i och för sig som en pensionärs :-)
    Bra att IKEA ställde upp! Inte mer än rätt när man får en trasig säng...

    SvaraRadera
  3. Bra jobbat häromdagen med långlubbet, jag brukar alltid kalla mina pers för världsrekord, mina personliga världsrekord. En kul grej att ha i tankarna varje gång man slår sitt eget längdrekord eller springer snabbare än nånsin på nån given sträcka.

    Tack för "awarden" - jag är dålig på att awarda vidare. Jag tar liksom hellre och skriver en vanlig bloggning, eller en kommentar.

    Min gamla blogg, den finns kvar i sin helhet, kanske har en del skoj som du kan roa dig med ifall du har det jäkligt tråkigt.
    http://blogg.passagen.se/badgear

    SvaraRadera
  4. Tack ska du ha Badgear! Känns mycket märkligt just nu. Världsrekord på världsrekord! Jag har inte hunnit ikapp på din "gamla" blogg, men jag antar att du upplevt liknande fenomen? Mentalt är jag inte i fas med min fysik - om man säger så. Jag är fortfarande en 40-årig, överviktig soffpotatis mentalt, men "I´m getting there". Läste just häromdan om "att kalla sig löpare". Är det dags nu? Shit - långt svar, men du fattar va?...

    SvaraRadera
  5. Gillar man att springa och gillar tanken på att springa, och tänker löpning - då är man en springare, löpare, lubbare, joggare eller vad man vill kalla sig.

    Jag skulle tro att det är på det viset.

    SvaraRadera