Beroende och insikt...

Tjing! Idag planeras ett 7-kilometerspass i, för mig, god fart (under 6.20 min/km) i det som förväntas bli snöyra. Det är ju bara klass 1-varning från SMHI i mina områden :-)

I övrigt kommer detta inlägg att hålla sig på den filosofiska fronten...

Imorse var det, som vanligt, dags för promenad med Nemo. Det har blivit en trevlig tradition som jag har för avsikt att upprätthålla även efter "projekt 5 juni 2010". En rask promenad i knarrande snö och -9 grader. Kan det bli skönare egentligen? Kanske skulle det kunna vara sandaler som knarrade och +22 grader istället, men vad är utmaningen i det?

Jag har märkt att jag är "utmaningsberoende"! Är det nån som "lider" av samma åkomma? När man klarat en utmaning så är man direkt på nästa och försöker hitta en väg att klara även denna. Jag kände det imorse när jag tjuvvägde mig! Vikten har varit i stort sett helt konstant sedan i söndags! Jaha, tänkte jag, det var det det... Men sen kom jag att tänka på att veckan är dedikerad återhämtning. Nu letade jag inte efter undanflykter utan snarare strävade jag efter att, för denna gång, inte söka en ny utmaning direkt, utan låta denna pågå ett tag till. Jag kände mig tillfreds med att stå still. Ja, faktiskt, kunde jag tom tycka att det är OK att dra på sig lite mer vikt. Jag VET ju att det inte är fett som landar på kroppen längre, utan bra kilon! Varför inte låta dessa placera sig på nåt lämpligt ställe istället för att bryta ned kroppen ytterligare och tvinga kroppen att INTE tillgodogöra sig träningen?

Hehe - för 9 veckor sen när jag började hade ovanstående resonemang klingat "undanflykt" i mina öron. Kanske hade jag rätt då, men jag tror faktiskt att jag är mer rätt ute idag än vad jag var då! Jag resonerade kort i en kommentar igår om fenomenet "När kan man kalla sig löpare?". Badgear svarade på sitt vanliga klockrena sätt:
"Gillar man att springa och gillar tanken på att springa, och tänker löpning - då är man en springare, löpare, lubbare, joggare eller vad man vill kalla sig.".

Jag börjar bli mogen att kalla mig löpare. Jag har befunnit mig i joggare ett tag, men nu börjar jag känna att jag passerat MIN gräns för när det inte längre är att betrakta som "nöjesjogg" längre. För mig är förra veckans 32 km världsrekord (återigen ett uttryck lånat av Badgear). Denna vecka är återhämtningsvecka, men nästa vecka blir det världsrekord igen... Viktnedgången har mentalt blivit ett sidospår. Det var precis det jag hade hoppats att jag kunde uppnå och därmed kunna fokusera på löpningen.

Numera kommer viktnedgången att få bli en konsekvens av mitt tränande och inte ett egetsyfte! Går jag upp någon vecka så kommer det att få vara OK, men bara om träningen sett ut på ett sådant sätt att det är "tillåtet" med uppgång. Nästa vecka är det uppskruvning av träningsdosen igen! Då kommer också viktnedgåpngen hänga med - det är jag säker på! Trots allt är det många veckor kvar till 5 juni och jag har "bara" 7-8 kg att tappa ytterligare för att nå målet. Inga problem!

Buss på allihop!