Två dagars vila med reflektion

Så har då två dagar passerat efter Premiärmilen. Ingen träning utan passiv vila har varit ledordet dessa dagar. Anledningen till den passiva vilan var helt enkelt "stela lår" och tjänsteresa. Bra undanflykter om inte annat!

Jag har arbetat mer än lovligt dessa två dagar, men arbetstempot har ändå gett någon slags mental återhämtning och välbehövlig reflektion. Förutom den fysiska återhämtningen alltså. Det har faktiskt känts skönt att lämna sin "vanliga" tillvaro direkt efter ett lyckat lopp och kasta sig in i en bubbla som helt avviker ifrån det vardagliga livet. På något märkligt sätt upplevde jag detta som läkande för både kropp och själ denna gång. Icke desto mindre var det grymt härligt att komma hem igår!

Vad gav då kontemplationen för resultat, och ger det vid hand att något ska ändras i "den stora planen"?
Ja, jag kan bara konstatera att attityden på startlinjen i söndags var att "det vore skönt att gå under timmen, men huvudsaken jag får njuta av ett skönt lopp" och att denna attityd troligen var orsaken till att det blev så bra som det blev.

Löpningen genomfördes avslappnat helt utan press på resultat. Jag lät kroppen bestämma tempot och "tryckte på" endast i spurten (då jag direkt också kände av stelhet och trötthet). Om man bortser från den skrämmande upplevelsen av att se mig själv i målgången (vilket för övrigt verkar vara ett vanligt fenomen sett till blogginläggen efter i söndags) så njöt jag helt och fullt av Premiärmilen 2010. Vädret spelade ingen roll, blöta fötter spelade ingen roll och inte heller stördes jag av övriga löpare omkring mig. Faktiskt kan jag konstatera att känslan var 100% annorlunda än 2009 då jag stördes av vädret, blöta fötter och alla "idioter" omkring mig.

Om jag dessutom adderar känslan av att löpa den branta, men korta, backen kring 3 och 8 km så är bilden med Magnus löpande i ett skimmer helt fulländad. Känslan i backen var att fötterna flöt ovanpå asfalten och för varje steg i backen kände jag mig starkare. Även efter 8 km var detta känslan. Jag kan tillstå att före backens passering andra gången, dvs vid 8 km, så for tanken att gå igenom mitt huvud, men blixtsnabbt var den borta igen! Fötterna flöt och jag "flög" uppför backen. I år blev jag inte omsprungen av NÅGON i backen. Däremot passerade jag en ansenlig mängd löpare där det tydligt framgick att tanken att gå "fastnade" och fötterna flöt då inte längre utan tvärnitade i asfalten.

Så, vad lär man sig av en så märklig upplevelse som jag just försökt beskriva. Jag vågar som vanligt bara tala för mig själv och det som fått fäste hos mig är just den underbara känslan att flyta och att känna sig stark. De gångna två dagarna har jag försökt hitta något som skulle vara en "silver bullet" som jag kunde förmedla och låta andra ta del av och lära sig av. Jag måste tyvärr meddela er som söker en snabb, lätt väg till detta att jag inte hittat någon sådan...

Jag tror helt enkelt att min upplevelse är ett resultat av två saker:
* Envis, återkommande, smart träning under en längre tid
* En inställning att bara njuta och "have fun"

Den första punkten kan jag stolt tillskriva mig själv och den envishet och disciplin med vilken jag ändå tränat sedan 27 november 2009. Den andra punkten tillskriver jag konkret Ingmarie och hennes uppmaning innan loppet att "have fun". Jag tog henne på orden och bara njöt!

Så - kommer jag ändra på något i min plan? Nja, är nog svaret! Jag kommer lägga fokus ett tag nu på att göra längre pass, men inte försöka hålla tempot uppe utan bara flyta med. Självklart kommer jag ha fartpass, intervaller och backträning, men de känner jag mer att jag behöver "utstå". Distanspassen kommer jag däremot att satsa på att njuta mer av. Nu kommer ju dessutom våren med allt vad det innebär. Say no more!

Idag planerar jag för ett distanspass 7-10 km i lugnt tempo med fågelkvittertempo!