Haha - igår körde jag ett fågelkvitterpass. Allt i andan "Njut", och dessutom för att mjukstarta kroppen igen efter Premiärmilen. Passplanen var att lufsa i lagom tempo och gå när det kändes för jobbigt. Planen var alltså inte på något sätt ett jobbigt pass utan jag ville bara spendera tid och ha det bra!
Trots den inställningen startade jag alldeles för hårt. 6:10-tempo var inte alls vad kroppen ville ha denna dag. Jag tror att det var det som gjorde att jag valde att promenera fler gånger under passet. Det kan också ha haft med inställningen att göra - "nu känns det lite jobbigt, skönt att promenera". Totalt 10 km i mycket lugnt tempo (1:05:17 på 10 km är ju inget mördartempo direkt). Faktiskt ett riktigt skönt pass. Jag kan dessutom meddela att jag inte var "trött" när jag kom hem, utan kände att jag mycket väl hade kunnat köra ett varv till.
Nu till den reflektiva sidan av mig. Jag noterade med all tydlighet att passet jag sprang var samma 10:a som jag sprungit flera gånger tidigare. Denna gång hade jag mycket lätt att välja att gå när trycket ökade på kroppen. Andra pass har jag "bitit ihop" och kört vidare - oftast utan problem.
Detta resonerande ger vid hand att jag blir grymt imponerad av startinställningens påverkan på hela passet. Om jag väljer att ha inställningen "fågelkvitterpass" så tillåter jag mig själv att känna efter hur jobbigt det är, medan under ett mer normalt pass med inställningen "löp 10 km" så tillåter jag mig inte att känna efter på samma sätt. Petra skrev ett intressant frågande inlägg angående smärta och hur denna hanteras. Jag kommenterade detta inlägg med inställningen att smärta egentligen inte borde finnas. Med mitt resonemang ovan kan jag bara konstatera att det troligen handlar om hur mycket man väljer att "känna". I söndags var min inställning att "njuta", men undermedvetet fanns PB-känslan och det gick snabbt att känna att jag var stark denna dag och i och med detta ändrades nog den grundläggande attityden till att ignorera "smärtan"(jag vill fortfarande hävda att för mig ska smärta inte finnas i löpningen, men den där motiga, jobbiga känslan får vi nog kalla "smärtan").
Det sägs ju att "viljan kan förflytta berg" och jag tror benhårt på detta. Sedan jag började röra mig (överhuvudtaget) för tre år sedan, men på allvar i november förra året, så har denna uppfattning stärkts mer och mer. För dig som läser denna blogg och tycker vädret är uselt, värmen frånvarande och regnet är trist - tänk på alternativen eller konsekvensen av att inte ge sig ut och bestäm dig bara! För mig har det funkat bra hittills, och jag tror jag är på rätt spår med det mesta i mitt liv just nu. Det ena ger det andra är ju också en bra klyscha att ta till i ett sånt här läge.
Idag när jag sitter och skriver detta har jag ingen träningsvärk. Detta trots att jag avverkade 10 km igår. För ett halvår sedan hade jag troligen legat efter ett sådant pass. För att lägga mer "grädde på moset" så har jag lovat Nemo (vår Cavalier king charles) en långpromenad kring lunch idag i regnet. Nu vill jag verkligen poängtera för den "nye" motionären att jag inte på något sätt är en stålman, eller har någon överjordisk förmåga. Jag har bara bestämt mig! Vem som helst kan göra som jag, eller ännu mer! Är inte det rätt coolt?
Idag är det 65 dagar kvar till starten av Stockholm maraton. Jag är inte längre orolig för att jag inte kommer klara det. Det enda som kan stoppa mig nu är sjukdom eller skada och dessa gör jag vad jag kan för att undvika. Kommer de så kommer de är min filosofi. Alldeles oavsett så äter jag idag bättre än för ett halvår sedan, jag löper väsentligt mycket mer och jag mår oerhört mycket bättre!
Faktum är att den senaste tidens händelser och känsla har gjort att jag allvarligt funderar över att byta "flagga", från svart till rosa... Vad tror ni om detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar