Det har blivit en hel del reflekterande på sistone. Jag tror att det börjar hända saker i min stackars hjärna. Just nu är betoningen på stackars och inte på hjärna av den enkla anledningen att jag tror att jag är inne i någon slags "livsrevideringsfas". Nu kan man fråga sig vad sjutton detta nu innebär. Jag är själv inte riktigt säker, men jag tar hjälp av bloggen för att åtminstone få ur mig en del...
Sjukdomsperioden på två veckor som jag avslutade för dryga veckan sedan gav ju möjlighet till funderingar. Likaså har jobbet inte alls varit i fas med vad jag velat och har efter sjukdomen gått än mer åt annat håll än jag önskar. Till detta kommer målen per 5 juni 2010. Hehe, inte konstigt att man bli snurrig egentligen...
Låt os då kika på de här fenomenen. Sjukdomen gav ett rejält sving uppåt mpå funderingsfronten. Frågor som "Vad är det jag håller på med?", "Klarar jag detta?" och "Har jag varit så fel ute?" dök upp med jämna mellanrum under denna period. En fråga kräver i min värld någon form av svar så därav funderandet. Det jag egentligen kommit fram till under funderandet är att - Ja, jag levde verkligen så illa tidigare och var helt fel ute! Dessutom - Ja, jag är på rätt spår och jag kommer att klara det. Skönt med en sådan slutsats i alla fall :-) Jobbfrågan är däremot forfarande en utestående fråga som jag avser ta tag i närmsta tiden. Där finns en mängd möjligheter...
För att kunna delta i min reflektion (om man nu mot all förmodan skulle vilja det) så behöver man en del input. Jag har tidigare resonerat kring mitt tidigare leverne med avsaknad av motion till 100% och in i brödluckan åkte endast sådant som var gott, hade hög sockergrad eller var rejält kolhydratladdat. Kalla det 40-årskris eller vad du vill, men kring 40 insåg jag att det inte var den bästa planen att fortsätta på inslagen väg och, helt enligt min personlighet, bestämde jag mig för att springa Stockholm maraton 2010 och låta detta vara "dragplåstret" för att förändra mitt liv.
Idag åtesrtår 85 dagar till start och jag anser mig, lite onödigt stolt kanske, vara på rätt spår, ca 10 kg lättare, och tror och hoppas kunna slutföra Stockholm maraton på en tid under 5 timmar. Resan hit har varit lång och guppig med många avstickare, men nu - först nu - känner jag att det sakta börjar likna en förändring i mitt leverne. Jag har börjat vakna och ifrågasätta en hel del av mina grundpelare och försöker löpande ersätta de med nya, sundare sådana. Hur stor hjälp är inte alla bloggare som kastar in sina egna erfarenheter och lärdomar? Utan dessa människor som beskriver sådant som fungerar för dem själva, och borde fungera för mig, skulle jag nog inte vara där jag är idag. Envishet är inte allt, det krävs lite vishet också...
Till råga på allt gav mina två veckors råförkylning/magsjuka mig möjligheten att reflektera över vad jag ska göra efter 5 juni 2010. Det som är det egentliga målet med hela denna resa, nämligen att skapa ett liv med sundare vanor. Det jag kom fram till var att jag nog MÅSTE fortsätta att springa lopp. Inte längre för att ha det som incitament till förändring, utan för att det är KUL. Jag utmanar just nu ingen annan än mig själv och jag tror nog att det är det jag kommer fortsätta med. Spontant kände jag att en halvmara på våren och en på hösten samt några andra lopp verkar väl vara ganska lagom!!!! För två-tre år sedan jublade jag när jag kunde springa en hel kilometer utan att stanna och gå. Tiden var då 9.30 för den kilometern... Idag vet jag inte om jag klarar att springa så sakta :-)
Ikväll sker första bokdykningen i "Hjärnkoll på vikten" - Spännande!
Med tanke på din insikt, inställning och ödmjuka attityd kommer du att kunna gå hur långt som helst och bli precis så "bra" som du själv vill Magnus! Det märks att du är en klok människa och jag är helt övertygad om att det här kommer att gå finfint!
SvaraRaderaJag kommer att följa dig med stor spänning för jag anar (vet) att här kommer det att ske stordåd!
Hahaha! Ålrajt - det är taget! Låt oss köra ett stordåd :-) Fniss, jag känner att just dina raka kommentarer gett mig en hel del insikt i hur fel ute jag varit. Nu ska jag "bara" rikta in siktet på det rätta... Och just det - Tack!
SvaraRaderaDet är en fröjd att läsa om dina reflektioner. Igenkänningsfaktorn är hög för mig eftersom jag själv varit där du är. Eller nåja... så illa som 9.30 första kilometern har det aldrig varit men för mindre än två år sedan hade jag problem att hålla ett snabbare snittempo än 6.20 på en så kort runda som 6 km. Och då tog jag i!! Jag vågar nog påstå att din blogg är den jag följer med allra störst intresse, trots att vi (än så länge!) tränar på lite olika nivåer.
SvaraRaderaInsikterna du verkar vara på väg att nå kommer att förändra livet i sina grundvalar. Nyckeln är (enligt min övertygelse) att undvika snabba kolhydrater. Då vi evolverade fanns sannolikt inget livsmedel alls med ett GI över 100. Inte ens frukt! De frukter vi har idag är förädlade mot att nå en högre nivå av socker. Insulintopparna påverkar immunförsvaret och gör oss sjuka. Hmm... det var väl inte det jag tänkte skriva om nu egentligen. Det kommer du att få läsa om i boken du ska sätta tänderna i ikväll.
Jag tycker att du redan nu ska anmäla dig till typ Stockholm Halvmara och framför allt Lidingöloppet. Det lär vara en riktigt "härlig" löpupplevelse och nästan en folkfest. Sätt redan nu upp mål som du tycker är rimliga. Att ha flera målsättningar gör att träningen mot dem kommer att samverka. Tycker även att du ska anmäla dig till ett milslopp. Har för mig att du skrivit att ditt mål var < 60 minuter?
Trevlig läsning... och helg!
@Roadrunner
SvaraRaderaHehe - som kuriosea kan du läsa på din egen blogg. Vi syns på Premiärmilen! Jag ska även ge mg på Musköloppet (grymt kul lopp i skärgrden med MYCKET tunga backar). Grymt skönt att veta att andra vandrat samma väg. Det måste ju betyda att det går att komma fram! Insiktsmässigt, ja, ikväll börjar jag läsa :-)