Sådärja! Vintern gör comeback ute i Bro. Jag släppte ut Nemo imorse vid 6.30 och kunde knappt öppna ytterdörren. Det blev till att kliva ut och röja sig fram mellan snövallarna. En halvtimmes skottning av ca 10 cm snö! Kanske räknas det som ett styrkepass :-) ? Glädjande nog är det nu, två timmar senare, nästan lika mycket snö och jag väntar bara på att plogningen ska ge oss den fina "vallen"...
Det kanske märks att sinnesstämningen inte är på topp idag. Halvfebrig, halsont och snöstorm är ingen bra kombination. När dessutom yngsta dottern hostar som en galning och får stanna hemma från dagis så är det bara att kapitulera. Planen att hinna jobba undan en del och drömmen om en löprunda med nya kompisen Garmin föll pladask. Jag tänker ägna nästföljande 10 minuter åt att sörja den planen :-)
Resten av dagen ska jag glädjas åt att få vara med min dotter och koppla av! Det är ändå "dödsdömt" att försöka få nåt gjort på jobbfronten med sjuk dotter hemma och det är ju faktiskt rätt mysigt att lägga sig i soffan och titta på nån rolig barnfilm.
Inläggets rubrik tänkte jag faktiskt filosofera lite över. Den utökade planen med lite styrkeövningar har "ännu inte aktiverats". Det är ett finare uttryck för att jag inte orkat. Undanflykter går säkert att hitta, men det handlar helt enkelt om att jag inte orkat... ÄN!
Frågan man ställer sig är just om jag satsat för högt, eller om det "bara" är omständigheterna som gjort att jag inte är igång än. Suget efter löpning börjar stiga, men har faktiskt ett par dar varit i botten. Troligen beroende på infektionen i kroppen. Dock är det en oroande känsla eftersom det egentligen känts bra ända fram till nu. Helgens långpass jag sprang gav ju "ont i kroppen", men jag anar nu att det inte bara var träningsvärk utan också den begynnande infektionen. Det känns som om jag är på helt rätt spår, men just idag känns det lite motigt. Det är lite samma känsla som inför min "betongbacke" - man ser backen och stålsätter sig inför det man vet komma skall... Så känns det nu med - bara att bita ihop!
I min värld så "kan man det man vill" - det är bara frågan om hur mycket man vill och hur mycket energi man tillåter sig att lägga på det. Jag vill klara min mål och jag kommer försöka göra allt jag och min kropp tillåter! Men en dag som denna så tror jag träningsmässigt det är dags att dra ner rullgardinen... Imorgon hoppas jag på att vara feberfri och halsen oond :-) Kanhända blir det ett styrkepass i så fall på morgonen :-)
Om kroppen tillåter, för det är den som får styra nu, så var ju målet 18-20 km på söndag! Nu tror jag att det kan vara en god idé att inte "fläska på", så jag sätter ner målet redan dag till 16-18 km - vilket för ett par år sen skulle ha varit lika troligt som att aliens landade på Sergels torg... 16-18 km är ju mycket lättare!
En envis, snuvig löpare med en ny leksak som han bara vill ut och testa...
Fasiken vad kul med en garmin, inte alls avundsjuk ;) ;)
SvaraRaderaVissa dagar är det motigt. Vissa dagar så kan man tillåta sig att gå ifrån planen och inte springa, det är helheten som räknas! Ett stort plus för oss hundägare är att man åtminstone kan gå på en längre promenad:) Jag var på en föreläsning med Team sthlm marathon där de sa att aktiv återhämtning i form av tex promenader är det bästa, bra att ha i åtanken:) Det ökar blodcirkulationen och är därmed bra för musklerna!
Ta det lugnt om du inte mår bra. Kan berätta att inte heller jag har "aktiverat" min plan på att börja styrketräna och återfå förlorad muskelmassa. Det är över en månad sedan jag ställde mig på vågen och konstaterade att jag vägde "oacceptabelt lite". Jag har faktiskt inte vågat gå ut med detta besvärande faktum (att jag inte börjat träna) i bloggen än.
SvaraRaderaMen precis som för dig handlar det om att komma igång. När väl detta avgörande steg är avklarat går nog resten av sig själv.
Snart så... då jäklar!