Glädje i vardagen

Tjing! Idag hade jag definitivt tänkt "hålla truten" på min blogg. Nu har det i träningsbloggvärlden börjat skrivas om hur seriösa träningsbloggar är och att "vi" är dåliga på att vila. Det känns viktigt att reflektera över - och ta till sig!

Med seriösa tolkar jag in många saker (och tänk på att detta är min bild av det hela, hehe). Prestationsångest, galna distanser, flera pass om dagen etc. Jag tänkte faktiskt försöka mig på att avdramatisera det hela med min synvinkel - om det går. Jag kan såklart inte tala för andra utan detta är min alldeles egna uppfattning :-)

För två år sen vägde jag 102 kg, hade noll kondition och mådde generellt "obra". Jag var inte sjuk, men kände mig trött, seg och hängig. Jag börja märka att jag inte orkade leka med mina barn och började tappa orken på jobbet. Blixtsnabbt konstaterade jag att det såklart fann en koppling till min vikt, men framförallt till mitt leverne. Jag åt för mycket av fel saker och motionerade INGENTING.

Jag bestämde mig för att det fick vara slut med det livet. Eftersom jag är som jag är, målinriktad och motivatiosberoende, bestämde jag mig för att jag skulle springa Stockholm maraton 2010! Första året skulle jag ta ett millopp, andra året en halvmara och i år - Stockholm maraton. De flesta konstaterade (troligen med rätta!) att jag var dum i huvudet och att jag ALDRIG skulle klara maran... Hehe - ack så fel de ska få!

Slutmålet för mig var - och är - inte maran som sådan utan att ha skapat mig ett bättre liv där jag mår bra och orkar leka med mina barn - trots den aktningsvärda åldern av 43 år. Jag skulle alltså skapa nya vanor.
Första året sprang jag midnattsloppet - Check!
Förra året Göteborgsvarvet (halvmaraton) - Check!

Förra året hade fortfarande mitt sinne inte fattat att det var ett nytt liv som gällde utan jag var tvungen att "ta till hårdhandskarna"!

Idag tillhör jag de som träningsbloggar! Och JA - jag skriver detaljeratr om mina pass, snittider och känslorna kring detta. Men NEJ - jag känner mig inte pressad av andra bloggare. Utan dem skulle jag däremot inte vara där jag är idag. Mitt liv har börjat förändras. Jag tappar vikt och jag mår bra! Jag har dessutom fantastiskt roligt på denna resa!

En av de saker jag lärt mig under resan har varit vikten av vila! Utan vila ger träning  INGET resultat på min kropp! Nu var det inte så i början. Jag tyckte det gick för långsamt jämfört med andra man "läste och hörde om". Men jag anser att detta var en ren "oerfarenhetsgrej". När man tränat ett tag inser man hur viktigt det är att INTE jämföra sig med andra. Det är bara din egen "progress" som är viktig och vi startar alla från olika punkter i livet. Jag startade inte ens från noll, utan från minus. Nu har jag lyckats ta mig till plus och är på god väg mot ett bättre och hälsosammare liv!

Igår sprang jag ett löppass på 16 km - INTE för att imponera på andra, eller pressa andra eller så. BARA för min egen skull! Tänk då också på att jag slagits i två år för att ta mig hit. Nu finns det inget egetvärde i att springa så långt, men MITT mål är att springa ett maraton. Man kan inte springa ett maraton med min bakgrund om man inte tränar såpass mycket att man klarar träningspass av gårdagens dignitet! För andra i bloggvärlden är detta ett kort pass - för mig var det definitivt ett långpass!

Jag hoppas att de som löser min blogg förstår att dett jag gör detta enbart för min egen skull och att det är mina mål som jag jobbar mot. De har jag satt upp helt själv och kommer få leva upp till själv!

För den som fortfarande är tveksam så kan jag meddela att en av de mest imponerande bedrifter jag beskådat var min frus premiär på loppfronten - hon sprang Musköloppets 5 km-bana! DET imponerade på mig mer än de bloggare jag noterat sprang grymma långdistanser i helgen... (det undervärderar dock inte deras förnämliga insats - tänk på det!)

Jag har aldrig mått så bra som jag gör idag och idag är det kul att ge sig ut i spåren! Idag vilar jag kroppen - glöm inte göra detsamma efter era pass... :-)