måndag 15 februari 2010

Glädje i vardagen

Tjing! Idag hade jag definitivt tänkt "hålla truten" på min blogg. Nu har det i träningsbloggvärlden börjat skrivas om hur seriösa träningsbloggar är och att "vi" är dåliga på att vila. Det känns viktigt att reflektera över - och ta till sig!

Med seriösa tolkar jag in många saker (och tänk på att detta är min bild av det hela, hehe). Prestationsångest, galna distanser, flera pass om dagen etc. Jag tänkte faktiskt försöka mig på att avdramatisera det hela med min synvinkel - om det går. Jag kan såklart inte tala för andra utan detta är min alldeles egna uppfattning :-)

För två år sen vägde jag 102 kg, hade noll kondition och mådde generellt "obra". Jag var inte sjuk, men kände mig trött, seg och hängig. Jag börja märka att jag inte orkade leka med mina barn och började tappa orken på jobbet. Blixtsnabbt konstaterade jag att det såklart fann en koppling till min vikt, men framförallt till mitt leverne. Jag åt för mycket av fel saker och motionerade INGENTING.

Jag bestämde mig för att det fick vara slut med det livet. Eftersom jag är som jag är, målinriktad och motivatiosberoende, bestämde jag mig för att jag skulle springa Stockholm maraton 2010! Första året skulle jag ta ett millopp, andra året en halvmara och i år - Stockholm maraton. De flesta konstaterade (troligen med rätta!) att jag var dum i huvudet och att jag ALDRIG skulle klara maran... Hehe - ack så fel de ska få!

Slutmålet för mig var - och är - inte maran som sådan utan att ha skapat mig ett bättre liv där jag mår bra och orkar leka med mina barn - trots den aktningsvärda åldern av 43 år. Jag skulle alltså skapa nya vanor.
Första året sprang jag midnattsloppet - Check!
Förra året Göteborgsvarvet (halvmaraton) - Check!

Förra året hade fortfarande mitt sinne inte fattat att det var ett nytt liv som gällde utan jag var tvungen att "ta till hårdhandskarna"!

Idag tillhör jag de som träningsbloggar! Och JA - jag skriver detaljeratr om mina pass, snittider och känslorna kring detta. Men NEJ - jag känner mig inte pressad av andra bloggare. Utan dem skulle jag däremot inte vara där jag är idag. Mitt liv har börjat förändras. Jag tappar vikt och jag mår bra! Jag har dessutom fantastiskt roligt på denna resa!

En av de saker jag lärt mig under resan har varit vikten av vila! Utan vila ger träning  INGET resultat på min kropp! Nu var det inte så i början. Jag tyckte det gick för långsamt jämfört med andra man "läste och hörde om". Men jag anser att detta var en ren "oerfarenhetsgrej". När man tränat ett tag inser man hur viktigt det är att INTE jämföra sig med andra. Det är bara din egen "progress" som är viktig och vi startar alla från olika punkter i livet. Jag startade inte ens från noll, utan från minus. Nu har jag lyckats ta mig till plus och är på god väg mot ett bättre och hälsosammare liv!

Igår sprang jag ett löppass på 16 km - INTE för att imponera på andra, eller pressa andra eller så. BARA för min egen skull! Tänk då också på att jag slagits i två år för att ta mig hit. Nu finns det inget egetvärde i att springa så långt, men MITT mål är att springa ett maraton. Man kan inte springa ett maraton med min bakgrund om man inte tränar såpass mycket att man klarar träningspass av gårdagens dignitet! För andra i bloggvärlden är detta ett kort pass - för mig var det definitivt ett långpass!

Jag hoppas att de som löser min blogg förstår att dett jag gör detta enbart för min egen skull och att det är mina mål som jag jobbar mot. De har jag satt upp helt själv och kommer få leva upp till själv!

För den som fortfarande är tveksam så kan jag meddela att en av de mest imponerande bedrifter jag beskådat var min frus premiär på loppfronten - hon sprang Musköloppets 5 km-bana! DET imponerade på mig mer än de bloggare jag noterat sprang grymma långdistanser i helgen... (det undervärderar dock inte deras förnämliga insats - tänk på det!)

Jag har aldrig mått så bra som jag gör idag och idag är det kul att ge sig ut i spåren! Idag vilar jag kroppen - glöm inte göra detsamma efter era pass... :-)

6 kommentarer:

  1. :-). Sommaren 2008 räknade jag ett pass på 8 kilometer som ett "långpass". Så sent som för ett år sedan var mina längsta rundor 10 kilometer.

    Beträffande passen sommaren 2008 så var de inte bara korta, de gick även långsamt. 6.20-tempo var allt jag kunde klämma fram ur min 87-kiloskropp och jag var helt slut. Därefter började kilona rinna av mig och bara några månader senare kunde jag springa en minut fortare per kilometer.

    Själv förtjänare jag också att vila idag efter gårdagens långpass. Antagligen blir det vila även i morgon, av känslan i benen att döma. Men vi får se hur det blir... ibland måste man ta tillfället i akt och ge sig iväg ut om man råkar få lite tid över och beroende på hur det ser ut med tid närmast kommande dagar.

    SvaraRadera
  2. Allt handlar enligt mitt tycke om att gå ifrån att "bli motiverad" till att plötsligt blir den som motiverar andra.

    Magnus Du är ett lysande exempel på detta. Har Du tänkt på att utan dig så hade jag inte stått på samma startlinje som du den 5 juni i år? Jag har som du vet alltid sprungit mycket och får höra av många att jag har en bra löparkropp (vilket även jag tycker). Ändå har jag "bara" sprungit ett marathon i mitt liv och det är 18 år sedan. Jag har alltid ansett att min kropp är gjord för att springa halvmaror och Lidingölopp. Halvmaror går i allmänhet smärtfritt medan Lidingöloppet (fram till 2009) var en ren plåga den sista milen. Min slutsats var alltså att min "löparkropp" är byggd för att springa dryga 2 mil, men inte längre. I och med att jag 2009 började att träna annorlunda och lägga till spinning, bodypump,core samt längdskidåkning på vintern så fick jag heöt plötsligt till det även i 3 mil (sänkte mitt rekord med 24 minuter på Lidingöloppet!!!!) och vem har motiverat mig till detta??? Det är flera, men Magnus du är definitivt en av dem. Vi ses på startlinjen den 5 juni (och i morgon på en nice lättviktarlunch:-)

    SvaraRadera
  3. @Thomas
    Hehe - så har jag egentligen aldrig tänkt. Kanske lika bra det så man slipper få nån sån press :-) Skitkul ska det bli att stå på startlinjen ihop, för mållinjen lär vi passera med nån timmes mellanrum :-)

    SvaraRadera
  4. Hej Magnus - bra skrivet! Jag lankade till dig i mitt inlagg om samma amne. Hoppas det var ok!

    Jo, det sa klart - fin blogg & trevlig lasning! Jag kommer hit igen:)

    SvaraRadera
  5. @Petra
    Trevligt med respons. Särskilt när det är positivt :-) Det är alltid OK att länka till min blogg. Så gott som alltid är det nog att betrakta som en stor ära! Du är varmt välkommen åter!

    SvaraRadera