Jaha - vad är det som händer egentligen? Jag ska ju vara en "tjockis" som slår långsamrekord...
Dagens pass var tänkt att känna på kroppens signaler i form av nåt slags "snabbdistanspass i lagomt tempo" - Börja lagom och "härja" lite med känslan i kroppen i 6 km.
Jag startade lite vassare än jag vågat göra tidigare - 5.56-tempo. Kändes OK även om jag frös som en hund i motvinden (temperaturen var "bara" -5 grader, men det blåste snålt idag). Ökade lite långsamt och allt kändes perfekt. Testade att "trycka" lite och det kändes fortfarande bra trots lite högre puls än vad jag är van vid.
Vid dryga 4 km var jag tvungen att stanna och gå i en uppförsbacke på en bro över järnvägen. Hur som haver så var känslan att jag kanske låg lite över behaglig puls, men långt under maxprestation(dags att börja mäta pulsen?).
Snittiden på 6-kilometersrundan blev 5.41 min/km!!! Snacka om nöjd - men otroligt förundrad!
Just nu känns det mesta lite "spooky" i löpningen. Steget är lätt, hastigheten ökar och jag känner en grym lust över att ge mig ut (även om jag strax före rundan idag sa till min fru att "idag känner jag mig inte lika sugen").
Jag vet att jag tappat en del kilon och att jag faktiskt "knarkat" en del kilometrar, men det är fortfarande så att jag inte riktigt är med mentalt. Kroppen känns snabbare och lättare än vad min hjärna säger mig. Är det nån som stött på detta fenomen och kan förklara? Det vore ju en bra grej om hjärnan låg i synk med kroppen :-) Å andra sidan så var det ju så att när jag startade så var hjärnan ljusår före kroppen. Det kanske är så att kroppen hämnas på hjärnan?
Oavsett känslan i kroppen (jag har äntligen fått lite spända lår) så håller jag på att beabeta hjärnan för fulla muggar. Häromdagen vaknade jag på hotellet och mindes drömmen jag nyss hade haft (detta hör inte till vanligheterna). Drömmen bestod i löpningen de sista 150 metrarna 5 juni 2010. Jag löpte, eller vad man nu ska kalla det, i sakta mak och varenda muskel i kroppen värkte. När jag passerade mållinjen och såg tiden - 4.52.08 - så havererade nog hela hjärnkontoret för det kändes som om allt brast. Intressant dröm ändå. Jag passerade mållinjen under fem timmar! Jag kommer spara bilderna av detta i en speciell del i hjärnan så jag kan ta fram dem de där dagarna när regnet öser ned, det är närmare noll och vinden viner kring öronen.
Jag passar på att sno ett underbart citat Lina har på sin blogg:
"Toppresultat nås bara genom smärta. Men till slut gillar du den här smärtan. Du kommer att upptäcka att ju större svårigheter du hade längs vägen, desto mer kommer du att njuta av framgången"
En dag som idag känner jag ingen smärta - bara glädje, men jag vet att den dagen kommer. Den dagen tänker jag vara beredd...
Shit - jag löpte 6 km under 6-minuterstempo...
Din träning och dina framsteg är de jag har bäst koll på av alla bloggare jag följer. Jag känner igen mig själv i det skede av träningen du befinner dig i nu. Jag har själv varit där och vet hur det känns. Det är härligt... mycket härligt när man märker av framstegen som ju verkar vara tydliga för dig just nu.
SvaraRaderaDet verkar som du springer med gps men om du inte har en pulsmätare så tycker jag absolut att du ska skaffa en. Gps i kombination med pulsmätare ger en extra dimension åt träningen.
Hmmm! Har historiskt kört med iPod, pulsklocka och kör numera med min iPhone (gps). För tillfäller känner jag inte till att man kan "koppla på" pulsband i min app, men... Jag funderar på att leta upp pulsklockan och göra analysen manuellt. Det bästa hade varit en kombinerad lösning. Det KAN bli så att jag belönar mig med en gps-klocka (+pulsband) framöver :-)
SvaraRaderaKul att du är med på tåget (som jag fortfarande inte riktigt vet var det är på väg)!
Jag har helt missat poängen med smärta när jag tränar. Jag avskyr det, jag tycker det är helt värdelöst eftersom det betyder att man måste lägga mer tid på återhämtning.
SvaraRaderaTänk dig själv om en hantverkare tyckte det var konstruktivt att slå hammaren i handen bara för han till slut ska gilla smärtan och vem i hela världen skulle tro att han skulle bli bättre hantverkare av detta?
Nixepix. Jag tränar för att jag vill njuta av träningen. Kan jag inte njuta av träningen så är det bortkastat. Gårdagens spring var ett av de jävliga, tungt och ont mot slutet och helt jävla bortkastat. Det gav absolut inget, det var bara fysiskt och psykiskt nedbrytande.
Mina bästa resultat skulle jag nog vilja påstå är helt smärtfria. Bara njutning genom hårt arbete.
Vi har olika syn på detta. Det är lite som de som ska banta och plågar sig ner i vikt, och så finns det andra som gör bra resultat och bara njuter och lever hela resan ner i vikt.
@badgear
SvaraRaderaJag fattar faktiskt din poäng och kan skriv apå direkt. MEN vissa dagar hamnar jag i det där läget när trycket mot marken ökar och farten går upp. Under passet finns inget annat än njutning. Så var det för mig igår. Anledningen till atgt jag stannade och gick (säkert 22 sekunder) var att jag tyckte pulsen gick upp lite väl mycket. Då kom förståndet flygande och sa "du BÖR sänka lite nu". Jag sänker enklast genom att stanna och gå. Sen är det lättare att börja i lugnare tempo. Så fort jag gick igång igen gick njutningen upp några hack. Jag håller helt och hållet med dig även om låren spänner lite idag. Jag har absolut ingen träningsvärk, men känslan av muskler som arbetat ärju helt makalöst underbar. För en som aldrig i sitt liv tidigare erfarit denna känsla är det lätt att "snöa in" och söka känslan - hela tiden! Men som du säger, varför köra hårdare än att kroppen får en normal återhämtning???? DET är precis anledningen till att jag tagit det så lugnt tidigare. Just nu verkar kroppen ha klivit upp en nivå och jag har fullt sjå att hänga med mentalt...
Heja på och grattis till Scrum...... vad det
SvaraRaderany betyder kram
Smärta och träning förstår jag inte riktigt. Kanske är det så att vissa definerar smärta på ett annat sätt än jag. Ett svinhårt träningspass är bara svinhårt. Det är ett hårt arbete helt enkelt. Har inget med smärta att göra med.
SvaraRaderaSmärta är för mig när det verkligen gör ont, när man skadar sig. När man har ont i själen, när man förlorar nära och kära osv.
När man själv tränar hårt så är det bara ett hårt arbete.
Nu skulle man kunna säga att jag har då kanske aldrig tagit i. Men jag har sysslat med boxning under något år i övre tonåren och en bit in på tjugo. Trots att det går ganska hårt till, så var det bara ett riktigt jävla hårt arbete med träningspassen och ronderna. Man kröp ner till omklädningsrummet som en slutkörd snigel, in i duschen och så var man pigg igen.
Mina styrkepass förra året, som gick upp till 40-45 minuter var hårda. Allting gick ut på att öka progressivt från pass till pass - utmana och köra på. Men smärta? Nix, men svettigt, pulshöjande, hårt, det var med brutalt skakiga armar eller ben som de sista hantelövningarna eller squatsen gjordes.
Smärta var kompartmensyndrom - det var som en kniv in i vaden. Smärta var när jag slog en volt och slog axeln ur led, smärta var när jag föll och stukade fotleden.
Kanske är det vad man är van vid, eller hur man definerar smärta. Kanske är det en generationsfråga, eller inställningsfråga. För en del är det livsavgörande när mobilen inte fungerar, det är smärta för dom. För mig är det när något på riktigt går sönder.
Det är hursomhelst lite intressant det där.