Idag har jag beslutat mig för att dagen ska gå under flaggan "lugn och ro". Vad det innebär får vi se :-)
Målet är i alla fall att inte göra ett enda handtag på träningsfronten och fokusera på "fredagsmys" med barnen ikväll (endast frukt är det som gäller...). Jag har dessutom en sjuk frun hemma när jag ska försöka jobba så vi får väl se...
Jag har idag INGEN träningsvärk. Återigen fattar jag inte varför. Gårdagens pass borde ha gett träningsvärk. När jag nu säger att jag inte har nån träningsvärk så betyder det i praktiken att låren är lite spända, men jag har inga problem att resa mig, ta mig ur sängen och sånt. Inte en tillstymmelse till smärta. För att ni som eventuellt orkat läsa ända hit ska förstå varför jag är så undrande så är jag alltså van att varje runda ska rendera i värk och en kropp som en 90-åring. Detta eftersom jag under i stort sett hela mitt vuxna liv aldrig varit motionär. Och i livet före det vuxna var det mest ansträngande jag ägnade mig åt scouting...
Jag läste ett inlägg på Linas blogg idag om hennes första maraton! Shit vilken hjältinna! Upplevelsemässigt liknade hennes beskrivning mitt första halvmaraton jag gjorde förra året, men hennes järnvilja och envishet som gjorde att hon fortsatte trots stukad fot och blödande ben...
Inlägget gör mig dock en smula oroad. Jag hoppas innerligt att jag inte råkar ut för något liknande för jag tror verkligen att jag hade gjort likadant. Om det är vilja, envishet eller enbart ren dumhet vet jag inte, men någonstans inombords saknas den där "ge-upp"-genen. Jag uttryckte mig på följande sätt för några månader sedan för mina föräldrar "det enda som jag tror kommer hindra mig från att gå i mål 5 juni 2010 är en hjärtinfarkt". Kanske inte det bästa sättet att uttrycka sig för sina föräldrar(?). Oavsett så var det innebörden som var det viktiga. Jag tänker inte bryta! Brutet ben kan skulle också kännas som giltigt förfall. Stukad fot är gränsfall...
Det är oerhört motiverande och inspirerande att läsa inlägg av det slaget. Jag hopopas att jag en dag kan få skriva ett inlägg som kan motivera någon på samma sätt som jag blev av detta. DET skulle vara en stor ära, tycker jag.
Tills vidare ska jag ägna mig åt en del kontemplation om varför jag inte har träningsvärk :-) Det kommer att bli en positiv tankevända för jag mår just nu så JÄVLA BRA! Grym runda igår i dagsljus, certifieringstest utfört med klart godkänt igår kväll och ingen träningsvärk. Lite grann är man rädd för när detta tar slut :-) "Vad är det för skit som ska hända idag då?"...
Solen lyser (bakom molnen!) och jag mår finfint! Ha ett riktigt bra fredagsmys!
Hej Magnus! Tack för det du skrev:):)
SvaraRaderaJaa ibland så är man kanske lite väääl envis ;) Men jag tror att det vi i längden ska vara stolta över den inställningen! Motsatsen, att ge upp vid minsta motsättning, känns inte ett dugg lockande och för dessa människor så tror jag att det kan vara svårt att klara av ett maraton! Under loppet kommer man att stöta på svackor (kanske inte ramla förhoppningsvis) men andra svackor. År 2009 kom jag i håg att jag hade det kämpigt vid dryga 3 milen, precis innan västerbron. Då var det "huvudet som bar benen"... börjar man gå så blir allt värre!Det var bara att kämpa på! :) Du kommer att klara maran galant med din inställning, det är jag säker på! :)
Hallå igen! Jag måste bara säga..kollade lite på din blogg och såg din hund NEMO...Så underbart söt vovve!! Jag har alltid varit och är "Hundgalen" kan man säga :)! Har själv två chihuahuor! Jag är uppvuxen med en Cavaljer king charles Spaniel, så mitt hjärta bankar lite extra för just denna ras!! :)
SvaraRaderaTja - jag tror du har helt rätt om attityden! När det gäller Nemo så var jag tveksam innan vi skaffade honom. Jag har ju växt upp med Labbe - stooor hund! "Inte kan man ha en liten hund...", men Cavalier är en otroligt trevlig ras! Han är mer social än mig och älskar allt och alla :-) (möjligen är han tveksam till promenader kl fem på morogonen, men vem är inte det?)
SvaraRaderaJag har helt fått revidera min uppfattning om små hundar...