Hmmmm! Är det någon slags naturlag att efter nedförsbacke ska en uppförsbacke komma? Efter ett grejt pass i söndags kom snuvan, efter kursen i måndags och tisdags kom lönesamtalet idag... Say no more!
Jag VET att lönsamheten inte varit på topp för min arbetsgivare, jag VET att man inte kan utbilda sig 365 dagar om året och jag VET att det är många fler i branschen som sitter i samma situation. Men det hjälper inte! Man ser alltid om sitt eget hus i första hand och det tänker jag göra i detta fall. Den lilla peng jag erbjöds för 2009 (ja du läste rätt, vi förhandlar just nu om 2009 års lön) var i det stora hela försumbar i min värld. MIN minimigräns, som var 50% högre än arbetsgivarens, är också en "fis i rymden". Med MINA ögon sett!
Nu höll jag munnen när det uppdagades hur erbjudandet såg ut. Jag lovade mig själv att inte kommentera mer än nödvändigt. Jag höll således brödluckan stängd när argument på argument levererades FÖR arbetsgivarens erbjudande. Jag konstaterade bara att "det kan jag inte acceptera" och iakttog en något överraskad arbetsgivare :-) Ny förhandling om ett par veckor således för att se om de "strandade" förhandlingarna kan återupptas och ge ett annat itfall, eller...
SÅ - hur känner man sig en dag som denna? Jag har "utlovats" (snarare har jag nog själv målat upp en fantasibild) en riktningsändring i en viss form i min yrkesroll. Den ändringen frös i princip helt inne under dagens möte, dock med en ny "uppmålad bild". Dock bedömer jag den nya bilden vara av lika stor sanningshalt och tillförlitlighet som den första. På toppen av detta ett erbjudande om en löneförhöjning som jag personligen bedömer som "skambud".
Jo - faktiskt är livet helt OK. Jag kommer luta mig tillbaks, fundera över min situation och sondera övriga möjligheter i livet fram till nästa förhandling...
Fniss - jag har hört att det efterfrågas "Scrum masters" nuförtiden (som jag utbildade mig till måndag och tisdag)...
Det som spontant lämnar mina läppar just nu är inte en svordom utan ett lätt fnitter! Och detta tack vare en, och endast en, sak - träningen! Om kroppen inte var så stabil, jag kände mig så välmående och var så bra tränad som jag faktiskt blivit hade ett sammanbrott varit en god idé :-) Jag mår helt enkelt så bra att dagens motlut snarare känns som en liten vägbula under ett långpass - visst man märker det och det känns, men det "biter" inte!
Fortfarande är jag oerhört fokuserad på mitt mål - målgång 5 juni 2010, på under 5 timmar och med startvikt 85 kg!
Ingen kan rubba detta fokus just nu känns det som och detta kommer att användas nästa förhandling!
Är det motlut eller är jag bara motvals...?
Vilka jäklar!! Men som vanligt är du har
SvaraRaderadu väl litat för mycket på folk, eller?
ja det är bara att köra på i snöyran!
Vet inte om vi åker till Uppsala idag p g a
vädret Pappa får bestämma!
kram
Tja - måhända en naiv inställning, men trots det känns det OK. Vill de inte ha mig finns andra på kö... Ett par konkreta möjligheter har redan uppenbarat sig! När snön inte yr känns allt så mycket klarare :-)
SvaraRadera