Liket lever - nästan till 100%

Så kan vi då konstatera faktum - liket lever, and he´s back (almost)! Hur skönt tror ni inte det känns? En vecka har gått sedan senaste bloigginlägg och 10 dagar !!!! (japp - du läste rätt!) sedan senaste löppass.

De senaste 10 dagarna har varit intressanta. Framförallt den senaste veckan som inleddes med ett kort blogginlägg om kliande hals. Sedermera visade det sig att Magnus åkt på en rejäl dunderförkylning. Då snackar jag inte en halvhjärtad småsnorig grej - närå, rejäla doningar som satte sig långt bak i "snoken" och halsoont OCH hosta. Den tjänsteresa jag åkte på förra söndagen var jag tvungen att avbryta i förtid eftersom man inte bör äta mer alvedon än vad jag gjorde och befinna sig på arbetet. Inte heller kan jag rekommendera flygning med en förkylning. Snacka om att det knakade och krasade i trumhinnorna. Smärtan var inte heller nåt som man direkt njöt av. Tack och lov kom jag hem "helskinnad" och intog horisontalläge. Sedan i tisdags kväll har kroppen varit i detta skick. I förrgår anade jag en svag ljusning och igår kändes det som om hjärnan vaknade till liv.

Idag kändes det helt OK. Fortfarande finns en snuva kvar, men då  i den "halvhjärtade" varianten med lite snörvel och absolut inget halsont eller feber. Därför kände jag mig riktigt sugen på en lufsrunda för att ta pulsen på kroppen! Någon lufsrunda vill jag inte påstå att det blev, men jag kände efter varannan meter om det kändes rätt i tempo och belastning. Märkligt nog landade sjukilometersrundan (bara det!) i 16-gradigt mulet väder på 41.06 (snitttempo 5.51 min/km). MEN målet var inte fart utan känsla och den kan jag meddela var underbar.

Känner ni igen den där känslan när man flyter fram och det känns som om man bara skulle kunna flyta på hur länge som helst och nästan hur fort som helst? Den kom idag och höll i sig i stort sett hela rundan. iPod i örat och Tyfonerna på ögonen gjorde ju inte saken sämre. Mest underbart var det när jag "sladdade" in på grusväg och faktiskt inte kände stenarna i gruset utan det kändes som om man flög fram strax ovanför - mycket märklig känsla! Som jag sa tidigare kände jag efter ordentligt och eftersom det kändes så himla bra svängde jag höger för en sjukilometersrunda (som vid vänstersväng kan bli en knapp femma) och flöt vidare. Tiderna förvånade mig hela tiden, men jag lät det vara eftersom jag kände mig så himla "skön" i hela kroppen. Armar, bål och ben jobbade på i det där harmoniska läget när det mesta bara stämmer.

En sak jag redan tidigare konstaterat är att jag är en riktigt bra backlöpare (jag skrev en del om detta efter Premiärmilen), medan utförslöpor INTE är min grej. Idag kändes allt bra, men extra bra kändes uppförsbackarna. När det blev en backe, liten eller stor, växlade jag ner och bara fortsatte. Ingen trötthet, ingen mental uppförsbacke utan bara flyt!

Som ni kanske märker känns det som om jag är på väg tebax och jag hoppas innerligt att jag ska orka med Göteborgsvarvet på lördag. Jag kommer i vilket fall som helst åka ned till Göteborg eftersom jag åker vidare till Skåne söndagen efter för att jobba lite ytterligare i Skåne. Jag längtar verkligen efter att få dra igenom Varvet eftersom det var ett tag sen jag gjorde ett långpass. Jag kommer, oavsett form, inte att försöka slå några världsrekord utan satsar på att hitta flytet, vinka till publiken och njuta av löparresan! Vi kanske ses på avenyn på lördag?

Nu är det dags för en härlig dusch och sen en mysdag med familjen. Om jag lyckas peppa frun så kanske hon också kommer ut på en runda idag - tummen upp i så fall!

Småsnörvel och kramar från en strålande glad löpare...