Sista långpasset genomlevt - Göteborgsvarvet

Medan jag kommer ihåg vill jag varna mina läsare för att detta inlägg kan dra ut på längden :-)

Klockan var 06.42 när min interna mat- och sovklocka ringde och jag konstaterade att det var för att jag nog behövde gå upp eller nåt... Egentligen fattade jag inte varför det ringde då eftersom jag ställt klockan på 7.30, men OK vi kör väl på det då, tänkte jag. Alltså gick han Magnus upp redan kvart i sju denna dag och kastade sig i duschen efter att först ha rakat hakan (Marathonfoto skulle ju vara på plats idag!). Frukost på hotellet intogs med stor entusiasm och den därpå promenaden var menad ungefär som ett beslutsmöte - fast närvarande var bara jag! Beslutet som skulle tas var - Springa eller inte springa!

Efter en del dividerande (?) tog jag beslutet att jag skulle springa. Detta trots att jag tydligt kände av förkylningens underbara "skugga" längst bak i nosen. Ingen feber och inget halsont! Nåväl, när beslutet väl var fattat var det bara att ta tjuren vid hornen. Utlovat var underbart semesterväder i form av 20+ grader och inga moln. Alltså måste här drickas! Sagt och gjort, jag började inta vatten för att ha vätskat kroppen ordentligt. Detta kompletterades med lite salta godsaker för att inte spä ut kroppen för mycket.

Jag tog mig ut till startområdet och var på plats i god tid två timmar innan jag skulle starta. Vattnandet fortsatte och för er som testat detta är det ingen överraskning att jag även fick besöka "herrarnas" titt som tätt. Mer tätt än titt, faktiskt. Det var ett fasligt besökande...

När det återstod 10 minuter till min start började startgruppen sin promenad fram mot starten. I detta läge kunde jag snabbt konstatera att jag låg "ett besök efter". Paniken stiger och den fladdrande blicken (här vill jag återigen poängtera att mina Tyfoner är fenomenala då dessa inte avslöjar fladdrande blick) spanar idogt efter ett bra ställe utan framgång. Ska jag behöva bryta pga toalettbesök? var min enda tanke.

När starten gick var blicken tvungen att sluta fladdra eftersom detta riskerar hela ens tillvaro i Slottsskogen. Jag har aldrig varit med om att jag lidit av trängsel och folk som löper långsammare än jag. IDAG upptäckte jag denna otrevliga företeelse då det var oerhört trångt i Slottsskogen och folk inte riktigt verkade ha uppfattat att "vill man löpa snabbare håller man till vänster, men långsammare till höger". Till detta vill jag tillföra det "uteblivna besöket" så kanske ni kan ana den panik som Magnus upplevde. Efter cirka en kilometer höll detta inte längre utan jag tog en avstickare ut i Slottsskogen själv och avverkade besöket (här vill jag också tillskriva den känsla jag upplevde efteråt en stor, stor del i dagens upplevelse - helt enkelt fantastiskt!). Besöket varade säkert minst tre minuter (vilket i sig är intressant med tanke på mitt tidigare mål och dagens sluttid...).

Efter detta kändes trängseln mindre påfrestande, men fortfarande kände jag en vag irritation över hur "puckade" långsamlöpare kan vara. Nu hör det till saken att jag själv ÄR en långsamlöpare, men är väldigt noggrann med att "hålla mig undan". Så var icke fallet med alla övriga...

I Säldammsbacken höll jag vänsterspår och "flög" uppför. Samtidigt såg det ut som om högerspåret stod still. Detta var en helt annan upplevelse än den jag hade förra året. Då var min upplevelse den omvända. För er som kört Varvet så vet ni att backen kommer tidigt och är rejält lååååång. Men skam den som ger sig - jag höll i!

Jag hade redan tidigare beslutat mig för att gå uppför Älvsborgsbron så gissa om jag blev förvånad när kroppen tog sats och schwungade sig upp för densamma - löpandes! Jag fattade först strax innan toppen att nåt inte stämde och just då kändes det tungt. Men har man kommit så långt kan man ju inte vika ner sig, tänkte jag. Jag tog det istället lugnt nerför bron och fick då vila lite.

Väl nere på andra sidan är det ca en mils lite halvtråkig löpning man har framför sig så det vara bara att dundra på iPoden och fota lite då och då. Allt för att hålla motivationen uppe. Någonstans på andra sidan började kroppen tycka att det var varmt och att det jag höll på med var ganska jobbigt. Detta smittade också av sig på hjärnan som faktiskt började uppfatta värme och svett.

När nästa bro var löpt och vi väl kommit in på avenyn gick det lättare igen. Det är fantastiskt vad publik kan påverka mycket. Alla hejarop, gastande och klappande gör att energinivån stiger igen. Även detta tar såklart slut. I mitt fall tog det slut vid 18-19 km nånstans. Där är inte mycket publik och kroppen började notera att man sprungit en bit. Tack och lov har jag ju tränat pannbenet hyfsat så "bit ihop och kämpa på" funkade bra. Jag lyckades tom höja tempot en smula på slutet.

Väl i mål, ni vet när man fått medaljen, kexchokladen, bananen och drickan, så kändes det underbart. Bron över löparvägen som jag verkligen kämpade med förra året var i år inget som helst problem. Varken upp eller ner, faktiskt. Det jobbigaste efter loppet var spårvagnsresan mot hotellet. Jag ledsnade vid Järntorget och klev av och promenerade till hotellet. Gissar att det tog en halvtimme eller nåt!

Efter att ha ringt alla som skulle ringas fick jag en efterlängtad dusch med efterföljande middag och en öl! Därför anar ni kanske att jag mår rätt OK just nu?

Loppet (Garmindata kommer senare - ni får nöja er med Runkeepers halvdassiga data idag) avverkades på, för mig, excellenta 2.18.14 tim. Jag är helt förstummad att det gick så bra som det ändå gjorde! Borträknat lilla utflykten i Slottsskogen så hade jag nog kunnat nå mitt ursprungliga mål på 2.15. Detta TROTS en envis förkylning och inledande trängsel. Jag ser verkligen fram emot maran om 14 dagar. Nu vidtar lugn och ro och endast kortare pass innan maran.

Vila känns INTE fel idag! Det blir vila med ett leende på läpparna :-)