söndag 11 april 2010

Superlångt och världsrekord

Så har det äntligen skett! Jag har passerat tremilagränsen under ett pass och är oerhört stolt :-)

Inga övermänskliga tider, men det var inte heller syftet. Det enda syftet jag hade idag var att passera den berömda 3-milagränsen och försöka få kroppen belastad på ett sådant sätt att den började "strejka" som på en mara. Just på den punkten var det inga problem!

Eftersom jag inte har ett team av människor som inget hellre vill än att serva med dricka och föda så avsåg jag att först ta en slinga på 16-17 km som återansluter till hemmet. Där skulle banan, russin och förhoppningsvis en kopp kaffe intas. Jag drog iväg och kände mig pigg som en mört. Anledningen till det är ju enkel - inte ett pass på en vecka! Just med anledning av detta så var försiktigheten något som skulle få färga detta mördarpass (en motsägelse i sig, jag vet).

Vädret såg ju på morgonen inte speciellt tilltalande ut, men någon hade lagt en bra beställning och himlen sprack upp. Jag beslutade mig för en funktionströja, microfleece och endast en väst. Naturligtvis åkte räsertightsen på också. Jag fick springa de första fyra fem kilometrarna i strålande sol, men faktiskt var det så att jag i skogen fick löpa på den mer hemvana isen. Det fanns tätare avsnitt där snö och is inte smält än!

De första 17 km gick smärtfritt och det var först den sista kilometern innan matstoppet som jag kände av distansen. Jag kastade i mig min banan, en näve russin och drack äkta kranvatten. Kaffet blev det inget av eftersom när jag stannade och ringde hemåt för att be nån sätta på kaffe var responsen noll - ALLA var ute i solen! Nåja, det var väl inget att bråka över utan jag tejpade min vänsterfot en smula för att slippa få skavsår i nya skorna - just de NYA SKOR! Det blev lite panikartat ett inköp igår - Nike Equalon +4! Ooooootroligt nöjd med dessa. En vacker dag hoppas jag kunna springa med neutrala skor och utan rejäl dämpning, men fram till dess att jag löper bättre och vikten inte ligger högt passar dessa skor mig som en handske. Och, jag menar, att ta ett par språjtans dojjor och löpa 30+ km är väl inget dåligt betyg på passform och komfort :-)

På stående fot beslutade jag mig för att nypa de sista 13 km i form av en rak löpning hem till föräldrarna. Detta kombinerat med en fru som kunde komma och skrapa upp spillrorna skulle funka. Sagt och gjort - iväg igen!

Precis som i tidigare pass så var det oerhört tungt att "börja om". Jag är jätteglad att jag inte ska göra detta den 5 juni. Kroppen kändes mycket piggare innan stoppet än efter. Jag gissar att man stelnar till och kallnar ordentligt - trots att stoppet varade max fem minuter. Så, återigen var det en tung löpning, men envis som synden stretade jag på.

Under hela det första, samt även det andra, valde jag att köra gåvila när jag drack eller åt medhavda russin samt när kroppen verkligen sa åt mig att jag borde... På slutet var detta ofta, kan jag säga!

När jag, på ren vilja tror jag, passerade 29 km jublade jag i det fördolda och ett magiskt smil spred sig på läpparna - VÄRLDSREKORD! Längre än idag har jag aldrig sprungit! Jag passade också på att ringa frun och meddela att jag hade minst en kvart kvar.
Vänta nu - en kvart för en kilometer???? Nädå. jag hade beslutat mig för att löpa vidare till brorsan och hans familj ett par kilometer bort. Eftersom där gick kräksjuka erhöll jag strikta direktiv att under inga som helst omständigheter vara för nära dem :-)

30 km passerade på 3:17. En klart godkänd tid för mig. Sett i maratonperspektiv så anser jag nog att även med rejält trötta ben ska jag klara de sista 12 km på under 1:40. Eller vad tror ni?

Efter 30 km vidtog ett glas vatten med tillhörande samtal med lilla mor :-) Hon var en smula överraskad att se sonen, svettig och ganska äcklig, ståendes på trappen. Jag stannade säkert tre minuter utan att stoppa klockan. Här går nog också gränsen för när tiden är mätbar i den verkliga löparvärlden.

Innan jag nådde slutmålet hade jag också stött på fler bekanta som tarvade en pratstund. Inte heller för dessa stoppades klockan. Med andra ord bör ingen lita på kilometertiderna efter 30 km :-) Trevligt var det däremot! Mycket välbehövligt socialt utbyte i en tid av mental tyngd och kroppslig strejk!

Jag anlände så småningom till brorsan och han såg lite förvirrad ut när jag visade honom Garmin "31,94 - vaddå?", "Jag greppade inte riktigt!" - Näe, inte jag heller! Jag hade precis löpt så gott som exakt 32 km och kroppen var mycket, mycket trött. Tur att fru och barn rullade in och körde mig hem.

Såhär i efterhand kan jag säga att jag är osäker på om dessa distanser ska löpas ensam. Förutom att kroppen har sina begränsningar så måste jag säga att den mentala biten var värst. För de allra flesta är 17 km väldigt långt. Likaså för mig - innan idag :-) Någonstans efter halvmarapasseringen blev det svårt att hitta samma glädje i löpningen. Det blev mer och mer "nu är det bara 1 km kvar till ......" och leendet blev mer ett obehagligt grin (nu spekulerar jag en smula, men sannolikheten att jag har rätt bör vara hög).

Däremot var glädjen att passer 30 km mycket stor. Jag var fantastiskt nöjd och min brors (som per definition kan tendera att vara mer åt det pessimistiska än det optimistiska hållet) kommentar var "Jamen, 42 grejar du. Grejar man 32 så grejar man ju 42...". Jag (som tenderar att vara mer åt det (över)optimistiska än det pessimistiska hållet) är faktiskt benägen att skriva på. Jag kommer klara Stockholm maraton. Den enda frågan är om jag kommer klara mitt tidsmål - under fem timmar. Men som jag skrev tidigare - med dagens pass och den dryga sista milen på 1:40 ska väl funka?

Nu är kroppen trött och jag tänker faktiskt bege mig ner i soffan. Hoppas ni andra haft en lika lyckad dag i solen (och att jag kan ta mig upp ur soffen senare)!

Ciao från en nöjd löpare!

19 kommentarer:

  1. Jag är så himla glad över att jag har "hittat" din blogg för den ger så mycket glädje och energi! Jag är med så glad för din skull och över att Du har "hittat" löpningen! (Eller var det som för mig? Det var den som hittade mig. ;-) )Du är otrolig och självklart kommer du att klara din måltid på maran!

    SvaraRadera
  2. @Ingmarie
    Tihi, glad att kunna bidra med lite energi i energikristider :-) Jag kan nog ärligt säga att INGEN kan vara gladare än jag att ha blivit funnen av löpningen (precis så var det!). När man inser att man måste röra sig lite och så - smack - är man biten. Utan min blogg och dig (och andra) vore jag nog en "avhoppare" igen. Den håller mitt fokus!

    SvaraRadera
  3. Super Magnus! Jag var visserligen förvånad
    att se Dig men jag sa efteråt till pappa att
    han såg ju inte ett dugg trött eller svettig ut!

    SvaraRadera
  4. @Maude
    Tack! Fast det senare påståendet måste ju bara kunna komma från en mamma :-) Åtminstone kände jag mig BÅDE trött och svettig. Tack för vattnet och pratstunden som tog ner pulsen, förresten!

    SvaraRadera
  5. Grattis, nu ska du ju inte tro att du är något - jag utmanar dig på 100 explosiva squatar i detta nu. Så får vi se vem skrattar mest, och vem som gråter mest.

    Bra jobbat. Tre mil är långt, mest för att det tar så lång tid, när man inte är världsmästarsnabb.

    Efter maran är det kanske dags att satsa på en ultra, eller 6 timmars?

    SvaraRadera
  6. @badgear
    Om jag hade vetat vad squatar är hade jag troligen darrat och gråtit :-) Jag följde ditt tidigare råd och tog det försiktigt, men som du skriver - tre mil är långt! När det gäller ultra så är nog känslan idag (måhända lite färgad av gårdagen...) - Never! Men tanken har tidigare föresvävat mig. Nån räserlöpare tror jag inte jag nånsin kommer bli eftersom jag gillar att lufsa och "lukta på blommorna", men får man bara lite mat- och kaffepauser kan jag nog tänka mig längre pass. Mycket hänger på vad familjeplaneringen tillåter och att vikten pekar nedåt så kroppen inte tar lika mycket stryk :-)

    SvaraRadera
  7. Hörrödu Magnus! Detta var en rejäl överraskning. Så långt har jag aldrig sprungit (min längstanotering är på "bara" 30 km). Jag är mycket imponerad och det onekligen lovande ut inför maran. 1.40 kan du krypa sista milen i mål på om det visar sig behövas, och ändå klara din målsättning.

    För övrigt håller jag med IngMarie i vartenda ord.

    Jag läste din redogörelse redan igår men hade inte tid att skriva någon kommentar då. Trots att det blev en del läsande igår så var ditt inlägg den härligaste läsningen.

    SvaraRadera
  8. @Roadrunner
    Visst var det överraskande!!! Den som var mest förvånad var nog ändå jag. Stod där som ett fån och hade avverkat 32 km. När det gäller de sista 1.40 ska jag genast leda efter knäskydd. De kan komma att behövas :-)

    I övrigt vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Att få så snälla saker sagda om sig känns lite omtumlande och kul. Jag kan inte annat än att tacka och glädjas med de som jag roar/inspirerar. Hoppas jag kan fortsätta med detta ett bra tag till för jag njuter verkligen :-) Inte minst av ert "beröm" som får en att rodna mitt på blanka dan!

    SvaraRadera
  9. Vilken härlig berättelse! Och kul att jag hittade din blogg. Ska definitivt fortsätta läsa om din väg mot maran, som jag för övrigt tror att du fixar galant!

    SvaraRadera
  10. @Lisa
    Fniss - välkommen hit! Alltid trevligt med besökare (nya som gamla) - som dessutom vill/vågar kommentera. Tummen upp!

    SvaraRadera
  11. Hej Magnus,

    Kul att höra att du är nöjd med våra skor. Grattis till 3-milen och lycka till med ditt marathon framöver!

    Vänliga hälsningar,
    David B

    E-com Manager, Stadium AB
    www.stadium.se

    SvaraRadera
  12. @David B
    Ojdå! Tackar och bockar! Kul med respons från leverantörer också. Intresserad av att sponsra en 43-årig ex-tjockis som springer långsamt (oj vad mycket bra prylar det finns, hehe)? :-)

    SvaraRadera
  13. Snyggt jobbat. Och ja, du kommer att fixa sista 10 på 1:40. Då kan du oxå ta en rejäl fikapaus om du skulle vilja :-)

    SvaraRadera
  14. @Elinors dröm
    Tackar! Ahhh - fikapaus skulle ju vara toppen, men risken är ju att man fastnar då :-) Måste nog tänka över det beslutet, hehe!

    SvaraRadera
  15. Mannen!

    Vad impad jag är av Dig! 32 km avklarat! Du har alltså sprungit i dryga 3 timmar, själv!!! Du kommer att flyga fram på maran där du har människor runt omkring dig samt hjälp med mat, sportdryck och vattentillförsel. Att springa kan alla göra, att springa sträckor över 20 km är det inte så många som klarar av (till och med efter en lång träningsperiod). Du är definitivt en LÖPARE, Magnus. Nu är Du fast:-) Dags att planera nästa mål efter den 5 juni!!!! Lidingöloppet sista helgen i september? Du vet att jag kommer att vara där:-) Dags att anmäla dig så att inte motivationen tryter EFTER den 5 juni!

    SvaraRadera
  16. Verkligen bra sprunget! Jag hoppas jag kommer i samma form någon gång! :-)

    SvaraRadera
  17. Hej Magnus,

    Vi visar upp alla blogginlägg som länkar till någon av våra produkter. På så vis hjälper vi dig med trafik och nya besökare till din blogg som tack. Kika gärna på produkten du länkat till så finner du din blogg under "bloggat om produkten".

    Vänliga hälsningar,
    David

    SvaraRadera
  18. @Mentorn
    Mmmmm, fast är jag nog. Huruvida jag redan nu är mogen för Lidingö vet jag inte, men ska allvarligt överväga det. Jag är också lite sugen på Stockholm halvmaraton i september.

    @//P
    I detta fall handlar det lika mycket om vilja och envishet som form:-) Tålamod och disciplin är två bra grejer att ha med sig i bagaget.

    @David
    Coolt! Synd ändå - en sponsor hade min fru uppskattat :-) Konstigt nog tycker hon att fyra par skor på 2-3 år är i saftigaste laget, hehe. Skämt åsido - mycket bra dojja jag kör med!

    SvaraRadera
  19. Varför välja? Kör båda:-)

    SvaraRadera