"Aktiv vila"...?

ÄNTLIGEN är den här! Våren, med sin värmande sol och den alldeles speciella doften av dammig asfalt. Jag inledde dagen vid 06.30 och frun begav sig på hundutställning med Nemo-killen. Japp, han blev fyra och frun var nöjd. Huruvida Nemo var nöjd har jag inte lyckats avgöra än...

Jag tjatade på barnen, som hade bänkat sig i sängen och låg och kikade på en tecknad film, om att vi kanske skulle ta en promenad i det fina vädret. Responsen var inte direkt tittarstorm så jag tänkte att jag går och kikar på min vänstra stortå som var lite blåaktig och ömmade efter gårdagens 16 km. Ett kort skrap med saxens vassare del och "plopp" så ordnade jag en liten fontän. En orangeröd genomskinlig sådan sprutade från stortånagelkanten. Smarrigt värre! Dock så släppte den bultande känslan direkt och jag klämde ut resten och tryckte dit ett mindre ergonomiskt förband i form av ett plåster och idrottstejp. Någon som haft en liknande upplevelse, men son undanhållit världen denna fantastiskt intressanta händelse?

Glad i hågen röjde jag runt och småplockade lite när telefonen ringde. Det var den långe mannen, hos vilken vi dinerade dagen innan (och tyvärr, kostmässigt, inmundigade god mat och gott vin hos). "Ska du med på en promenad?" var budskapet. Klart man hänger med tänkte jag, men insåg snabbt att lämpligheten i att lämna en sex- respektive nioåring ensamma nån timme inte är det bästa valet! Tack och lov så var hans fru hemma med deras son och mina barn jublade över möjligheten att få leka vidare. Sagt och gjort så gav vi oss av.

Tobbe, ännu i sin linda träningsmässigt, hade intilldags inte promenerat mer än runt åtta kilometer, men glad i hågen och utrsutade med solglasögon och ett underbart väder gav han sig av med en kille som ska springa maraton (undertecknad) och var sugen på "aktiv vila". Jag kan såhär i efterhand känna att med mig som vän behöver Tobbe inga ovänner...

Vi gick på i raskt tempo (kring 10-11 min/km) men då vi båda har problem att låta munlädret vila var detta inget problem. Mycket trevligt med sällskap för en gångs skull! När vi nådde vår vändpunkt (och Tobbes normala slutstation) slog vi oss ned på en parkbänk och dividerade kring livet , universum och allt. Samtidigt gled bussen, som normalt skulle ta Tobbe hem, in framför oss och Tobbe konstaterade att "Där är min buss...". Ja - det känns som att diskussionen inte var livlig, men av någon anledning så kläckte jag själv ur mig att "Vi väntar tills bussen gått och sen går vi hem va?". Ni förstår själva att jag i detta läge naturligtvis borde informerat mig mer om status på vader och lår hos "den långe". Så var inte fallet. Bussen gick och strax därefter gjorde vi detsamma. "Nu är det bara drygt åtta kilometer kvar" måste ju ha föresvävat min långe följeslagare.

Han kämpade på bra, den långe (och något trinde) mannen! När omkring fem kilometer återstod noterade jag den första något ansträngda grymtningen. Då slog också oron till - jag har väl inte pressat för hårt...? Icke! Vi hann ända till "2-kilometer-kvar-märket" innan den långe klart kunde konstatera att "det tog emot" och "fotleden" smärtade rejält. Jag hade sedan länge förstått att jag troligen gjort misstaget att föreslå en såpass lång runda (Ledsen för det, Tobbe!), men jag var otroligt imponerad av att långa farbrorn avslutade och såg rätt nöjd ut. Han sa dessutom inte tvärt nej till förslaget att göra om det på måndag...

För egen del kändes det att vi promenerat drygt 16 km, men det kändes skönt att få vara "fri". Ingen gps, puls, tempo eller annat fartinriktat. Bara njuta av vårens första riktigt långa promenad i glatt och trevligt sällskap! Tack å bock, Tobbe. Det var riktigt trivsamt!

Imorgon tvekar jag en smula kring om jag ska köra ett eller två lite längre joggpass. Släktmiddag 12 km hemifrån borgar ju för möjligheten att dels ta sig dit och dels hem. Men, som sagt, vi får se!
Just det ja - idag är det lördag och en påse cashewnötter hägrar!

Ha en trewvlig kväll alla ni som orkat ända hit!