Tebax på asfalten

Äntligen är jag åter! Hela två vilodagar gav jag "kräkkroppen". Igår kände jag mig hungrig för första gången på länge. Kroppen kändes dessutom inte sådär matt som det var i helgen. Så - ut i det härliga snögloppet!

Jag lämnade pulsbandet hemma och tänkte känna lite på kroppen för att se vartåt det barkade. Jag hade det där sköna "schwunget" i steget och kände mig inte ett dugg opigg. Såhär i efterhand kan jag reflektera över hur lätt det faktiskt gick i början! DET tänkter jag ta med mig framöver!

Första kilometern tror jag gick på 5.31 min/km!!!! Det är för fasen snabbare än vad jag hållit på väldigt länge och jag tänkte att detta kan ju inte vara sant. Jag "svävade" vidare och efter mina vanliga två uppvärmningskilometrar visade klockan 5.21 min/km för kilometer två! Dags att ta sig en funderare på vad som försiggick...

Jag kände mig fortfarande inte trött utan kroppen svävade liksom fram och mina steg orkade jag hålla uppe längden på. Annars tenderar jag att korta min steg och öka frekvensen när jag är trött, men vill hålla tempot. Det kändes helt enkelt skitskönt (ursäkta svenskan!). Efter 2.5 km började det kännas att tempot låg lite för högt för mig. Andningen var det tydliga symptomet. Jag hade svårare att förse kroppen med tillräckligt med syre och flåsandet hörde inte till de mest diskreta. Benen kändes fortfarande superstarka, men flåset gjorde det svårt. Tredje kilometern tror jag att jag passerade på 5.23 eller något sånt (jag glömde uppdatera från min Garmin igår kväll...).

Efter tre kilometer, där jag sista halvkilometern körde på vilja var jag tvungen att köra gåvila. Benen hade kunnat köra på (troligen i ett ännu högre tempo), men flåset bromsade denna gång. Kan man skylla på infektionen i kroppen gången vecka?

Det är rätt intressant att reflektera över detta med vad som hindrar en ens framfart. Jag upplever ofta att på mina korta snabba pass så är det flåsandet som slår på bromsen, medan på mina långpass så är det musklerna som bromsar. Det känns i och för sig naturligt och man inser ju snabbt vad man behöver träna på för att uppnå förbättring på respektive. Det jag kan konstatera är att jag troligen inför Lidingöloppet behöver köra mer backe för att bygga bättre benmuskler. Troligen ger det flåsandet en positiv törn också :-)

Kilometer tre och fyra körde jag i något lägre tempo - inte helt frivilligt. Den långsammaste kilometern gick på 5.55 min/km. Jag var, och ÄR, mycket nöjd med mina tider igår. Om man dessutom lägger till känslan idag så blir det toppen. Inte en tillstymmelse till stelhet eller träningsvärk idag!

Men vänta nu - ingen träningsvärk! Det måste ju alltså betyda att jag inte gick fullt igår? Varje gång jag gått nära fullt (t ex Premiärmnilen) så har kroppen hojtat dagen efter. Alltså borde jag kunna pressa mig ytterligare om jag väljer det! Igår valde jag faktiskt först efter ett par kilometer hur passet skulle se ut och jag är fortfarande nöjd, MEN jag behöver träna mitt pannben på att hålla i tempo det där lilla extra. Det är jättesvårt att träna detta på egen hand och jag funderar på hur jag ska attackera den frågan framöver. På lopp är det inget problem, men en halvmörk vardagkväll i snöglopp...

Igår blev det i alla fall 6,16 km på 35.04 min och det är jag hyfsat nöjd med (läs Skitnöjd!). Om pannbenet varit tjockare borde jag kunnat gå ner under 34 minuter och DET ska jag se till att göra - snart! Jag ska bara köra en halvmara och ett maraton först...

Idag vila igen, men imorgon funderar jag på ett lite längre pass i "halvsnabb" fart (8-10 km i 6.00-6.10-tempo) på lunchen. Frun jobbar idag och imorgon så det är "dagistjänst" och matlagning för min del på eftermiddag/kväll. Utrymmet för lite längre pass minskar då kvällstid. Men en löplunch är väl aldrig fel? Särkilt inte om det är lite snöglopp och motvind...

Ha nu en helt underbar dag!