Superlångt och världsrekord

Så har det äntligen skett! Jag har passerat tremilagränsen under ett pass och är oerhört stolt :-)

Inga övermänskliga tider, men det var inte heller syftet. Det enda syftet jag hade idag var att passera den berömda 3-milagränsen och försöka få kroppen belastad på ett sådant sätt att den började "strejka" som på en mara. Just på den punkten var det inga problem!

Eftersom jag inte har ett team av människor som inget hellre vill än att serva med dricka och föda så avsåg jag att först ta en slinga på 16-17 km som återansluter till hemmet. Där skulle banan, russin och förhoppningsvis en kopp kaffe intas. Jag drog iväg och kände mig pigg som en mört. Anledningen till det är ju enkel - inte ett pass på en vecka! Just med anledning av detta så var försiktigheten något som skulle få färga detta mördarpass (en motsägelse i sig, jag vet).

Vädret såg ju på morgonen inte speciellt tilltalande ut, men någon hade lagt en bra beställning och himlen sprack upp. Jag beslutade mig för en funktionströja, microfleece och endast en väst. Naturligtvis åkte räsertightsen på också. Jag fick springa de första fyra fem kilometrarna i strålande sol, men faktiskt var det så att jag i skogen fick löpa på den mer hemvana isen. Det fanns tätare avsnitt där snö och is inte smält än!

De första 17 km gick smärtfritt och det var först den sista kilometern innan matstoppet som jag kände av distansen. Jag kastade i mig min banan, en näve russin och drack äkta kranvatten. Kaffet blev det inget av eftersom när jag stannade och ringde hemåt för att be nån sätta på kaffe var responsen noll - ALLA var ute i solen! Nåja, det var väl inget att bråka över utan jag tejpade min vänsterfot en smula för att slippa få skavsår i nya skorna - just de NYA SKOR! Det blev lite panikartat ett inköp igår - Nike Equalon +4! Ooooootroligt nöjd med dessa. En vacker dag hoppas jag kunna springa med neutrala skor och utan rejäl dämpning, men fram till dess att jag löper bättre och vikten inte ligger högt passar dessa skor mig som en handske. Och, jag menar, att ta ett par språjtans dojjor och löpa 30+ km är väl inget dåligt betyg på passform och komfort :-)

På stående fot beslutade jag mig för att nypa de sista 13 km i form av en rak löpning hem till föräldrarna. Detta kombinerat med en fru som kunde komma och skrapa upp spillrorna skulle funka. Sagt och gjort - iväg igen!

Precis som i tidigare pass så var det oerhört tungt att "börja om". Jag är jätteglad att jag inte ska göra detta den 5 juni. Kroppen kändes mycket piggare innan stoppet än efter. Jag gissar att man stelnar till och kallnar ordentligt - trots att stoppet varade max fem minuter. Så, återigen var det en tung löpning, men envis som synden stretade jag på.

Under hela det första, samt även det andra, valde jag att köra gåvila när jag drack eller åt medhavda russin samt när kroppen verkligen sa åt mig att jag borde... På slutet var detta ofta, kan jag säga!

När jag, på ren vilja tror jag, passerade 29 km jublade jag i det fördolda och ett magiskt smil spred sig på läpparna - VÄRLDSREKORD! Längre än idag har jag aldrig sprungit! Jag passade också på att ringa frun och meddela att jag hade minst en kvart kvar.
Vänta nu - en kvart för en kilometer???? Nädå. jag hade beslutat mig för att löpa vidare till brorsan och hans familj ett par kilometer bort. Eftersom där gick kräksjuka erhöll jag strikta direktiv att under inga som helst omständigheter vara för nära dem :-)

30 km passerade på 3:17. En klart godkänd tid för mig. Sett i maratonperspektiv så anser jag nog att även med rejält trötta ben ska jag klara de sista 12 km på under 1:40. Eller vad tror ni?

Efter 30 km vidtog ett glas vatten med tillhörande samtal med lilla mor :-) Hon var en smula överraskad att se sonen, svettig och ganska äcklig, ståendes på trappen. Jag stannade säkert tre minuter utan att stoppa klockan. Här går nog också gränsen för när tiden är mätbar i den verkliga löparvärlden.

Innan jag nådde slutmålet hade jag också stött på fler bekanta som tarvade en pratstund. Inte heller för dessa stoppades klockan. Med andra ord bör ingen lita på kilometertiderna efter 30 km :-) Trevligt var det däremot! Mycket välbehövligt socialt utbyte i en tid av mental tyngd och kroppslig strejk!

Jag anlände så småningom till brorsan och han såg lite förvirrad ut när jag visade honom Garmin "31,94 - vaddå?", "Jag greppade inte riktigt!" - Näe, inte jag heller! Jag hade precis löpt så gott som exakt 32 km och kroppen var mycket, mycket trött. Tur att fru och barn rullade in och körde mig hem.

Såhär i efterhand kan jag säga att jag är osäker på om dessa distanser ska löpas ensam. Förutom att kroppen har sina begränsningar så måste jag säga att den mentala biten var värst. För de allra flesta är 17 km väldigt långt. Likaså för mig - innan idag :-) Någonstans efter halvmarapasseringen blev det svårt att hitta samma glädje i löpningen. Det blev mer och mer "nu är det bara 1 km kvar till ......" och leendet blev mer ett obehagligt grin (nu spekulerar jag en smula, men sannolikheten att jag har rätt bör vara hög).

Däremot var glädjen att passer 30 km mycket stor. Jag var fantastiskt nöjd och min brors (som per definition kan tendera att vara mer åt det pessimistiska än det optimistiska hållet) kommentar var "Jamen, 42 grejar du. Grejar man 32 så grejar man ju 42...". Jag (som tenderar att vara mer åt det (över)optimistiska än det pessimistiska hållet) är faktiskt benägen att skriva på. Jag kommer klara Stockholm maraton. Den enda frågan är om jag kommer klara mitt tidsmål - under fem timmar. Men som jag skrev tidigare - med dagens pass och den dryga sista milen på 1:40 ska väl funka?

Nu är kroppen trött och jag tänker faktiskt bege mig ner i soffan. Hoppas ni andra haft en lika lyckad dag i solen (och att jag kan ta mig upp ur soffen senare)!

Ciao från en nöjd löpare!