Tadaaa

Inte en bloggrad har jag presterat på nästan ett par dar :-) Jag tog lite bloggsemester - det behövdes lite eftertanke och återhätning. Idag är jag åter. Egentligen var jag åter igår, men mer om det strax.

Som jag berättat lite tidigare är Kinaresan inställd. Egentligen är den inte inställd utan flyttad. Istället för denna helg blir det någon av de första helgerna i september (Stockholm halvmaraton KAN vara i fara, men Lidingö ska nog klara sig, hehe).
Förutom Kinaproblematiken har också yngsta dottern haft lite "magkör". En kräknatt och därefter ont i magen och kinkig resten av veckan. Det är först nu hon börjar bli sig själv igen. Varför berättar jag nu detta? Jo - det har viss del i mina kommande "bortförklaringar"/"förklaringar" :-)

Igår var planen att lufsa runt i Bålsta - Vibyspåret. Det är ett motionsspår av slaget "backe-upp-och-backe-ned" på grusunderlag. Planen var att få mjukare underlag för att spara kroppen lite, samtidigt som backarna och underlaget skulle belasta musklerna lite mer. Det finns ett femkilometersspår som jag tänkte ta två varv. Redan på morgonen kände jag mig matt, och lite "körig" i kistan, men jag tänkte egentligen inte så mycket på det. Jag var förbi mina föräldrar och återlämnade resväskan för Kina och sen gav jag mig ut i spåret.

Visst är det en skön känsla när man redan från steg ett känner att "idag är ingen bra dag"? En sån dag var det igår. Jag är ju en smula envis (nån som märkt detta redan?) så jag gnetade på. "Vill man bli fin får man lida pin..." är ju ett talesätt som jag hört en del gånger. Efter första fem tog jag 4 minuters paus för dricka och pulsnedgång - Välbehövlig paus! När jag sedan gav mig av på den andra delen så var jag glad att det hela vägen finns "exits" för den som viker ned sig. Efter en kilometer, eller så, kom en skylt som sa att 3,4 km-rundan skulle ta höger där jag tidigare tagit vänster. Kroppen gjorde valet och jag hade svängt höger inna hjärnan ens uppfattat vad som stod skrivet på skylten. Alltså var valet gjort och jag slutförde 8,11 km-rundan med stor möda. Gissa om jag var förvånad när jag kikade på tiden - 48:33. Den kändes mer än OK med den känsla jag hade haft under rundan. Precis allt kändes tungt och kroppen svarade inte mycket alls utan kändes bara matt.

Idag vaknade jag vid 5-tiden och mådde rejält illa. Magenm kändes "körigare" än igår och jag tvekade vädigt länge innan jag beslutade mig för att försöka utföra mitt "långpass". Planen var att köra de 17 första km jag körde på mitt megapass förra helgen i "njuttempo" (troligen kring 6.20-6.30 min/km). Med den känslan jag hade idag kändes det mest som att jag skulle vara glad att ta mig runt.

Redan här vill jag stanna upp för en kort fråga - VARFÖR stannade jag inte hemma?

Åter till passet. Jag började hurtfriskt i vanlig positiv anda. Garmin var urladdad så idag använde jag iPhone och RunKeeper. 6.34 första kilometern, 5.59 på den andra, 5.49 på den tredja och sen - Pang! Kroppens muskulära funktion avstannade! Jag hade laddat vätskebältet med sportdryck och tänkte att "jag har nog bara slarvat lite med frukosten" och petade i mig en del. Redan på vägen ner var sportdrycken på väg att vända, men med mycket vilja lyckades jag få i mig en av flaskorna. Jag stannade en stund och funderade på om jag skulle vända och inta horisontalläge, men nej. Dumheten fick återigen övertagoch jagkämpade på. Joggade, gick, sprang och lufsade om vartannat.

Jag försökte få i mig dricka så ofta jag kunde, men det var samma problem hela tiden. Nu är det faktiskt så att jag lärt mig gilla "maratonblaskan", så det har inget med det att göra. Näe, kroppen var nog egentligen en smula magsjuk, bara. Någonstans vid sju kilometer insåg jag att det var riktigt dum dag att ge sig ut på. Ännu dummare att jag inte hade vänt vid den fjärde kilometern!

Det var bara att bita i det sura äpplet och uppbringa kraft för att ta sig hem. Hela tiden med den där härliga känslan att maginnehållet mest ville ta sig ut munvägen... Men det var ju soligt! Och faktiskt kändes det riktigt mentalt uppbyggande att genomföra passet - hur dumt det än var! Jag tog hela tiden den kortaste vägen från kilometer sju och passet landade på 13.90 kilometer. En distans jag faktiskt får vara nöjd att ha överlevt,mer eller mindre. Denna dag en helt annan känsla än vid det långa passet förra helgen. Dagens pass var MYCKET värre!

Det enda man kan lära sig av denna helgs två dagar är hur jädra envis man är, och hur "fartblind" man kan bli av sina mål. Nästa gång ska jag istället försöka känna efter ordentligt och INTE ge mig ut på ett pass när kroppen inte känns frisk. Det är skillnad på att vara "småsnorig" eller "halvhängig", om ni förstår vad jag menar. Nu var jag verkligen inte smart...

Nu ska jag vila efter en tallrik Onakafil. Vad gör ni?