Stiltje utan smärta

Så har det passerat några dagar efter "tåontdagen" i söndags. Sedan dess har jag inte haft nåt direkt ont alls. Jag förstår inte riktigt hur detta hänger ihop, men planerar ändå att besöka min vårdcentral imorgon för att nån som "vet nåt" ska få kolla på eländet. Tån är fortfarande lite, lite öm.

De gångna dagarna har jag inte tränat någonting! Jag hade kunna köra lite cykel eller styrketräning, men har valt att koppla bort träning helt. Det har känts lite konstigt, men ganska skönt. Nu hoppas jag mycket på att läkaren säger att det bara är att "träna på" så jag inte riskerar varken Göteborgsvarvet eller Stockholm maraton. Jag får väl ändå räkna med möjligheten att han eller hon INTE säger så och att jag tvingas planera om...

Nu känns inte heller det speciellt oroande egentligen. Mest bara lite sorgligt och ett litet gupp på vägen mot mitt mål. Jag är ju trots allt igång och om "worst case" inträffar så gör det det. Då gör jag en ny plan och satsar igen. Båda loppen går ju faktiskt varje år :-)

Man får ju väldigt mycket tid att fundera när något som detta drabbar en. Tyvärr är det lätt att man plötsligt börjar tänka negativa tankar och tycker att "livet suger". Jag är hyfsat bra på att hålla positiviteten uppe och insåg snart att om jag skulle ge mig på alternativ träning dessa dagar skulle jag nog bara tänka "nu hade jag kunnat ta ett distanspass, eller..." och det kändes mest jobbigt. Nu när jag vilat har jag istället lagt fokus på andra funderingsområden och faktiskt lyckats ignorera träningstankar hela tiden. I alla fall nästan :-)

Idag är det hemresa och gissa om man längtar efter sina små prinsessor! Det är märkligt att man kan längta så mycket efter bara tre nätter. Det ska bli riktigt skönt att få komma hem och krama på familjen!