Varför göra det så svårt, eller varför är det så svårt?

Idag har känslorna lagt sig efter gårdagens kämpapass och jag vaknade med en filosofisk tankegång i hjärnan. Jag funderade plötsligt på varför jag gör det så svårt hela tiden?

Jag har ju såklart inte kommit fram till nåt svar, och kommer kanske inte göra det heller, men lite tankar susade omkring som behöver komma på pränt.

Efter gårdagens pass, som verkligen var en utmaning av min mentala styrka, var jag ändå inte speciellt trött. Det får mig att tro att det helt enkelt var en sådan dag där kroppen och hjärnan skulle gå en holmgång. Det kanske är så att dessa pass faktiskt kommer då och då när man "gör det svårt" för sig. Med det menar jag inte något negativt, utan helt enkelt att man hela tiden utmanar sig själv och försöker förbättra sig enligt någon slags plan.

Jag tillhör ju den kategorin människor som behöver ett tydligt, mätbart, mål som jag kan jobba mot. Jag känner andra i min närhet som klarar att jobba mot mer odefinierade och otydliga mål. Med detta menar jag otydligt och odefinierat för MIG, troligen inte för dessa personer.

Det jag egentligen far efter är att jag tror att jag har följande problem:
- Jag pressar mig själv mer än vad jag kanske klarar ibland
- Jag har för bråttom (läs: sätter för tuffa mål)

Att pressa sig själv är ett sätt att få utveckling. Det innebär ju inte alltid att det går snabbare eller känns bättre för varje pass - tvärtom. Att jag dessutom har för bråttom gör ju att frustrationen byggs på i onödig grad :-)

Jag kommer därför att "glida" igenom höstens lopprogram med en attityd som avser att hålla mig igång. När jag tänker efter så har jag ju faktiskt ändrat en hel del på min resa fram till idag. Jag har gått från soffpotatis till maratonlöpare. Jag HAR njutit av resan, men nu när jag ska växla upp känner jag att jag måste göra det med lite mer förnuft. De mål jag satt upp kommer jag att nå, men kanske inte denna höst. Om så inte sker så kommer det i vår, eller nästa höst eller... Ja, ni fattar va?

Bara att ha tagit sig från soffpotatis till att ha planerat en höst med ett femkilometerslopp, två millopp, ett halvmaraton och som grädde på moset Lidingöloppet, är för mig ganska tuffa mål i sig. Jag kommer att satsa på att slutföra dessa lopp från start till mål och framförallt - njuta av resan fram till dem och efter dem. DET är en sak jag inte har definierat på något sätt, men som jag nu inser är jätteviktig!

Både Ingmarie och Badgear har en attityd som prioriterar njutning som första steg, därefter kommer resultaten. De är båda mina "idoler" och förebilder och jag hoppas verkligen att jag kan få ett liv där löpning och träning blir en viktig del på "njutningssidan" och inte (som det till viss del varit på slutet) på "smärtsidan". Kilometertiderna spelar viss roll, men känslan är det som jag nu kommer sträva efter att den ska vara njutning. "Kräkpass" kommer jag fortsätta att ha, men jag ska lära mig njuta av dem mer! Alla övriga pass ska jag också satsa på att njuta mig igenom.

Så - nu har jag gjort det. Definierat ett icke mätbart mål som är en smula odefinierat :-) Jag känner mig lite modig att ge mig ut på denna tunna is och ser verkligen fram emot att få rapportera om min resa in i denna värld. Jag börjar med att lära mig njuta av vila idag och ett distanspass i kuperad terräng imorgon :-)

Kanske jag också kan njuta mig igenom Stockholm maraton 2011?

Ciao!