Dagen då viljan försatte köttberg

Idag sög långpasset rejält (på ren svenska!)!

Redan imorse insåg jag att dagens långpass skulle kräva mycket av mitt psyke. Kroppen kändes matt, jag var en smula illamående och kände en viss yrsel när jag ställde mig upp ifrån soffan (ironiskt - eller hur?). Jag kom säkert 122 m innan jag fick den första signalen från kroppen att den vill gärna vända hemåt :-)

Så fortsatte det. Meter för meter för meter... Regnet var en fröjd och temperaturen underbar kring 18-strecket, men kroppen. Vojne, vojne vilket köttberg! Dagens pass påminde om kräkpasset i backspåret häromdagen, men detta var ju drygt tre gånger så långt, hehe. Med andra ord ett pannbensbyggande/krävande pass. Det var ju ett tag sen jag senast behövde nyttja denna typ av viljestyrka. Senast var ju 5 juni då jag sprang maran och redan efter 13 km ville gå och lägga mig :-)

Idag var det kanske tur att jag hållit på ett tag och att jag visste vad som skulle gälla resten av rundan redan efter några hundra meter. Det är ju i det läget man har valet att "vika ner sig" och bara stappla hemåt, slå på tv:n, sätta på kaffet och smaska i sig nåt smarrigt fikabröd, ELLER bita ihop, klistra på ett snett leende och borra ner skallen och köra på. Som ni förstår av rubriken valde jag det senare. Jag borrade ner skallen och körde på!

Idag var det ju också sånt där härligt regn. Ni vet den där sorten som lägger sig som en "hinna" på glasögonen och i ansiktet. Man tror att man svettas floder, men egentligen är det hinnan med regnvatten som sakta sipprar tillsammans med svetten. För er om har glasögon så känner  i säkert igen den där känslan av att det inte regnar, men efter fem minuter undrar man varför det går vågor i spåret och det droppar från glasögonen. Som tur var hade jag med mig lite papper och kunde torka det värsta så sikten var hyfsad :-)

Ganska snabbt blev jag idag övertygad om att jag absolut INTE skulle titta på tiderna och bli "stressad" av att de var usla. Känslan i kroppen var ju usel från början så varför förvänta sig något annat av tiderna? Jag tycker ändå jag lyckades tvinga upp tiden någotsånär - snittkilometertiden blev till slut 6.26 min/km. Det viktigaste idag var att genomföra. Nästan till vilket pris som helst :-)

När jag kom hem och lufsade in på gatan hemma fanns bara matta muskler och ett veknande psyke kvar. Där jag brukar ta en kort spurt lyckades jag endast klämma ur mig ett halvhysteriskt fnitter eftersom det inte fanns nåt mer att ta av. Kroppen var helt enkelt less på att jag tvingat den runt de 16,4 km. Anledningen till fnittret var dels den klara insikten att kroppen vägrade, men också en känsla av att ha vunnit. Jag besegrade kroppens envetna signaler om att lägga av och lyckades, envisare än nånsin, piska på den så att den gjorde som jag sa och inte tvärtom. DET är den känsla jag tar med mig efter dagens övning. Inte det onda, det trötta, det blöta, det sega etc. Nä - vinsten över kroppen!

En gång i tiden(flera veckor sen...) uttryckte jag mig på följande sätt - "Jag är grymt bra i början, men har inte tålamod att fullfölja". Med dagens övning i bakhuvudet börjar min övertygelse vackla en smula. Nu är det ju skillnad på tålamod och envishet och det jag nyttjade idag var ju inte tålamod utan envishet, MEN de är ju besläktade och det kittlar en smula att tänka tanken att jag kanske har ett tålamod någonstans långt därinne :-) Jag lämnar denna fråga öppen tills vidare...

Så - dagens lärdom är vaddå? Jo, precis som jag skrev i rubriken, viljan KAN försätta berg(oavsett typ). En gång i tiden när jag var yngre fick jag alltid höra hemma att "man kan det man vill". Idag anser jag mig ha bevisat detta påstående. För er som inte testat detta - testa! Jag rekommenderar varmt känslan efter det att man pressat sig med hjälp av sin egen vilja (självklart utan att ta sönder sig)!

Idag är det kallt och blött ute, men min känsla är värme och nöjdhet(och viss stelhet, hehe)!

Ge kroppen en omgång nu - JAG ska slå på tv:n och sätta på kaffe!

PS! Brorsan är hemma igen. Ett troligt återfall i epilepsi är den senaste diagnosen...