Hmmmm, imorse vaknade jag med en krass inställning - "Även om vikten rört sig uppåt så mådde jag äckligt bra igår - jag kör på det!"...
De gångna två veckorna har renderat i en hel del pannskrynklande, leenden, förvirring och efterkännande (undrar om det finns ett sånt ord - annars borde det!). Jag var otroligt bestämd att köra kur tills jag stupade eller 10 kg viktminskning nåddes - vilket som nu uppstod först! Idag är jag lika säker på att INTE köra den rena kuren vidare! Även om jag lagt på mig lite vätska igen :-)
Igår var jag ute och sprang - en av mina mest njutbara sysselsättningar. Igår njöt jag också! Till skillnad från förra löprundan, när jag mest led, var denna en sällsamt njutningsfull upplevelse. Dock upplevde jag stor förvåning också. Hur KUNDE detta vara möjligt? Att jag bara genom att stoppa i mig lite mat kunde känna mig så ohyggligt mycket starkare?? Jag drog ju igenom åtta kilometer och konstaterade nöjt att jag är inte helt ute och cyklar med min löpning. 4.30 på maraton ligger inom räckhåll.
Jag har fått en del kommentarer på mitt "ätande". Likaså på mina reflektioner kring detsamma. Ingmarie är den som hjälper mig hålla styr på vad som är "rätt" och vad som är "fel". Badgear är den som ger mig lite krassa erfarenheter på en liknande resa som jag nu är på väg i. Båda är sådana som jag har stor respekt för och de ger mig olika saker. Till syvende om sist är det ändå JAG som måste göra detta och själv bilda mig en uppfattning om var jag är på väg och om det är dit jag vill.
Så... Dagens rubrik ställer lite krav på inlägget :-) Har jag egentligen dragit några förståndiga slutsatser, har jag misslyckats eller lyckats, är jag i mål eller precis i starten? Helt enkelt - hur tänker jag?
EN förståndig insikt jag tagit till mig (JAG tycker de är förståndiga) är just Badgears senaste kommentar. Inte för att det är lätt (snarare tvärtom), utan för att den är så rätt (för mig). Jag kommer aldrig kunna leva så "strikt" som t ex Ingmarie beskriver! Vi lever i så olika världar där jag, just nu i alla fall, inte riktigt kan se mig själv leva på det viset. MEN det innebär inte att jag inte kommer dit en dag. Bara inte idag...
Att tänka sig för innan konsumtion av varje sak jag stoppar i brödluckan, att analysera hur JAG reagerar på detta, vad det ger för konsekvenser på sug och hur min kropp gör. Det tilltalar mig jättemycket! Jag är en hyfsat förståndig varelse som kämpar med mina "ätdemoner" för att hålla vikten och striden lär fortsätta.
Så - jag lämnar den rena kuren nu, men kommer fortsätta kampen med hjälp av "kostigenhållning", löpning och annan träning! Lusten är så viktig och jag har lust med löpning och att äta mat (om än försöka satsa på bra mat!). Redan imorgon ger jag mig ut på nästa runda - om en vecka startar jag att följa Szalkais 4.30-program!
Det är bra att ha lite input, ibland är ens eget tänkande bara gigo. Jag tror inte det är en riktigt bra strategi att hoppa av på vägen mot viktmålet, och hoppas på att man glider i mål ändå. Så brukar sällan ske IRL, det brukar bli självmål.
SvaraRaderaJag själv hade jag tarm och mage som inte tålde fullkornsprodukter, väldigt känslig för att blanda vissa födoämnen, laktosintolerans osv - men jag märkte att skipandet av bröd och överätandet i allmänhet gjorde min mage/tarm friskare/tåligare. Det är en stor anledning till varför jag inte äter så ofta bröd.
Med tiden så provade jag mig fram och upptäckte att jag inte var lika överkänslig som tidigare. Så jag testade fullkornsvarianter av det mesta men jag måste säga att det funkade inte för mig. Jag känner mig sällan nöjd med brun pasta, men nöjd med vit pasta. Brunt ris är ett gissel jämfört med vitt ris. Det har blivit så att jag återgått till det vita i flesta av fallen - det finns ju vita fullkornsvariant om man nu känner att man måste äta fullkorn. Ett som jag tycker är oerhört smaskens är Kamutvete, lika gott som vita makaroner. Testa.
Men för att gå tillbaka till ditt viktavhopp här. När du stiger av din diet innan du nått viktmålet så ringer mina varningsklockor.
För mig är det här med att klara av målen väldigt viktigt. Ska jag ner till X kilo i vikt så är det det som gäller. Och jag har också insett hur viktigt det är att slutföra det man påbörjat - att bli bekväm på vägen gör att raset blir större.
Att då hoppa över till det lustbetonade, som löpningen är, är inte riktigt bra. För det innebär att du kanske gör fler avsteg framöver. Och avstegen brukar innebära att man inte når målet, i det här fallet viktmålet. Och det kommer att vara till last hela vägen, och även göra det lättare att slinka iväg norrut med vikten av ren bekvämlighet. 2 kilo, jo men det är ju bara två kilo och dessutom så får jag ju springa så mycket jag vill...2 vill gärna bli ytterliggare några fler och så står man där man där ett halvår senare och är sur på sig själv.
Nu utgår jag ifrån mig, om min prio 1 är x kilo ner och inte xx kilometer i veckan, då måste prio 1 vara just nummer 1.
Banta vill jag inte göra resten av mitt liv (även om det är intressant i sig), men springa vill jag göra resten av mitt liv.
SvaraRaderaNär det kommer till dieten, jag är lite imponerad över folk som orkar med den där typen av leverne. Även om jag inte skulle reka det själv. Men för den som vet med sig att de klarat det tidigare så är det ett effektivt sätt att få resultat. Sedan gäller det bara att inte ramla tillbaka i gamla ätvanor efteråt.
Och när jag ändå är här. När jag körde mina 10 dagars dieter (bloggade med matlistor, träningsmängd och tom hur jag tänkte) så gick jag ner i vikt, ökade dessutom träningsmängden ordentligt på vägen (från 20 till 30 mil löpning i månaden), blev starkare, orkade hela vägen och allt på ett kcalunderskott under bara 10 av månadens 30 dagar.
Det är en variant istället för att köra en hård pulverdiet. I min meny stod alltså ökad träningsmängd och intensitet och att gå ner i vikt. Det är fördelen med en bra diet, man får göra allt som är roligt; äta, springa, dricka och ha sex. Och ändå gå ner i vikt.
Idag är jag på väg uppåt i vikt, förvisso långsamt, men säkert. Men det är knappast fett. Det är nog muskeljävlarna som börjar fästa på mig. :)
@Badgear
SvaraRaderaSom vanligt grym kommentar! Jag vill verkligen betona att jag INTE tänker släppa mitt mål med -10 kg!!!! Det jag däremot tänker göra är att glida över mot "ditt håll". Jag kan bara konstatera att på 462 kcal/dag så KAN man inte träna normalt. Jag provade med 4 km och höll på att svimma. Detta är i mina ögon inte den bästa angreppsplanen. Jag kommer att köra mina påsar till frukost och lunch, men äta riktig föda till middag för att kunna träna parallellt. Träningsodsen ska intensifieras framöver och då kanske en komplettering ske av någon måltid, men målet är att gå ner i vikt - ingen tvekan! Jagvill dock också köra maraton nästa år och ser ingen motsats i detta. Jag nyttjar träningen som ett sätt att gå ner i vikt, men svält funkade inte för mig!
-10 kg ska vara klart före 28 maj 2011. Och på vägen ska kroppen byggas upp till en vältränad historia, hoppas jag. Den här "snabbfixen" var bara ett sätt att kicka mig mentalt och det har det verkligen gjort!
Hej!
SvaraRaderaUtan att gå in på vad du skall göra eller inte vill jag bara säga att det här inlägget med efterföljande kommentarer berörde mig.
Du (Magnus) och Badgear verkar vara helt otroliga. Vad ni har gått igenom och kanske går igenom nu är värt all beundran.
Fortsätt att kämpa på. Det skall bli kul att se vad du (Magnus) gör på maran i sommar. Vi kanske ses där :-)
MVH
@Lennart
SvaraRaderaTack! Kul att få lite sån input också - som inte är inriktad på bör/bör ej :-) Jag är OTROLOIGT imponerad av badgear!!! Snacka om idol och förbild! Jag önskar jag hade hans enormt "säkra" inställning till kropp och annat. Fascinerande insiktsfull människa - jag måste verkligen ta en tripp nedåt Skåne och träffa karln!
Och du - haka på "bloggträff" innan maran så ses vi GARANTERAT - ska bli kul att ses IRL!