söndag 6 juni 2010

Treårsmålet nått - om än något långsamt...

Nu är det gjort! Jag är en maratonlöpare! På tiden 5.00.25 avslutade jag igår mitt första maraton. Det har varit en hejdundrande resa och jag kan inte säga annat än att det varit angenämt. Grädden på moset var att få springa igenom maratonbågen på Stockholms stadion igår, ivrigt påhejad av många i publiken. Rätt häftig känsla vill jag meddela er som ännu inte testat.

Innan jag ger er den fulla bilden måste jag be att få gratulera ALLA som igår gav sig ut på maratonbanan, oavsett om ni tog er igenom maratonbågen eller ej. Att ge sig ut på banan är en bedrift i sig och jag säger som Petra - ni (eller vi) är alla hjältar!

För er som besökt bloggen tidigare så är det ingen överraskning att jag varit rätt nervös sista veckan. Egentligen har jag aldrig varit nervös för loppet som sådant, utan för att inte få komma till start. Igår var det en annan känsla som spred sig i kroppen - förväntansfullhet. Den var i och för sig blandad med en riktigt rejäl dos nervositet över loppet och min kropps status. Låt mig uttrycka det så här - bubblig mage var bara förnamnet. När jag besökte toaletter igår var det ingen underbar upplevelse...

Jag skulle sammanstråla med Mentorn vid 11.45 för en pastasalladlunch innan start. Jag var på plats vid 11.45, men hann då besöka sjukvårdstältet eftersom Mentorn var sen. Där  träffade jag Ingmarie - återigen en upplevelse att träffa någon man inte träffat, men man upplever att man känner så bra, "in real life". hann också leverera den utlovade kramen. På plats var också Staffan och Daniel. Mycket märklig känsla att träffa personer man bildat sig en uppfattning om, men aldrig träffat. Intressant och grymt kul! Tack för peppen allihop! Efter detta var det lunch med mentor och jag lyckades missa bloggträffen - mest pga mina nerver som gjorde att fokus låg på annat håll. Sorry bloggarna!

13.30 var jag färdigklädd, klädpåsen inlämnad och vandringen mot start påbörjades. Jag skulle ju starta i startgrupp F (längre bak gick inte att komma) och det var en mysig promenad mot fållorna. Innan jag gick in i fållan var det ett sista besök på  Holken. Fortfarande ingen förbättring av magen och humöret sjönk en smula - skulle jag behöva bryta tidigt pga en strulande mage? Icke desto mindre parkerade jag mitt i startfållan och väntade på starten. En hel del småsnackande med medtävlare och trenden var tydlig - alla var spända, men hade som mål att njuta i det fantastiska vädret. 22 grader och soldis var vädret enligt speakern.

Starten gick - lååångt framför min fålla. Efter ett par minuter fick den långa vandringen påbörjas. Myrsteg i tre, fyra minuter nånting och precis på tidtagarmattan kunde jag ta de första joggingstegen. Jag gissar att jag höll ett tempo på omkring 7.30 min/km de första två kilometrarna. Fortare gick inte att springa just då. Efterhand kunde man öka och snittet låg på 6.50 min/km de första fem och nåt liknande efter milen. Förresten - i slutet på Valhallavägen, i början på loppet, såg jag också det enda kända ansiktet under hela loppet - Tobbe, en gammal danskompis som är en peppare utan dess like. Jag hade behövt dig som sidekick senare, Tobbe!

Jag kände mig hyfsat pigg ändå den första milen, och kanske tom ända fram till 13 km, men sen... Vid 13 km slog tröttheten till så det förslog. Precis då kändes det som när jag sprungit 16 km förra året på Göteborgsvarvet - plågsamt. Och då snackar vi om 13 km!! Det var faktiskt så illa så tankar på att bryta började dyka upp i mitt huvud. Efter 13 km!!´

Då slog envisheten till! Jag kan ju inte bryta en mara efter 13 km - pinsamt, tänkte jag. Jag biter ihop till halvmarastrecket. Då är det liksom mer OK att bryta... När jag passerade stadion efter första vaknade stridslusten igen. Jag hade INTE blivit varvad av eliten! Det tände mig och tröttheten dämpades något, även om varje steg redan gjorde ont. Mitt stora problem igår var mina knän. De verkade inte ha någon som helst lust att springa. De hade nog föredragit att sitta i en solstol med en öl vid sidan av och ropa "Bra kämpat, nu är det inte långt kvar...". Ha! Tänk om det hade känts så igår...

När jag passerade halvmaratonmarkeringen kring 2.22 i det skick jag kände att kroppen var i insåg jag att "idag kommer ditt pannben testas". Envishet, dumhet, eller kalla det vad du vill. Precis detta behövdes plockas fram. Jag vet inte varifrån det kom, men jag lyckades hitta lite motivation hela tiden och höll andan uppe. Jag vill poängtera att den delen av banan som löper ut på Gärdet och Djurgården för mig var den tyngsta biten mentalt. Jag tror att det handlar om att jag är oerhört motivationsdriven och på den sträckan var det inte mycket folk.

När jag passerat Skansen var jag tvungen att trycka i mig lite energy gel. Kroppen började strejka och det fanns inte nån energi att ta av. Gelen funkade klockrent och benen fick ny fart. Jag testade dessutom att praktisera Anders Szalkais tips om att ändra löpsteget för att ta energi från andra muskler än man var van vid. Det funkade det också även om jag tror att folk undrade vad jag höll på med - "Springer han med höga knän efter 30 km?".

Döm om min förvåning när jag kom ner på Söder mälarstrand och jag kom ikapp en kollega som ALLTID är snabbare än mig. Han hade jätteproblem med sina vader och satsade "bara" på att ta sig i mål innan de stängde. Jag försökte peppa honom efter den förmåga man nu kan i just det läget att man sprungit drygt tre mil och knappt kan lyfta benen...

Andra resan över Västerbron var en helt annorlunda upplevelse än den första. Dem första var inget problem. Jag tog det lugnt och löpte faktiskt hela vägen. Andra resan däremot... Jag gick uppför "knicksen" innan och fortsatte egentligen att gå större delen uppför. Nerför var det riktigt smärtsamt. Lårmusklerna hade liksom inget att sätta emot och man var mest glad att hålla sig upprätt. I detta läge började min bristfälliga bålträning visa sig. Nacke och övre delen av ryggen började göra ont, eller ja, allt gjorde ju i detta läge ont, men dessa områden gjorde ondare än tidigare. Nu var kroppen i ett läge när man kunde springa ca. en kilometer, gå 200 m, springa 200 m, gå 50 m - allt lite sporadiskt omväxlande beroende på kraft och motivation. När man nådde Centralstationen var kroppen helt slut på bränsle. Sportdryck och gel hade gjort sitt och det var svårt att få tillflödet att göra nån verkan. Viljan var dock i detta läge helt fantastisk. Det var ju bara kilometrar kvar!

Vägen upp mot Odenplan var fruktansvärd. För att inte tala om Odengatan ner mot Sveavägen! En bit upp i backen kom 40 km-passeringen och då kände man att det fanns visst hopp om att få medaljen inne på Stadion. Sista 2.2 km sprang jag om säkert 500 personer som hade en tom stirrande blick och såg ut att gå och tyst mumla "vänter, höger, vänster...". I och för sig blev jag säkert omsprungen av lika många som måste ha sparat sig till sista kilometrarna för att kunna "flyga" i mål.

Vilken känsla att få springa in på Stadion och få mjukt underlag under fötterna. Det var som att springa på bomull så fort man kom in på löparbanorna. När man kommer in på Stadion så är det omkring 200 m kvar. Tyvärr fanns inget extra kvar så någon spurt var det inte tal om,men det var helt OK. När tjejerna stack en "10 kg-medalj" i handen (idag känns den lättare än 10 kg) och sa "Bra jobbat!" så var det en befriande känsla. Man går sakta i sin egen lilla värld med ett fånigt leende på läpparna som bara bryts av de plågade snabba drag som dyker upp så snart man måste gå nerför. En flaska vatten och en "goodiebag" fick man släpa på hela vägen till Östermalms IP, men det var det banne mig värt.

Sen - de berömda stegen nerför trappan på Östermalms IP. De som man läst och hört om. Framför mig stod en man, lika stel och plågad som jag, med sin fru och dotter. Jag sökte mig till ledstången vid trappan och likaså gjorde de. De stod och velade en stund innan trappan eftersom det bara var för löpare den vägen. Till slut brast dottern ut i "Mamma, du måste flytta på dig!". Jag hade inte en chans att ta mig nerför trappan utan ledstång så - tack dottern! Chipet på skon klipptes bort och jag fick den åtråvärde "Matahon 2010 finisher"-tröjan. Den ska bäras med stolthet efter gårdagens bravader!

Vad är då sammanfattningen av min upplevelse. Tja, några punkter har jag hittills lyckats reflektera över.

Jag väger fortfarande alldeles för mycket för min egen smak - mina knän har berättat det för mig idag!
Betydligt fler/längre långpass krävs jämfört med vad jag gjort - det berättade min kropp för mig igår!
Ett maraton är ett slagfält, men jag vann striden - det har jag bestämt själv idag!
Kör inte en halvmara i tropisk hetta två veckor innan - det har Lars berättat för mig!

Det roliga i kråksången är att vem som helst kan springa ett maraton, men se till att vara förberedd! Det kommer att göra ont, men det ÄR värt det! Mitt mål var att gå under 5 timmar. Jag missade det med 26 sekunder (helt otroligt att missa med så lite på densträckan). Jag bryr mig inte om det överhuvudtaget! Jag ÄR en hjälte - precis som ni alla andra som hade förmånen att få stå på startlinjen igår!

Om man sprungit maraton på 5.00.25 i år - tror ni man kan springa på 4.45 nästa år då?

22 kommentarer:

  1. Du är så JÄKLA bra!!!
    Vilken resa, och vilken känsla det måste ha varit!!
    Klart du kan springa på 4.45 nästa år - fortsätt med träningen och träna fokuserat på en mara så kommer det gå fina fisken!
    *stor kram*

    SvaraRadera
  2. Grymt bra jobbat Magnus! Grattis till en väl genomförd mara! Vilken prestation.. Du ROCKAR! =)

    Tack också för att Du ger inspiration till oss andra!

    På med Finisher-tröjan och skryt om Din bragd! (det hade jag gjort...)

    SvaraRadera
  3. @DrAnnika
    Rätt fräckt, eller hur? Om jag kan så kan du! Kör på!

    @Pernilla
    Såg att "vissa" blivit sugna... Troligen syns vi på bloggarträffen 2011 :-)

    SvaraRadera
  4. Har sagt det innan, men grattis till en toppenprestation. I år sköt jag "trötthetsvallen" 7 km längre fram jämfört med förra året, vilket var oerhört skönt. Det kommer du göra nästa år också!

    SvaraRadera
  5. Oerhört bra jobbat Magnus!!!
    Mycket inspirerande!!!
    GRATTIS!!!

    (
    Jag stod vid spårvägshallarna efter Skansen/Gröna Lund, till ca 16.10. Hade inte möjlighet att stanna kvar längre än så, kanske hade du sprängt 5 timmars vallen om jag varit kvar och peppat... Jag får väl stå där och serva nästa år?
    )

    / Tobbe

    SvaraRadera
  6. Grym känsla va'? Att ha gjort något som bara någon promille av Sveriges befolkning har gjort - sprungit marathon! Bra kämpat!!! Och, ja, 4:45 nästa år är ingen omöjlighet. Bra tecken att du redan dagen efter funderar på det :-)

    SvaraRadera
  7. @Lars
    Grejar jag det är det kanon. Man går idag med ett fånigt leende på läpparna. Dock är nerför ingen favorit idag. Tusen tack igen!

    @Tobbe
    Nästa år springer du bredvid mig och peppar - med egen nummerlapp!

    @Staffan
    Faktiskt en märklig känsla! Angenäm, men märklig. Vilken sjuhelsikes bedrift du slog till med!!!! Supergrattis!

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Jäkla intressant läsning och kul att du redan nu planerar nästa år! Tänkte göra min maratondebut då så du får sällskap :)

    SvaraRadera
  10. Visst är du en hjälte! A super hero! Nu vet du vad som gäller och jag är övertygad om att du har en stor kapacitet! Njut av din prestation och börja fundera på nästa utmaning. :-)

    SvaraRadera
  11. Grattis!! Blir så sugen på att springa när jag läser. Har hållit mig till Göteborgsvarv och Lidingölopp hittills, men det får bli ändring på det!!

    SvaraRadera
  12. @Jakob
    Perfa! Då syns vi på Östermalms IP 2011!

    @Ingmarie
    Den mentala kapaciteten är nu känd. Nu vill jag utforska den fysiska... Hoppas du är med och stöttar :-)

    @Putchi
    Gott! Jag kan inte säga annat än att detta var den största löpupplevelsen jag varit med om nånsin - på alla sätt! Välkommen i "gänget" å stort tack!

    SvaraRadera
  13. Jag vet att du var lite skoskavig mot de som gav råd men själva aldrig sprungit en mara.

    Jag har aldrig sprungit en tävling över 60 meter (jag gjorde många konstigheter i skolan). Men jag förstår känslan hur hårt det kan vara, när kroppen slutar lyda en efter 45-46 meter, när man vid 50 meter tvingas lyda Szalkais råd om höga knälyft. Då känns det hårt. Men det gäller att visa upp sin styrka och bryta ner de sista tio metrarna innan man faller vackert ihop.

    Men det är ofint att spara så mycket krafter att man spurtar ner 500 pers som tappar all heder och ära för ens egen skull.

    ;)

    Grattis Magnus, och kanske är det bästa med löpningen som börjar nu. Kravlöst springande.

    SvaraRadera
  14. @Badgear
    Till att börja med - tack! Sen vill jag också säga att mitt samvete faktiskt brottades ordentligt med de stackars människorna vars heder jag så brutalt sopade undan. Säkert med ett leende på läpparna, men ändå - det är väl tanken som räknas :-) Jag måste faktiskt säga att jag inte upplevde några direkta "krav" i lördags. Inte andra än de jag själv åsamkat mig. Jag hade faktiskt ett rätt schysst långpass på det stora hela - om än med konstant smärta efter 13 km...

    "Try it, you´ll like it"

    SvaraRadera
  15. Återigen: Stort grattis!!! Förstår att det gör ont några dar, men ibland är smärta inte bara av ondo, eller hur ;-)
    Känns lite futtigt att skriva efter din mara, men... Jag hade själv lite löp-tortyr igår, 8.3 km varav de 7 sista haltandes. Kan knappt gå idag. Mina knäproblem har eskalerat så mycket att jag inte kan blunda längre, har en tid på Idrottskliniken idag... Jag hoppas nästan att det "bara" är löparknä för det verkar man oftast kunna få bukt med. Rapport följer...

    SvaraRadera
  16. @Mårten
    Gahhh! Hur trist känns inte det där då? Lite träningsvärk kan man ju leva med, men det där... Hoppas du får ordning på knäna. Annars kan du ju inte vara med på startlinjen nästa år... :-) Hoppas du frisknar till innan Bellman också. Tummar och tår hålls nu!

    SvaraRadera
  17. Löparknä konstaterat... D.v.s. bra och dåliga nyheter.
    - Att jag inte får springa på 4 veckor :-(
    + Att det troligtvis inte har med mitt opererade korsband att göra
    + Att det troligtvis går att lösa med rehab/stretch

    SvaraRadera
  18. @Mårten
    Grattis! Då kör du Rehab inför Bellman då? Eller ska vi leta vikarie? Det känns mer schysst att du får springa enbent så vi tillhör samma hastighetsklass :-)
    Huvudsaken du är på rätt väg!

    SvaraRadera
  19. Hur cool e du inte nu!
    Fett grymt gjort!

    SvaraRadera
  20. @ana
    Eller hur!?! Såg att du kanske hakar på nästa år - ascoolt!!!

    SvaraRadera
  21. Som sagt, beundrar din beslutsamhet. Grattis ! På tal om träning...kan man inte gå 4 mil i rask takt i skogs terräng?

    SvaraRadera
  22. Ja du är en hjälte och ja, du kan klara 4:45

    SvaraRadera