Några filosofiska funderingar...

Idag är det sista kvällen på Skåneresan och ett pass borde utförts. Så har icke varit fallet eftersom dagen gått i koncentrationens tecken och 110% av min energi dränerades hos kund med diverse utmaningar.

Allt detta leder mig in på min stora filosofiska fundering för dagen. Hur ska en människa mäkta med att - gå upp klockan 06.00 (efter en usel natts sömn på hotell och en hyfsat intensiv föregående arbetsdag avverkad), vara hos kund klocka 07.15, "kuta" på lunch vid 12.30, köra på i 180 fram till klockan 19.00, ringa sina barn och fru och önska god natt, trycka i sig en hotellmiddag samt fundera över livets viktigheter - ta ett löppass eller styrkepass? Hur hinner andra med scheman av denna kaliber? Även om tiden rent faktiskt skulle tillåta att jag gav mig ut nu (klockan är ungefär 22.15) så finns absolut INGEN energi kvar...

Är jag helt onormal med denna verklighet eller finns det något ljus i mörkret? Nu ska jag villigt erkänna att detta hektiska schema endast försiggår när jag är i Skåne, men det tar också ungefär tre dagar att återhämta sig efter en resa av det här slaget. När jag kommer hem är min första prio inte att ge mig ut på pass, utan att ha mina döttrar i knät och kunna sitta framför TVn med frun en stund. Måhända är det höstens djupnande mörker som gör att jag funderar i dessa banor, men jag är ärligen intresserad av att veta hur andra löser situationer av mitt slag. Man kan ju säga att situationen i sig är en del av "problemet", kanske tom orsaken, men hur gör man?

Spontant känner jag att jag ofta har svårt att få energin att räcka till. Och då kan man inte komma dragandes med argumentet att "om jag prioriterar träningen så ger detta mer energi"! Jag vet detta och tror mig veta att jag mår bra av att träna, men det är väldigt frustrerande OCH stressande en vecka som denna när man inte ägnar tid åt familjen (Prio #1), inte tränar och tar hand om sig (Prio "2) och dessutom jobbar så mycket att man sover dåligt istället för att sova ut (Prio #3).

Jag börjar spontant reflektera över att situationen är lite ohållbar :-) Det är dags att luta sig tillbaka en smula och inte köra på i 180 mer. Återstår att se till att hitta vägar för att nå detta...

I övrigt leker livet, trots allt och jag ska inte gnälla. Jag har trots allt ett givande jobb och jag har varit borta "bara" tre dagar denna vecka. Jag har det ju rätt bra, men varför inte sträva efter förbättring :-) ?

Om nån vecka är det viktkur som gäller! Märkligt nog längtar jag... Jag vet hur bra jag kommer må av att tappa kilon, och inte minst av att få i mig en lagom dos av näringsämnen (bortsett från minskad mängd så ser jag till att hålla ett bra näringsintag). Senast jag körde en kur mådde jag fantastiskt (när väl suget lämnat kroppen).

När de 10 kilona är väck ska det maratontränas - hoppas jag kan få till mitt schema bättre då...