Tungt snigelpass i stormbyar

ÄNTLIGEN! som Gert skulle uttryckt det. Efter tre veckors förkylning och fokus på soffliggande och "tycka-synd-om-mig-själv" gav jag mig idag ut på ett pass!

Vinden viner i husknutarna och jag undrar med rinnande näsa om det verkligen är så att min hjärna och min kropp är överens. Hjärnan säger NEJ, men det som sitter framför hjärnan envisas (för oinvigda läsare läses detta som att pannbenet ger f-n i hjärnans signaler). På med 3/4-tights, en funktionströja, Garmin 405:an, iPod OCH en vindjacka. Redan när jag öppnade ytterdörren började tvivlet. "Det här kommer bli jobbigt", "Usch vad det blåser", "Anar jag inte lite feber", "Är det verkligen smart att löpa med rinnande näsa?"... (nån som känner igen dessa tvivel?)

Som sagt - glad i hågen (?) fick pannbenet mig att trycka igång Garmin och sen är det ju försent. Benen lufsade igång och direkt kom det - "Gör det inte lite ont i knäna, ändå?"! Då tryckte pannbenet igång iPoden - "Final countdown"!!!!

Borta var alla tvivel, alla olustkänslor och all "jobbighet". Tack Europe för det! Jag hade en viktig sak i bakhuvudet hela tiden. "Inte för snabbt nu, Magnus". Detta visade sig inte funka så vidare värst efter en kilometer när Garmin visade på 6.11 min. Jag hade nog trott att jag låg kring 7.30-tempo, eller nåt sånt. Med ett kort leende sänkte jag tempot rejält och kände att kroppen kändes tung, stegen ännu tyngre och jag torkade genast bort leendet... Efter två kilometer skrek Garmin till igen - 6.11 min... Ehhh - jaha... Vad är det som händer och hur gör jag nu då? Jag sänkte tempot igen och sniglade vidare...

Strax före tre kilometer är det en lååång sugande backe där lungorna gick på högvarv. Nu började det verkligen kännas att jag haft ett långt avbrott och det resulterade i att jag vid min "favoritjärnvägsövergångsbro" (brant som fasiken) fick gå 10 meter för att hinna andas. Tiden på kilometer 3 - 6.20 min!!! Jag fattade fortfarande inte riktigt hur detta hängde ihop. Känslan var betydligt långsammare tenpo men kroppen började protestera en smula. Kilometer 4 - 6.12 min!! Nu var det verkligen dags att rynka ögonbrynen och skrynkla pannan. Springer jag så "snabbt" när jag tycker det går så "långsamt"? Tydligen var det så och det var väl bara att rulla på då.

Sista 800 metrarna gav ett snittempo på 5.35 min/km och jag kände mig helglad över att en snigelrunda ändå gav ett såpass glädjande resultat. Målet idag var ju faktiskt att se om kroppen reagerade negativt och samtidigt vara riktigt försiktig. Ingen hosta, ett "snytstopp", inget ont i lungor och framförallt - knäna mådde bra! Det enda negativa jag hittade idag var att kroppen kändes tung. Det beror inte bara på det långa uppehållet utan på att kroppen verkligen blivit just tung! Dagsvikten var strax under 94 kg!!! Obra, men realitet! Det ska jag ju göra något åt nu :-)

Så - dagens plan föll ut med ett ner positivt resultat än jag trott. Frågan är om jag "simulerat" min förkylning? Nä, jag har fortfarande en näsa som rinner och jag är fortfarande "seg". Nu ändrar jag på detta genom att planera för ett pass varannan dag from idag. Passen får vara av det lugnare slaget tills jag känner igen känslan i kroppen. Därefter får vi se. Blir det bakslag får jag väl vila lite till, men nu har jag fått nog av vila! Jag vill ju ut och löpa - det är ju nu MIN tid kommer! Mitt pannben är som gjort för stormbyar, drivis, hagel och andra glada tillskott som hösten för med sig!

Dessutom - jag lär springa Hässelby på söndag! Det lär inte bli världsrekord, men jag kommer fortsätta gäcka alla surpuppor med ett "leende lopp" :-) Nu är glädjen åter och nu ska jag bara låta kroppen haka på!

Ciao!