söndag 15 augusti 2010

Leende genom natten

Tjipp! Nu är det gjort! En leendemil utförd i kvav värmebölja och masstrafik...

Utgångsläget var följande: Startgrupp 5, längst bak, alla tryckte på - både bakifrån, framifrån och från sidorna, enligt speakern ca 25 grader - dock ingen strålande sol! :-) Leendet drogs på och lufsen startade!

Japp - ni läste rätt. Lufsen! Jag har sprungit midnattsloppet ett antal gånger tidigare, men jag har ALDRIG blivit irriterad över trafiken och trängseln. Igår var det helt omöjligt att ta sig fram. Fast alla långsamma ska hålla sig till höger, så nog sjutton täpptes leden igen av "sniglar" som sprang både en och fyra i bredd! Och då är jag ändå en av "sniglarna"... Skärpning där tack! Efter 8 km var det faktiskt så att den snabbaste vägen var till höger!

Nåja, ett irritationsmoment i sig, men inget att göra något åt. Det var bara att glida med. Nästa gång kommer jag vara där tidigare och strida längst fram i min startgrupp. Då kan man nog klara sig från den värsta trängseln. Alternativet är att sluta vara "snäll och mesig", dra på sig de vassa armbågarna och "plöja" fram. Jag såg exempel på sådana igår. Lika illa det, om ni frågar mig. Hålla alla bara till höger så kommer det funka. Hursomhelst vet jag egentligen inte hur mitt lopp sett ut utan alla "sniglarna". Det var ju faktiskt också rätt trevligt - när man väl accepterat att nåt personligt världsrekord skulle det inte bli.

Jag hade en rätt så behaglig resa de första fem kilometrarna ändå. Tiden är rätt missvisande, tycker jag. Det var MYCKET kryssande och ryckigt tempo pga trängseln. Ena sekunden spurt, andra nästan gångtempo. Det tog en del krafter, men jag kände mig starkt igår. Inte en sekund tvivlade jag på att jag skulle klara loppet med de två mördarbackarna. Märklig känsla i det stora hela...

När man närmar sig backen upp till Sofia kyrka möts man av ett mörker omgärdat av marschaller på sidorna. Detta ser man en stund innan och här drog jag ned en del på tempot för målet för dagen var ju att löpa uppför backen och LE hela vägen! Så blev det också! Vilken grej när man avverkat den första delen av backen och man ser förstagångslöparnas min när plötsligt den andra, brantare, halvan uppenbarar sig :-) Jag log vidare och löpte på. Döm om min förvåning när jag plötsligt kunde sträcka ut och var på toppen. Underbar känsla tills man kom förbi kyrkporten ungefär och ser två sjukvårdare ge en person HLR. Det såg ut att vara en helt frisk, SMAL, människa i 30-årsåldern. Hemskt att det ska hända såna saker och man fick ju en och annan tanke därefter...

Hursomhelst rullade loppet på och jag gick på lite hårdare. Jag ledsnade rejält på folket som "var i vägen" och kryssandet tog ut sin rätt vid andra vätskekontrollen där jag faktiskt drack två glas vatten och en sportdryck. Jag tror helt enkelt att min kropp fattade att jag var lite seg just då och övertalade mig att dricka mer - för då går jag ju... :-) Jag kände mig fortfarande stark ändå. Pulsen gick ju uppåt och likaså andningsintensiteten, men stark - det var jag. Efter drickapausen var det bara att fläska på igen!

Backen upp mot Mosebacke är också seg. Det känns som om man springer på en bakgård, för det är mörkt. Här börjar det blir riktigt trångt. Folk börjar gå - oavsett om de flyttat sig till höger eller ej. Det är lite halvläbbigt i mörkret för helt plötsligt är man millimeter från att "köra över" någon, men snacka om glädjerus när man når det kullerstensbelagda torget uppe på toppen. Fullt med folk - och då snackar vi glada människor!

Efter det är det ju bara "transport"... Jag drog på efter bästa förmåga utan att överta mig och fortfarande med en del trängsel. Många tankar surrade i huvudet och jag kände mig stark - fortfarande stark... Sista kilometern släppte jag iväg fötterna och tryckte på i baksteget. Stegen blev längre, men med samma intensitet och frekvens (ett mer omständigt sätt att beskriva att jag helt enkelt sprang snabbare...). Jag plockade placering efter placering, men fortfarande "flög" det förbi folk. Jag fattar inte att de kan/vågar springa så snabbt i den trängseln. Det var väldigt många som blev överkörda av sådana "flygare" som startat längre bak och ville ha en bra tid. En annan är ju tillräckligt puckad för att ta det lite lugnt och försöka kryssa. Tror f-n att det tar tid...

En tanke som for genom mitt huvud när jag väl kom t på Hornsgatan var att nu ska här plockas placeringar och INGEN ska få ta mig... Små horn växte ut i pannan och benen blev omkring 4,5 meter långa och frekvensen ökade till en närmast paddlande rörelse i 60 knop... Från det att jag tog beslutet passerade INGEN denna stora kropp på upploppet :-)

Väl i mål sökte sig kroppen snabbt till bananbordet och vattenserveringen. Den fina lilla medaljen satt krampaktig i handen :-)

Idag är det en trött människa som bloggar. Hemma vid 1.30 och frysen larmade tre gånger inatt om för hög temperatur. Suck... Nu har frukost i alla fall intagits och det blir en lugn dag med mina barn eftersom tjänsteresa står på agendan återigen i eftermiddag.

Jag kan varmt rekommendera ett njutningslopp med konstant leende - mycket bra för själen!

16 kommentarer:

  1. Grattis! Vi vek oss INTE för kyrkbacken!!! :D
    otäckt nar folk rasar ihop och den enda hjälp som finns är HLR! Plötsligt får man en lite annan syn på saker..
    Var det Du?! Det fattade inte jag.. Skyller det på din beskrivning av dig själv, det enda som stämde var den neongula tröjan.. Tråkigt att jag inte förstod att det var Du!
    Ha en kanonbra dag idag och lycka till med kylskåpet!

    SvaraRadera
  2. Härligt Magnus! Tänk vad ett leende kan göra! :-)
    Som jag skrev till Pernilla så är det ofta just vid de här 5-10 km loppen som det sker mycket olyckor. Många inser inte att de faktiskt behöver träna utan tror att den gamla kondisen finns kvar. Tutar och kör och kollapsar. Har sett det massor av gånger och fått ta hand om alla möjliga fall när jag jobbat. Tragiskt...

    SvaraRadera
  3. I love you! Är mycket stolt över Din inställning
    till livet! Hoppas förstås att man är lite delaktig! mamma

    SvaraRadera
  4. @Pernilla
    Hihihi - jaså, jag är så dålig å att beskriva mig själv? Hoppas att det var "åt rätt håll" och att jag inte skrivit upp mig själv... Grattis själv förresten! Den där backen var väl inget :-) Och jag lovar - jag fick några sura blickar när jag leende struttade förbi folk - särskilt efter att ha spruckit ut i dunderleende efter kröken :-D Passa på att njuta av Tokholm i grådis och ha det grejt!

    @Ingmarie
    Leendet var värt frustrationslöpningen :-) Det spelar liksom ingen roll att tiden inte blev världsrekord när man kan njuta av ett lopp på det här viset. Och sen känna sig stark i målet! Ärligt talat har jag svårt att begripa de som inte drar ner på takten när de börjar känna sig "groggy". Nu vet man ju inte - killen som avled kan ju ha haft nåt hjärtproblem eller så, men de övriga med vätskebrist... Osmart att komma helt oförberedd - oavsett hur fort man tänker springa!

    @Mamsen
    I love you too!! Bästa mamman jag haft :-) Jag är rädd för att du är huvudmisstänkt till attityden! Även till andra, mindre tilltalande, egenskapern :-) (men de ignorerar vi väl, hihi?) Men det var en härlig kväll igår och det hade jag bestämt att det skulle bli innan. Det var det som gjorde det...

    SvaraRadera
  5. Mycket bra gjort! Det var tungt igår. Jag lägger upp en länk till din blogg idag.

    SvaraRadera
  6. Haha.. Jag letade efter en, som Du skrev, småtjock kille (jag tror Du skrev så).. Du var väl inte tjock någonstans förutom i pannbenet!!
    Stod Du några rader framför mig, har ljust hår och glasögon.. Det retar mig att hjärnkontoret hade fokus på annat :(

    SvaraRadera
  7. @Johan
    Tackar! Var det nån som utförde stordåd så var det ju du! Suveränt jobbat, tycker jag, och imponerande "premiär"!

    @Pernilla
    Asgarv! Och tack (tror jag)... Det där med halvtjock är nog en subjektiv fråga. Likaså det ljusa håret som mer går i de grå skalorna numera :-) Men - JA, jag tror att vi faktiskt såg varann, trots allt!

    SvaraRadera
  8. Grattis till springtävlingens utförande sidledes och framledes.

    SvaraRadera
  9. Du ar bast Magnus! Vilken harlig prestation! Och alltid med ett leende - da kommer man langt!

    SvaraRadera
  10. @badgear
    Tackar! Mycket sidledes blev det...

    @Petra
    Hihi - tack så mycket! Kul som 17 var det i alla fall :-)

    SvaraRadera
  11. Hmmm, Du var för snabb... Jag hann inte med när du passerade... - fick bära hem vattnet jag hade med mig... - Grattis Magnus, ett bra gjort lopp / "Supporten"

    SvaraRadera
  12. @Supporten
    Hihi - för snabb vet jag inte, men törsten var inte sor precis då! Fatta hur lyxigt med egen support och dricka längs med banan. Man känner sig som ett proffs... Askul!

    SvaraRadera
  13. Kika på länken, kanske har Du fastnat på någon av bilderna :)

    http://www.frilansfoto.nu/2010/08/15/midnattsloppet-2010/

    SvaraRadera
  14. Härligt läsning Magnus riktigt såg hur din resa var under den 10 km. Kul att du känner dig så nöjd efter omständigheterna.

    Kan tipsa om alternativ löpning 'vattenlöpning' är helt frälst kör 2 ggr i veckan nu. Behöver väl inte nämna vem som har smittat mig =)

    Ta hand om dig Peace Love och Löparskor!

    SvaraRadera
  15. @Pernilla
    Inte sjutton fastnade jag... Bättre lycka nästa år! Tack för tipset!

    @Jesper
    Underbar upplevelse - trpts trängesl och dödsfall. Jag "håller igen" lite nu när jag håller på lära mig äta :-) "Hon vi inte nämner vid namn" :-))) har bra tips!!!

    SvaraRadera