Världsrekord...? Frånvaro...?

Japp, han är återuppstånden. Då pratar jag inte om något teologiskt fenomen, utan undertecknad. Och vilken comeback :-) 27.29 på Bellmans femma. Nöjd och inte speciellt trött är nog dagens sammanfattning.

En del av er kanske noterat ett blogguppehåll. I mitt fall är dessa rätt så ofrekventa. Vi bloggar alla olika, men senaste veckan har jag varit nere och vänt i tristess, frustration och irritation. Först i torsdags hittade jag ljuset i tunneln och genom ett beslut (inte lätt, men definitivt) skingrades tvivlets dimmor och en ny glädjens väg visade sig. När det gäller anledning och beslut måste jag tyvärr återkomma då detta inte är moget för officiell beskådan ännu :-) Just nu vill jag bara påpeka att det nu, återigen, känns kul med det mesta!

Idag var det samling av familjen för ett Bellmanrace med Evas systers man, min brors fru, hennes bror och hans svåger. Krångligt? Tja, kanske, men vilket grymt lag. Övervägande delen av oss är 30-plus-minuterslöpare på fem kilometer, men alla - ALLA - löpte idag under 30 minuter. Helt sjukt duktiga människor. Att ta fram det där lilla extra vid rätt tillfälle är inte det lättaste minsann. Jag är otroligt imponerad av sådana människor.  Laget - Commune bonum - fick en totaltid på 2.15.30! Fantastiskt!

För egen del är jag supernöjd eftersom jag officiellt aldrig sprungit så snabbt på fem kilometer som idag. 27.29 minuter var min uppmätta tid och då var det med feber igår, magsjuk inatt och en dunkande huvudvärk:-) Supertid med mina ögon sett! Känslan var att jag nog kunde ha pressat mig lite till och tagit mig ner mot 26-minutersområdet. Coolt :-) Jag måste dock säga att det var mer ansträngt än t ex midnattsloppet. Leendet var rätt ansträngt idag - men det fanns där! Vinkade till några fotografer och till bandet som spelade någonstans mitt på. Coolt att de uppmärksammade det och returnerade leendet!

Så - I´m back on track och känner numera ett sug och en glädje som jag haft problem att med ett tag nu. Nu är det inte heller långt kvar till det lopp jag längtat mest efter denna höst - Stockholm halvmaraton. Inte ambitionsmässigt, utan för att jag tycker att just en halvmara är sådär lagom skön att springa. Inte låååångt som Lidingö, eller maraton, utan laaagom. Jag ser verkligen fram emot 11 september (jag känner en viss tvetydighet i detta datum, men...)!

En annan mår snuskigt bra just nu...