Leende genom natten

Tjipp! Nu är det gjort! En leendemil utförd i kvav värmebölja och masstrafik...

Utgångsläget var följande: Startgrupp 5, längst bak, alla tryckte på - både bakifrån, framifrån och från sidorna, enligt speakern ca 25 grader - dock ingen strålande sol! :-) Leendet drogs på och lufsen startade!

Japp - ni läste rätt. Lufsen! Jag har sprungit midnattsloppet ett antal gånger tidigare, men jag har ALDRIG blivit irriterad över trafiken och trängseln. Igår var det helt omöjligt att ta sig fram. Fast alla långsamma ska hålla sig till höger, så nog sjutton täpptes leden igen av "sniglar" som sprang både en och fyra i bredd! Och då är jag ändå en av "sniglarna"... Skärpning där tack! Efter 8 km var det faktiskt så att den snabbaste vägen var till höger!

Nåja, ett irritationsmoment i sig, men inget att göra något åt. Det var bara att glida med. Nästa gång kommer jag vara där tidigare och strida längst fram i min startgrupp. Då kan man nog klara sig från den värsta trängseln. Alternativet är att sluta vara "snäll och mesig", dra på sig de vassa armbågarna och "plöja" fram. Jag såg exempel på sådana igår. Lika illa det, om ni frågar mig. Hålla alla bara till höger så kommer det funka. Hursomhelst vet jag egentligen inte hur mitt lopp sett ut utan alla "sniglarna". Det var ju faktiskt också rätt trevligt - när man väl accepterat att nåt personligt världsrekord skulle det inte bli.

Jag hade en rätt så behaglig resa de första fem kilometrarna ändå. Tiden är rätt missvisande, tycker jag. Det var MYCKET kryssande och ryckigt tempo pga trängseln. Ena sekunden spurt, andra nästan gångtempo. Det tog en del krafter, men jag kände mig starkt igår. Inte en sekund tvivlade jag på att jag skulle klara loppet med de två mördarbackarna. Märklig känsla i det stora hela...

När man närmar sig backen upp till Sofia kyrka möts man av ett mörker omgärdat av marschaller på sidorna. Detta ser man en stund innan och här drog jag ned en del på tempot för målet för dagen var ju att löpa uppför backen och LE hela vägen! Så blev det också! Vilken grej när man avverkat den första delen av backen och man ser förstagångslöparnas min när plötsligt den andra, brantare, halvan uppenbarar sig :-) Jag log vidare och löpte på. Döm om min förvåning när jag plötsligt kunde sträcka ut och var på toppen. Underbar känsla tills man kom förbi kyrkporten ungefär och ser två sjukvårdare ge en person HLR. Det såg ut att vara en helt frisk, SMAL, människa i 30-årsåldern. Hemskt att det ska hända såna saker och man fick ju en och annan tanke därefter...

Hursomhelst rullade loppet på och jag gick på lite hårdare. Jag ledsnade rejält på folket som "var i vägen" och kryssandet tog ut sin rätt vid andra vätskekontrollen där jag faktiskt drack två glas vatten och en sportdryck. Jag tror helt enkelt att min kropp fattade att jag var lite seg just då och övertalade mig att dricka mer - för då går jag ju... :-) Jag kände mig fortfarande stark ändå. Pulsen gick ju uppåt och likaså andningsintensiteten, men stark - det var jag. Efter drickapausen var det bara att fläska på igen!

Backen upp mot Mosebacke är också seg. Det känns som om man springer på en bakgård, för det är mörkt. Här börjar det blir riktigt trångt. Folk börjar gå - oavsett om de flyttat sig till höger eller ej. Det är lite halvläbbigt i mörkret för helt plötsligt är man millimeter från att "köra över" någon, men snacka om glädjerus när man når det kullerstensbelagda torget uppe på toppen. Fullt med folk - och då snackar vi glada människor!

Efter det är det ju bara "transport"... Jag drog på efter bästa förmåga utan att överta mig och fortfarande med en del trängsel. Många tankar surrade i huvudet och jag kände mig stark - fortfarande stark... Sista kilometern släppte jag iväg fötterna och tryckte på i baksteget. Stegen blev längre, men med samma intensitet och frekvens (ett mer omständigt sätt att beskriva att jag helt enkelt sprang snabbare...). Jag plockade placering efter placering, men fortfarande "flög" det förbi folk. Jag fattar inte att de kan/vågar springa så snabbt i den trängseln. Det var väldigt många som blev överkörda av sådana "flygare" som startat längre bak och ville ha en bra tid. En annan är ju tillräckligt puckad för att ta det lite lugnt och försöka kryssa. Tror f-n att det tar tid...

En tanke som for genom mitt huvud när jag väl kom t på Hornsgatan var att nu ska här plockas placeringar och INGEN ska få ta mig... Små horn växte ut i pannan och benen blev omkring 4,5 meter långa och frekvensen ökade till en närmast paddlande rörelse i 60 knop... Från det att jag tog beslutet passerade INGEN denna stora kropp på upploppet :-)

Väl i mål sökte sig kroppen snabbt till bananbordet och vattenserveringen. Den fina lilla medaljen satt krampaktig i handen :-)

Idag är det en trött människa som bloggar. Hemma vid 1.30 och frysen larmade tre gånger inatt om för hög temperatur. Suck... Nu har frukost i alla fall intagits och det blir en lugn dag med mina barn eftersom tjänsteresa står på agendan återigen i eftermiddag.

Jag kan varmt rekommendera ett njutningslopp med konstant leende - mycket bra för själen!