Märklig känsla

Jag måste bara plita ner några ord om den känsla jag haft idag, och även igår.
Den där "post-race-känslan" jag brukar få har liksom inte infunnit sig. När man lutar sig tillbaka, njuter av sina ömmande muskler och leende kikar på medaljen och faktiskt känner sig nöjd över att ha utfört nåt. Jag saknar den!

Igår var känslan bara ömhet, yrsel och "gå-omkring-i-ett-drömlikande-tillstånd"-känsla. Jag försökte uppbåda lite social kompetens till firandet av min mamma, men jag tror inte jag lyckades helt. Jag var helt enkelt rejält mörbultad, utmattad och fundersam. Varje gång jag reste mig blev jag yr, lätt illamående och världen gungade liksom hela dan...

En god natts sömn ger vid handen en ny känslomässig märklighet. Ömhet i musklerna - check! Leende när jag ser medaljen - Check! Nöjd med instsen - inte check... Halvsnuvig, halvrosslig och halvfebrig - Dundercheck! Helt enkelt - halv är dagens budskap. Leendet är säkert halvt också. Det enda som stämmer överens med den "vanliga" känslan är ömmandet i kroppen :-) DET känns i alla fall som vanligt! Puh, man blir ju nästan orolig annars!

Jag kan på stående fot idag(det snurrar ingenting!) utlova några saker:
1. Om "halvan" håller i sig och jag inte känner mig hundraprocentig innan nästa helg så kommer jag inte starta på LL 30K! Det vore nämligen helkorkat. Både utmattningen efter ett långt lopp, den korta återhämtningstiden och på det en "halv"-kä'nsla. Nä, då får LL 30K vänta till nästa år. Men kanske LL 15 K? :-)...

2. D-vitaminutredning startas! Lilla Ingmarie har "tjatat" på mig länge nu :-) NU ska jag kolla med min läkare/apoteket att D-vitamin inte stör mina härliga B12 och mitt Levaxin - sen kör jag på! Att dessutom hösten kommer med uteblivet solsken gör ju motiven ännu starkare :-) Så - jag fattade till slut, Ingmarie :-)

Jag hoppas att jag lärt mig av den gångna helgen. Jag har börjat kämpa med att åtminstonbe försöka lär mig saker av allt som sker. Positivt som negativt!

Och vet ni vad - jag slog ju faktiskt världsrekord i lördags! 2.16.39 är den snabbaste halvmara jag nånsin löpt... Jag kan på lika stående fot utlova mer framöver :-)

Märklig företeelse sånt  här med känslor. Fast jag åkt berg-och-dalbana ett par dar så är det en sak som håller sig på topp: Jag är så oerhört glad och stolt över min dotter som på helt eget initiativ ville springa "Fest-i-byn"-loppet och slutförde - med ett leende! Snacka om stolt farsa...