Ouch!

Målet var att gå under 2.15 och att le hela vägen. Resultatet blev annat... :-(

För att göra pinan kort: 2.16.39, ont i knäna utan dess like och en känsla i kroppen av att jag är sjuk! DET var det jag kände efter att ha passerat mållinjen igår. Leendet dök upp då och då när den där härliga känslan ploppade in i själen, men större delen av gårdagens lopp var okul.

I startfållan såg jag Lina med 2.15-ballongen. Hon skulle ju vara farthållare och skulle ju kunna hjälpa mig till en bra tid. Efter ett snabbt sista besök på "blå lådan" såg jag ballongen en bra bit framför mig. Starten gick och jag höll utkik efter ballongen hela tiden. Efter tre km var jag ikapp. Jag låg och körde på rätt bra i ett tempo kring sex minuter och strax under. Pigga ben, kroppen lite seg, men själen njöt. Efter en kilometer med 2.15-farthållarna strax före mig kände jag att - "nä, nu känns det så himla bra så jag rullar på lite till. 2.10 kommer sitta idag!"...

Har ni sett detta förr? Jag rullade i alla fall på rätt bra och låg kvar kring sexminuterstempot. Vid milen kände jag helt plötsligt att nu funkar inte kroppen som den ska. Andningen ven lite extra och jag kände hur det "sved" långt ner i luftrören. Benen var stumma och lite smått bedövade och ryggen började göra ont. Om jag inte vore så oerhört tjurskallig så hade jag stannat här. Kanske skulle jag också gjort det...

Den sista milen var mest bara jobbig, smärtfull och trist. Kroppen sa klart ifrån och jag fattar egentligen inte varför jag körde på och var så himla envis. Det var inget snack om att det var nånting i kroppen som inte stod riktigt rätt till. Infektion eller vad det nu var...

Vid 18 km kom 2.15-farthållarna ikapp mig och jag hade ingenting att sätta emot smärtan och utmattningen. Jag såg dem försvinna bortöver, men hade dem i synhåll ända upp mot 19 km. Fröjden var ju när man passerade slottet. Jag var helt utmattad och stannade för att gå en bit. I rygg på mig kommer en kille i röd t-shirt och svart keps. "Kom igen nu - det är bara en kilometer kvar. Jag har sett dig hela loppet och nu får du faan inte ge upp!". Vad tror ni hände? Klart jag började springa! Och som jag sprang... TACK!

Jag avslutade de sista 400 m i en slutspurt där ingen tog sig förbi. Återigen - varför? Jag borde kanske lagt mig ned vid sidan och sugit i mig lite syre :-) Nä, jag funkar ju inte så! Man kan diskutera om det var så smart att ställa upp igår, men jag trodde verkligen att kroppen var med igår. Idag vet jag bättre!

När jag satte mig efter loppet och intog lite ur "goodiebagen" var kroppen bra utmattad. Telefonen slogs på och det första som dyker upp är en bild på Amanda, äldsta dottern, som springer i mål i "Fest-i-byn"-loppet hemma (2,3 km). Då var det nära att tårarna kom. Stoltare pappa får man leta efter! Då spelar det liksom ingen roll hur utmattad man är! Jättekul att man "smittat" barnen lite grann.

Idag ska vi fira min mammas födelsedag. Jag kommer känna mig äldre än hon, men det är OK. Jag börjar i alla fall återhämta mig. Idag ska jag inte gör alltför många knop. Kroppen känns INTE OK och jag måste verkligen passa på hur den känns. Som det kändes igår under och efter loppet så har jag allvarliga funderingar på att ställa in LL!!

Om jag känner minsta likhet i kroppen när LL är på G så kommer jag istället vara smart och stå över. Känslan igår att kroppen inte mår bra var alltför obehaglig och jag tar det som en skarp varningssignal. Man ska INTE starta om man intye är OK och framförallt ska man nog vara rättvis mot sig själv och kliva av om kroppen säger ifrån. Nu pratar jag inte om att det är jobbigt - för det är en helt annan känsla. Nu pratar jag om en känsla där kroppen varnar för att nåt inte står rätt till. Jag är stolt över att ha slutfört igår, men lika ångerfull också. Igår BORDE jag nog ha klivit av. Då kanske jag sluppit svimkänslor, darrande knän och ett illamående efteråt. Men - det som inte dödar det härdar! Smartare nästa gång, Magnus!

Förresten! Före loppet lyckades jag träffa Pernilla och hennes man. Efter loppet träffade jag Lina och Coyntha! DET var däremot en trevlig upplevelse. Jättekul att ses!

Nu - en kort promenad med pusshunden Nemo i lååååångsamt tempo!