Igång, eller rundan som sög?

Vilken otroligt eländig runda! Det var riktigt länge sen det var så jobbigt, tungt och segt. Men det är ju inte så konstigt efter uppehållet och sjukdomar...

Jag har totalt ledsnat på att vara sjuk och att vara såhär seg så i kväll drogs äntligen löparkläderna på. Min nuvarande tur trogen hade såklart mina löparhörlurar havererat. Muntert värre! Men inte skulle jag låta en sådan banal sak stoppa mig - närå! På med ett par andra lurar och i med ajfönen. Iväg bar det! Redan efter 300 m kände jag att det sved lite i bröstet. Troligen en svit efter den eländiga förkylningen, men läge att passa sig. Lugnt tempo och pannben på!

Efter en kilometer kom första isen. Lugn och fin så man inte slår ihjäl sig heller! "Inte dö av lunghaveri och inte halka och bryta nacken" var mantrat som rabblades. Inte ett steg var lätt och inte en is/snöknöl missades och halkades på :-)

Jag kände verkligen att idag var det dags! Precis ALLT kändes som det gick mig emot och ett leende spred sig på denna puckade löpares läppar! De få jag mötte stirrade konstigt på den leende idioten som släppte ifrån sig ett halvgalet fnitter strax före halvvägsmärket...

Så - dagens lärdom... Ja, jag vet ej sjutton! Nu känns det ju bra, men under rundan var det inget, och jag menar verkligen inget, som fysiskt kändes bra. Psykiskt däremot var det befriande! Jag har känt mig "inlåst" ett tag och den friska luften gjorde gott för själen. Nu är det ju bara någon månad kvar innan "runner´s high"... Eller?

Så - en dag som denna när man halvchockat läst om och sett bilder på Ingmaries dilemman känns min runda som ett äkta i-landsproblem. Men i min lilla begränsade värld så var det ju ändå motigt - men givande!
Jag hoppas verkligen att Ingmaries situation lättar och att det löser sig till det bättre. Mitt lilla dilemma har ju ändå lett till ett steg framåt...