Så - rubriken antyder mindre lyckat resultat :-) Nu är det kanske inte så illa som man kan tro, men så himla bra vet jag ändå inte om det är...
Jag fungerar ofta på det viset att jag behöver bestämma mig för något ordentligt innan jag tar tag i det (och det KAN ta tid ibland). På mitt jobb "missionerar" jag "fundera inte - bara gör", men det är svårare att leva efter sin egen devis. Sedan i tisdags, när jag tog ett löpbandspass på SATS i Helsingborg, har det inte blivit någonting! Nu beror det inte så mycket på att jag inte fått ändan ur vagnen, utan mer på att dotterns förkylning sakta, men säkert, smugit sig tillbaka till mig. Jag har återigen varit i det där läget att jag varken är frisk eller sjuk, varken pigg eller opigg - jag har varit någonstans mitt emellan. Och DET är det värsta tänkbara stället för mig. Hellre djupt ner i sk-ten, eller högt upp på toppen! Men jag vägrar ge mig!
Denna vecka har jag tre pass inbokade på SATS. Imorgon bitti lite cykling, på torsdag ett corepass och på lördag "Training for runners" återigen. Senaste bekantskapen med det passet gav ju en del "spända" muskler :-))) Herregud vad otränad jag är :-) Men det betyder ju bara att det kan bli bättre!
När det gäller kosten har disciplinen varit djupt fördold bakom andra projekt i livet (läs: det har gått asdåligt!). Jag har inte haft "orken" att håll i och ta mig i kragen. Jag har helt enkelt bestämt mig nu för att ta små steg. Kosten får komma, men just nu handlar det mesta om att komma igång med kontinuerlig träning i första hand. När jag fått ordning lite mer på det och INTE tränar "extremt mycket"(läs: mycket för mig, t ex inför maran) - då är det dags för kostkollen. Då ska det börja vägas och mätas. Innan jag har en "normal" rytm blir det bara rörigt för mig att ta flera saker på en gång.
Nåja, just nu ÄR det rörigt. Jobbet tar väldigt mycket energi just nu. Dels lär jag mig nya saker i hög takt, dels är det männinskor jag jobbar mycket med. Alla tar till sig i olika takt och ibland tar det omänskligt mycket energi att bara "ha tålamod" med andra :-) TUR att man inte ska stå ut med såna som sig själv...
Denna vecka är det sportlov och tjejerna har inget speciellt planerat. De verkar mest glada att få vara uppe lite längre på kvällarna och sova lite längre på morgnarna. Tack och lov har ju också permafrosten börjat släppa greppet... Tyvärr jobbar ju jag, men några timmar här och där ska jag försöka stjäla för att få vara med på sportlovet jag med :-)
Knepigt det där... Tror du att det funkar att ta det i små steg? Blir det något av det då menar jag?
SvaraRaderaAtt det är svårt med tid för träning ibland kan jag förstå, men maten?
vad är liksom problemet? Du började ju en förändring innan och var verkligen på G. Vad hände?
Jag vill inte låta allt för hård Magnus men det finns ALLTID något att skylla på för att "slippa" ta itu med ett "problem". (Om du nu tycker det men jag antar det eftersom du skriver om det och verkar vilja göra en förändring.)Mitt förslag är att du sätter upp ett rimligt mål för framtiden (t.ex. att du ska träna si och så många timmar/v om 6 månader och väga si och så många kilo då)och sen lägger in massor av delmål. Gärna ett för varje dag, varje vecka och varje månad.Börja NU för det blir inte enklare "sen".
Tyvärr.
Ta hjälp "utifrån" om du behöver.
Motivation och inspiration är inget som kommer till dig. Du måste skapa det själv.
Och du KAN!
Om du vill! :-)
@Ingmarie
SvaraRaderaSkönt att få en rak sanning - faktiskt! När jag skrev inlägget var jag extra kinkig (en förkyld man...). Idag, efter en god natts sömn, känns det hela inte lika svart. Mina "små steg" är nog precis det du beskriver - att hitta de där rimliga passen/tiden/mängden för "normalmotion". Jag siktar ju inte i första hand på att springa en mara nu, utan att försöka hitta den där "lagoma" nivån för MIG, där jag i första hand håller vikten, mår bra och därefter justera kosten/kostmängden så att jag börjar gå ner i vikt - SAKTA, men säkert utan svält :-) Jag har ingen riktig aning om var MIN nivå ligger just nu och det är det jag menar att jag i första hand måste nå. Vikstabil kallar badgear det. I det ser jag rimlig träning och rimlig kost (utifrån MIG). Därefter är det lättare(mindre svårt) att justera så att en stabil viktnedgång "startar". SÅ - vi säger nog egentligen "samma sak"(åtminstone liknande), men på olika sätt.
Vad som hände, förresten? Lite härlig förkylning, skitjobbigt jobb - ja, undanflykter kan jag prestera i tid och otid! Det allt handlar om är att jag är på väg, men är otroligt osäker på stegen... Varje dag är en utmaning och jag tar mig an den - ibland med glädje och fokus, iblandn inte alls och fullständigt ur slag... Men jag tar mig an utmaningarna! Jag ser ljuset... Jag både VILL och KAN - men jag är styv i korken!
vet du Magnus, du är högst mänsklig och vi fungerar så där. Vill men vill inte på något vis. Förändringar ÄR jobbiga även om man innerst inne vet att det blir bättre.Minsta lilla att man är hängig/trött/stressad under den process du är i och man trillar rakt ner på steg ett just för att du inte har fått in din nya vana. Och då är det väldigt lätt hänt att tänka att; äsch, jag börjar om nästa vecka. Nu är det ändå för sent/förstört".Men det är inte förstört av ett och annat felsteg. Rätt som det är blir felstegen färre och färre men det gäller att ALLTID "börja om" direkt. INTE sen. :-)
SvaraRadera