Utan världsmästarkrav...

...så går livet lättare!

För MIG så har den här resan varit en berg- och dalbana :-) Det har gått upp, med en mara avbockad, och det har gått ner, med den senaste tidens rätt kraftiga "nerekänsla". Ändå kan jag inte känna mig misslyckad... Jag är ju så himla glad att nu må så här bra! Att dagligen vakna, hjärnan går på 100% (i alla fall som det känns nu) och en energi som räcker till att läsa med den sjuåriga dottern varje dag...

Att känna så här är för mig helt fantastiskt. Jag gissar att jag varit rätt hyfsad ändå på att dölja, åtminstone en del, hur jobbigt det mesta i livet känts. Det är nog mest bara sista halvåret som det riktigt trängt igenom på bloggen. Med vissa undantag tidigare :-))

Nu finns hoppet igen! Ett halvårs brottande med att vakna trött, jobba trött, träna trött och att ständigt glömma allt man behöver komma ihåg - det unnar jag ingen :-) Jag har tagit mitt hundår nu och är på väg tebax!

Idag en fantastisk utbildningsdag. Underbara diskussioner och en känsla av hopp även på jobbsidan. Att ha levt frustrerad på medeltiden i min yrkesroll har inte direkt gynnat humöret ;-) Imorgon ytterligare en dag i inlärningens tecken och därefter, ja vad vet man efter idag egentligen...

På torsdag en träff med PT Erika och en "träningsvägledning"! Vad nu det innebär... Säkert en massa pekpinnar, tips och annat nytt som jag med glädje kan kasta mig över nu när det finns energi(trots en envis treveckorsförkylning)! Längtan har liksom tagit sig ett annat uttryck :-) Några saker kan jag redan nu konstatera:

• Berlin 2012, Uncheck!
• Berlin 2013, Check!

Som den uppmärksamme ser skjuter jag på Berlin 2012. 2012 är liksom alldeles för tidigt. Det kommer inte hålla med de mål jag har primärt och därför får Berlin 2012 göra plats för annat. Som en 15 kg lättare Magnus med små ändringar av kosten och mer fokuserad träning :-)
2013 däremot tänkte jag ta en sväng till Berlin... Nån som ska med?

Om livet tänker leda mig på den väg jag kan ana just nu, och den väg jag vill gå, så kommer mycket att bli lättare. Säkert kommer en del få motsatt effekt, men vad vore livet utan utmaningar?

Två veckor i pigghet!

Så! Nu har det gått två veckor på nya piller och jag kan bara säga - Toppen!

Efter att ha startat med en ny medicin/nytt hormon mot mina sköldkörtelbesvär kan jag enkelt konstatera att läkarens påstående om humbug faktiskt var sant, men helt annorlunda än vad han menade! Det var helt enkelt HANS påståenden som var humbug!

Läkarvetenskapen är en spännande sfär och jag har hittills i mitt liv haft stort förtroende för den kåren. Tyvärr känner jag att det förtroendet naggats i kanten av den läkare jag träffade senast. Tyvärr får hans rädsla(?)/okunskap alla läkares förtroende i mina ögon en ordentlig känga.

Han påstod ju rakt upp och ner att - Visst kan du få testa de pillrena, men jag har pratat med mina kollegor och det där ska du inte tro på, det är ren humbug! Rätt imponerande påstående ändå eftersom en avsevärd del av "sköldkörtelproblemdrabbade" hävdar motsatsen. Även ett antal av hans kollegor har börjat ifrågasätta de riktlinjer som finns för behandling av sköldkörtelproblem.

Nåja, jag har lovat mig själv att låta det gå en tid innan jag agerar ytterligare. Jag mår helt otroligt bra just nu! Visst åkte jag på en rejäl förkylning, men det kan knappast detta område belastas för :-) Måhända är mitt välmående ren placebo, men just därför ska jag ge detta chansen ett tag framöver. Fortsätter jag att må lika bra kommer jag garanterat att skriva ett då faktabaserat brev till läkaren ifråga och ställa honom mot väggen. Om det nu är så att detta FAKTISKT hjälper så är det ju hemskt om han sitter och idiotförklarar även andra patienter som kommer till honom med motsvarande symptom. Eller hur? Om jag dessutom får ett "goddagyxskaftsvar" tillbaka har jag minsann en riktigt stor lust att gå vidare med detta. Hur vet jag inte, men jag blir rädd om denna läkares uppfattning är en generell sådan och i så fall måste någon påtala problemet...

Så, uppenbarligen har jag landat på ett plan där hjärnan helt plötsligt fungerar igen. Bland det första som hände var att jag blev förkyld :-) Men det var första gången på väldigt länge som jag "bara" blev sjuk. Tidigare har min "sega" hjärna gjort att jag blivit helt utslagen av en enkel förkylning. Nu är skallen påslagen, men snörvlet kör sitt race. Mycket trivsam upplevelse!

Idag skulle jag ha träffat en PT för att lägga upp en plan för min träning, men det blir nu flyttat tills jag åtminstone inte smittar mer. Nu finns i alla fall den mentala orken för att ta tag saker igen!

Nu j-lar ska här tas tag i livet :-)

Pilleruppdatering...

Tjing! Startade dagen med ett corepass 6.45... Puh!

Inte nog med att det var tidigt - det var dessutom ett tag sedan jag körde just core. DET märktes :-) Glädjande nog var det så där "skönt ont" och jag blev tom rejält svettig. Bra där - Erika (coach på SATS)!

Det var ju rejält länge sen jag skrev nåt på bloggen och även idag tänkte jag vara lite fåordig. Jag tränar på i min sakta lunk på SATS och en och annan kort löprunda. Men det är ju inte speciellt revolutionerande i sig. Det är däremot läkarbesöket igår...

Efter att totalt ha ledsnat på att "vara 80% frisk", många timmars studerande i ämnet "hypotyreos" på nätet , så bestämde jag mig - DET FÅR VARA NOG NU! Sagt och gjort beställdes en läkartid. Jag var så fräck att jag bad den som tog emot min bokning att be läkaren läsa på på några sajter jag själv läst på :-) Sköterskan i andra ändan telefonluren var mest stum och undrade om jag inte åt Levaxin... Den klassiska svenska vårdfrågan till oss med sköldkörtelproblem!

Så - igår var det dags! Läkaren hälsade tveksamt med ett mycket undvikande handslag. "Ja, jo, visst var det du som skickat in en del sajter som jag skulle läsa om?". Japp, svarade jag hurtigt! "Ja, jo, jag har läst och diskuterat med mina kollegor här på vårdcentralen och det som skrevs på de sajterna är vi överens om att det är rent humbug..."! Döm om min förvåning! De hade kollektivt dömt ut sajter där "drabbade" redogjort för sina egna erfarenheter av olika preparat och tipsat andra likasinnade/likadrabbade om sina resultat. Jag var tyst i säkert 20 sekunder... Efter det brast jag ut i "Menar du allvar?" :-)

Ni kan ju ana svaret. Jag bemötte hans påstående med en ordentlig attack i stil med "Att så totalt döma ut såpass många drabbade anser jag vara totalt oprofessionellt!". Jag undrar om de egentligen överhuvudtaget läst andra människors, om än overifierade källor, berättelser ur sina riktiga liv, eller om de bara kikat på rubrikerna och dömt utifrån det. Jag vill med bestämdhet hävda att människor som arbetar i vården borde veta bättre än att ignorera människors berättelser.

Hur som helst. Efter att ha markerat min ståndpunkt förklarade jag, och läkaren såg ut att lyssna, hur jag upplever mitt liv och leverne. Att äta hyfsat, träna 4 gånger i veckan intensivt, med promenader däremellan, ha lugnt och roliga uppgifter på jobbet och sova som en prins för det mesta... Att detta leverne skulle ge en konstant trötthet, även efter 10 timmars sömn, viktuppgång och halvdepression känns ju helt absurt. Jag hävdar bestämt att så ska ingen frisk människa leva! Han höll med om att något måste vara fel... :-)

Så... hela besöket slutade med att jag fick som jag ville. Jag började igår med ett kompletterande preparat (Liothyronin) och redan efter några timmar - Tadaaaa! Hjärnan checkade in och tröskverket startade! En HELT fantastisk känsla! Den där tunga blöta filten lämnade plats för den verkliga världen igen!

Idag har jag haft huvudvärk. Troligen en bieffekt av lite snabb uppdosering. Jag får helt enkelt känna mig fram. Vad sägs om läkarens ordination "1/2-1 tablett, 1-2 ggr/dag"? Rätt ospecifik, eller?
Jag säger som jag och min mamma alltid brukar säga - Man måste vara frisk för att orka vara sjuk! Jag är otroligt glad att jag stod på mig, markerade vad jag tyckte om vårdens sätt att bemöta mig och andra likadrabbade och fick medicinering enligt vad jag själv föreslog. Jag hoppas det kommer fortsätta kännas lika bra framöver, för nu j-lar är jag på G igen! Kanske kan mitt minne börja fungera igen också. Nåja, bara att känna att hjärnan faktiskt är påslagen är ett stort steg. Om minnet inte återvänder så gör det inte det! Carpe diem!

Ooops! Det skulle ju bli ett kort inlägg! Nåja, jag låter inlägget vara i sin originalstorlek. Jag kommer ändå inte minnas hur jag tänkte från början :-) Å, förresten - jag snackade med tränaren imorse och ska köra en konsultation om en vecka för att träna/övervakas lite av en PT. Då lär det bli dags för nya målsättning. Coolt, eller hur?

Ett litet avstamp...

Sådär - idag gjorde jag det! Jag slog en signal till vårdcentralen och "läste lusen" av den stackars sköterskan i andra ändan. Eller, nä, det är nog fel uttryck. Hon fick sig en skopa vetenskapliga fakta levererade av en patient som hade en klar uppfattning om vårdens kompetensnivå på sköldkörtelproblematik, för nu var Magnus trött på att leva i en värld av seghet, halvdepp, infektionskänslighet och inte minst oförmåga att tappa vikt.


Jag har legat halvdäckad sedan i lördags när jag genomförde ett riktigt roligt midnattslopp. Inte sjuk, inte frisk. Inte glad, inte deppig. Inte omotiverad, inte motiverad. Bara något grått sörjigt däremellan. Så har mitt liv känts ett bra tag nu. Eftersom jag "legat" i veckan har jag haft möjligheten och tiden att forska i många olika saker. Framförallt har jag läst det mesta i forum, bloggar och vetenskapliga artiklar kring hypotyreos!


Hypotyreos är kort en "sjukdom" som beror på att sköldkörteln inte kan producera tillräckligt med hormon. Grundfunktionen med sköldkörteln har med ämnesomsättningskontroll att göra och de hormoner som produceras påverkar ämnesomsättningen. Den normala behandlingen idag är livslångt intag av Levaxin som innehåller en syntetisk variant av tyroxin(T4) som i kroppen omvandlas till trijodtyronin(T3). I "undantagsfall", har jag konstaterat på nätet, behandlas man med Liothyronin som är ett tillskott av trijodtyronin(T3), vilket helt klart verkar vara en framkomlig väg för mig och min situation.


Så - vad är det jag stampar av med och mot vad? Jo, efter att ha läst mycket och länge om personer med samma situation som jag har jag bestämt mig för att genomföra en "attack" på vården igen. Det kan inte vara meningen att jag ska fortsätta leva och känna mig 80% frisk - jämt! Det är riktigt frustrerande att inte någonsin känna sig helt frisk, alert och att dessutom ha ett minne som en guldfisk. Att dessutom ha en kropp som kämpar emot en på viktfronten gör ju inte livet roligare att leva. Under de perioder när jag levt sunt, tränat MYCKET och haft kraftigt fokus på vikten har kroppen snabbt ruskat av sig min ansträngning och tvärstannat. Det enda som händer är att jag lyckas gå ner lite grann och därefter slår kroppen av ämnesomsättningen och händer något så går jag upp i vikt. Dessutom verkar jag ALLTID dra på mig infektioner som håller i sig minst tre gånger så länge som för andra.


Vikten är viktig för mig, men mitt mentala mående är oändligt mycket viktigare. Att kunna få hjärnan att vakna ur den halvdvala i vilken den befinner sig ständigt skulle vara riktigt trevligt. För några år sedan var min hjärna alert, snabb och minnet svek mig inte oavbrutet. Jag upplever just nu min hjärna ungefär som att den går på 75% effekt och att minnet ofta befinner sig i de övriga 25%. Det ÄR ett problem och det är INTE bara gnäll. Jag har gett min nya dos en rejäl chans, men jag går som sagt omkring och känner mig 80% frisk. Vad är det för liv, liksom?


Så, avstampen gäller mitt liv i stort. Med en förändring av medicineringen så hoppas jag kunna väcka mig själv och det glada, positiva jaget som finns under den här "blöta yllefilten" som jag just nu inte riktig får av mig... Här ska det banne mig redas ut saker! Kan inte läkaren på vårdcentralen hjälpa mig så går jag fanimej vidare. Nu har jag totalt "lackat ur" på detta! Nån måtta får det vara!


Ahhh - det här kändes inte helt fel att "vräka ur sig" :-) Oavsett om jag lyckats skapa någon förståelse för min situation så känner jag att en liten flik av filten är på väg att lyftas. Nu är det bara resten av den kvar...

Midnattslufs med mersmak?

Japp, så var det enda loppet för i år avverkat. Midnattsloppet! Och det var en trevlig upplevelse :-)

Sen i maj har löpträningen legat på hyllan. Fokus har legat på helt andra värden i livet och energin har näppeligen räckt ens till dem. Sommaren har varit en oas från löpning för min del. Inte för att jag var less, utan snarare är det andra funderingar som varit i vägen. Ibland måste man prioritera och denna period har löpningen varit nedprioriterad - rejält...

Så, varför ställer man sig på startlinjen för att springa en mil - helt utan löpträning? Ja, egentligen har jag inget svar på den frågan. Jag var helt enkelt sugen när jag anmälde mig. Strax innan jag stack igår kväll frågade min fru mig: "Är du sugen?". Svaret hon fick var "Inte ett dugg!" så förutsättningarna var väl sådär, va?

Efter att ha konstaterat att man borde läst på sl.se INNAN jag åkte var det bara att åka med och besöka en stor del av tunnelbanenätet. En ovan tunnelbaneåkare som dessutom skulle träffa ett gäng kl. 20 kikade besviket på klockan och med lite hängande huvud anlände jag till Zinken en halvtimme sen. Döm om min förvåning när "gänget" var kvar. Kul att träffa SATS-foket från Bålsta!

Väl i startfållan kunde undertecknad återigen konstatera att han har svårt att synka toalettbesök med löploppstarter :-) Första två kilometrarna gick åt till att hålla utkik efter en bra buske. Ingen sådan dök upp så det blev till att bita ihop de resterande åtta... Nästa gång...

Målet för kvällen var att njut och framförallt le mig upp för Sofia kyrkbacke. Båda dessa mål kan jag checka av med ett nöjt leende. Tiden (1.04.38) är ju absolut ingenting att hänga i julgranen, men jag är egentligen jättenöjd. En lunk i lagom tempo (läs långsamt tempo) och något ansträngt leende i slutet av mördarbackarna gjorde att det totalt blev en angenäm upplevelse. Absolut något att göra om!

Så, har gick det med ambitionerna efter loppet då? Tja, jag låter allt vara osagt just nu. Jag trivs bra med min träningsmängd, men kommer ändra lite på fördelningen. Jag är just nu fast i cykelträsket! Det är fantastiskt kul med cykelpass, men jag måste bredda lite. Jag börjar med att crosspass imorgon så får vi se sen. När det gäller löpningen så kommer jag nog smyga igång med löpningen igen. Det ÄR ju så skönt! Jag låter min vidlyftiga mål vila ett tag till. Jag har stort fokus just nu på att skapa mig en bra vardag med lagom dos och det är lätt att "spåra ur" genom att dra på för mycket då. Jag har tänkt mycket på att för tre år sen så tränade jag inte nåt - noll, zip, nada... Likaså ska fokuset över på vikten igen. Dels bättre kost, men också ta ett snack med min läkare om att justera min medecinering för sköldkörteln. Jag kan bara kosntatera på diverse forum att jag inte är ensam med viktproblem och sköldkörtelproblematik. Inget att gömma sig bakom, men helt uppenbart något att ta tag i även det så jag ger mig själv bästa tänkbara förutsättningar.

Så - mersmak definitivt! Jag återvänder sakta, men säkert, till löparvärlden. Om än med något annan attityd :-) Idag ska jag assistera min nyskilde bror med väggbygge i hans nya hus - MED träningsvärk... Fantastiskt!

Många "borden", men få succéer - märkligt nöjd ändå...

Ojojoj vad länge sedan jag bloggade ordentligt. Fokusproblem har helt klart fått ett ansikte i mig!

Ja, vad ska jag säga? Semestern har susat förbi med överljudsfart. Precis som vanligt får man väl säga. När jag nu tänker efter så är det ju så efter varje långledighet. Jag vill liksom inte komma igång riktigt på jobbet och motivationen i stort befinner sig på en riktigt låg nivå. Jag vill helt enkelt bara hem och köra ett SATS-pass för att sen landa behagligt i soffan...

Semestern har gett noll och intet på löpfronten. Återigen har jag låtit lusten styra vad jag gjort. Och med våra pågående projekt hemma har också orken fått styra. Att gräva för och montera en pool är inget för den veke :-) Belöningen var ju naturligtvis att få plurra i och känna att det var skönt att ligga kvar i vattnet :-) Jag önskar att alla kunde få uppleva den tillfredsställelsen! Men, som sagt, inte någon löpning att tala om...

Så - VARFÖR känner jag mig så där fnittrigt nöjd ändå? Tja, inte vet jag :-) Jag känner att jag lyckats riktigt bra med att hitta en bra "vardagsmotion" med varierande pass på SATS. Jag har inte känt något behov alls av att ge mig ut på slitsamma långpass. Jag har hållit mig kring två, tre pass i veckan på SATS. Ett bra tag körde jag övervägande spinning. Dels beroende på att jag tyckte det var grymt kul, men också beroende på att kroppen skrek efter den typen av pulsträning. Herregud vad mycket pulsträning jag missat under mitt liv :-) Nu kommer jag, sakta men säkert, flåsandes bakifrån... Uthållighetsträningen får komma efterhand, tror jag. Faktiskt har jag börjat tveka om maratonträning! Vasa - utbrister den insatte!?!? Ska han hoppa av nu?

Nja, jag had just nu inga sådana planer och det tilltalar mig fortfarande att köra ett par tre maror till. Men det där suget att trissa mig själv är inte riktigt där just nu. Jag tänker såhär - låt oss avvakta lite och se var jag landar i motivationsvärlden. Träningen vet jag ju hur den ska gå till grovt sett. Jag vet vad som krävs och hur det kommer kännas. Så jag tar det lugnt, tränar på med sånt jag just nu tycker är roligt och så får vi se hur sensommaren och hösten påverkar mig :-)

Lite konstigt känns det allt att jag inte utfört några direkta stordåd. Å andra sidan så har min attityd nu mer drivit iväg mot ett lite förnöjt tjihoo över att få till tre pass i veckan. Bara det känns faktiskt som ett litet stordåd i sig. Åtminstone i relation till hur mitt liv såg ut innan jag började blogga överhuvudtaget!

Så - imorgon ledigt och en dagstripp till Åland med hela familjen. Ingen träning, ingen motivationstänk - BARA glädje och njutning!

Badbart (?) lagom till regnet

Japp - vi klarade det! Poolen är uppe och klar för bad!

Badbar?

Och vad händer då? Jo, regnet kommer såklart. Idag på morgonen efter vi blev klara visar termometern 15 grader...

15 usla grader...

Hmmm, jag hade hoppats på 25 grader plus!!! Nåja, om det blir lite värme kanske vi når upp till 20-gradersstrecket, och DÅ ska jag bada. Premiären gjordes igår av fruns äldsta son. 16 grader visade termometern då och jag är helt enkelt impad...

Idag är det bio, "Kung-fu panda 2", och lite tilläggsshopping som gäller. Imorgon bitti åter till SATS för lite cykel efter många dagars slit med poolen.

Ciao!

Semester och fullkomlig bloggvila...

Fniss! Jag såg Ingmaries stilla undran om jag smält bort. Och - Nej, jag är kvar!

Det har gått en dryg månad sedan mitt senaste inlägg. Motivationen att blogga har totalt saknats, vädret har inte direkt varit "inne-väder" och mitt liv har varit lite upp och ner. Nu är jag inne på min näst sista semestervecka och har egentligen inte hunnit med mycket annat än träning, lite Lisebergsbesök med familjen och att jobba med att försöka få ner en pool i backen hemma :-)

Poolen var på väg ner förra veckan, men då gick grävaren sönder som jag skulle hyra och jag försökte mig på att handgräva... Japp, det var riktigt optimistiskt! Visst, det hade funkat, men vi har nu nått ett finfint lager med "pansarlera" som kräver grävning med spett... Den reparerade grävmaskinen hämtar jag ikväll!!!! Kanske poolen kommer på plats kommande vecka (min sista semestervecka). Barnen hoppas i alla fall :-)

Träning ja. Jag har INTE suttit på min breda bakdel och inväntat ålderns höst. Jag har fått bra smak på spinning och har kört MINST två pass i veckan, men oftast ett pass varannan dag. Flåset på cykeln börjar bli OK, men löpningen har fått stå åt sidan för detta istället. Det har ju dessutom varit mördande varmt för löpning :-) Nåja, Midnattsloppet närmar sig och jag tar det som det kommer. Jag kommer ta mig runt och jag kommer njuta!

Jag skulle gissa att jag kommer vara lite frånvarande ett tag till eftersom mycket tid och energi åtgår till livet i övrigt, men jag kommer tillbaka...

Ha det nu riktigt skönt i vår fantastiska sommar!

Räknas sightseeing i 30-gradig värme som pass?

Idag sitter jag åter på skolbänken! I Sigtuna, Stora Brännbo, för att vara exakt. Just nu är jag mätt och belåten efter ytterligare en fantastisk måltid. Stora Brännbo rekommenderas på matfronten!

När det gäller konferensrummen är det en annan femma! Ingen ventilation, strålande sol och stillastående, 30 grader varm luft. Inga optimala förhållanden för inlärning i mina ögon. Efter lunchen idag fick vi dessutom en timmes sightseeing i Sigtuna med guide. Rätt häftig stad och mysig vandring - TROTS 30 grader och strålande sol...

Förra veckan lämnade jag in min första inlämningsuppgift för att så småningom kunna certifiera mig. Hoppet var lågt ställt eftersom jobb och annat stört hela den gångna månaden. Döm om min förvåning när jag öppnade kommentarerna nu ikväll - "Utmärkt!", "Fortsätt på detta sätt!" och liknande var dominerande kommentarer. Den sämsta kommentaren jag kunde hitta var ett rakt "OK!". Nöjd som sällan förr bubblade självförtroendet tillbaka. Hoppet återvände och energin strömmade tillbaka. Tänka vad jag skulle kunna göra med ordentliga förberedelser...

Hela eftermiddagen har jag suttit i en verksamhetsmodelleringsövning. Snacka om roligt! Det känns SÅ rätt att ha gett sig i kast med denna kurs att jag inte vet var jag ska ta vägen. Att coacha, leda rätt och få andra att växa i när de får hjälp med riktning - DET är ju grejen! Jag hoppas verkligen att få jobba med såna saker framöver istället för att harva runt i "utvecklarträsket" där jag saknat den mänskliga delen alltför länge. Måhända beror det på min handledares eminenta sätt att coacha mig med sina kommentarer, men det bryr jag mig inte om - idag äger jag och mitt humör :-)

Som ni förstår har INGEN tid lagts på träning idag, men det känns helt OK. Imorgon blir det detsamma (om inte morgonen kan bidra med ett kortare löppass...). På torsdag återkommer jag :-)

Natti!

Hoppla - nationaldag med grym känsla...

Hoppla, hoppla! Det var länge sen jag skrev nåt på bloggen nu. Det beror mest på att jag inte tyckt att jag haft nåt att kommunicera omvärlden på ett tag. Det betyder INTE att jag lagt av på något sätt - tvärtom :-)

Idag var det bokat ett "Sverigepass" på SATS i Bålsta. I detta fall ett timmespass med spinning och dubbla ledare... Likaså dubbelt så jobbigt som vanligt :-) Superskönt och faktiskt premiär för mina cykelpjux. Helt OK för en "rookie" som jag. De funkade utmärkt och mina tidigare avdomnade fötter mådde toppen i de nya :-) Nu fick man trampa på än mer, må jag säga! Riktigt bra investering :-)

När jag kom hem kände jag att jag inte riktigt var "klar", så på med mina hederliga Equalon och joggade ned en halvmil i 26 grader och strålande sol. Underbart när svetten RINNER så att ögonen börjar svida lite av saltkänslan... Puh, vad varmt det var! Men skönt och inte speciellt jobbigt!

Så nu tycker frun att det är dags för en dusch... För mig alltså :-) Efter det återgår jag till altanombyggnationen som syftar till att husera en vattenpöl :-) Den kommer att vara älskad av barnen och av oss en lång tid framöver. Härlig känsla att kunna kliva ut på altanen och bara "plurra i"! Det blir blodpudding ett tag framöver, men det är det värt!

Imorgon är det dags för utbildning igen. Två dagar i härliga Sigtuna med roliga uppgifter och riktigt god mat! Mums på alla sätt och vis!

Jag önskar alla en riktigt härlig nationaldag och hoppas ni får det lika härligt som jag :-)

Kunde jag hålla mig då?...

Nope, efter gårdagens bravader av alla andra gick det inte att låta bli - även om jag hade stretat emot, vilket jag inte gjorde, hade det varit omöjligt! Det blev en löprunda i regnet för att testa nya kompisarna :-)

Wow! Ingmarie hoppades att det gick att kuta i dem. Japp, är svaret! Och undan gick det! En helt annan känsla än mina tidigare Nike Equalon. "Månglidarna" är lättare, bekvämare men något "sladdrigare". Med min nuvarande vikt är de troligen liiiite för instabila, men det kör vi på ändå. En justering av löpsteget till lite mer framfot gick utmärkt. Det har INTE gått med de gamla eftersom de "bromsat" lite grann. Skön känsla, men något mer belastning på vaderna. Bra med all spinning hittills, för det kändes att jag är starkare i vaderna än tidigare. Sammanfattningvis en helskön runda med en del gåvila då "tjockkroppen" drog igång hyperandningen och det blev FÖR tungt att löpa. Däremellan - Wow! Mäkta stolt över detta pass. Inte nåt världsrekord, men känslan var så underbart stark att jag log mig förbi öppet hus vid brandstationen :-) En sån runda - det är KÄRLEK! Bättre än "kräkpasset" med SATS... Jag får liksom känslan att när jag väl når mitt viktmål så kommer jag flyga fram :-)

Nu samlar jag mig för lite studier medan familjen besöker öppet hus på brandstationen. I eftermiddag smörgåstårta hemma hos MOR :-) Ikväll - SAS till Ängelholm... Nåja, man kan ju inte få allt!

Två spinningpass boka i Helsingborg. Det LÄR också bli en del jobb, men nu har jag bestämt mig för att lägga mer tid på mig och familjen, på utbildningen och min träning - i nämnd ordning. Dessutom gjorde gårdagens bravader att nästa års schema måste justeras en smula. Jag MÅSTE helt enkelt klämma in en mara 2 juni 2012 före Berlin på hösten...

Motstridig glädje

Igår hade jag en fantastisk dag med min yngsta dotter i krokarna kring Stockholm maraton. Jag vet att det var flera av er som hade fantastiska upplevelser som jag kommer få läsa om framöver.
Grattis alla kämpar för era fantastiska insatser igår!

Trots en underbar dag, en fantastisk upplevelse och ingen smärta idag så känner jag lite motstridig glädje. Konstigt, men sant. Jag är otroligt glad över allas fina insatser, men saknar faktiskt en egen :-) Märklig egoistisk liten tripp kan man tycka, men för mig är detta BRA. Det är ju en del av detta känslopaket som driver mig och min träning framåt. Att nå de mål jag sätter upp och gärna med en knorr av världsrekord :-) Igår blev det inte så!

Min lilla dotter, däremot, var absolut fantastisk igår! Jag inledde dagen på sämsta tänkbara sätt - dundrande huvudvärk! Lilla Linnea sa "Du måste berätta för SATS att du har ont i huvudet" :-) Och det gjorde jag när jag ställde in morgonens träning. Det gick liksom inte att ta sig dit... Efter någon timme och ett antal små piller släppte eländet och vi kunde bege oss mot Stockholm. Inte ett gnäll, inte någon sur min eller tandagnisslan lämnade Linnea på hela dagen. Vi hade såååå kul att jag var helt slagen av situationen. Jag gick omkring och log, medan dottern exponerade sitt hundmålade ansikte (på Mc Donalds). Fantastisk upplevelse!

Idag vräker regnet ner och jag saknar känslan av träningsvärk efter ett hårdkört lopp. Jag gissar att många av er hjältar har en och annan muskel som ömmar och jag är lite avundsjuk - samtidigt som jag är så glad för er skull. Så - dagen får nog gå i de motstridiga känslornas tecken...

Bra jobbat alla hjältar! Nästa år...

Stress, skrik och nya kompisar

Lämnade dottern vid tåget 7.00 imorse. Dagen D för henne och hennes klass lag i "Bästa fyran". De hade, på ren vilja, simmat till sig en finalplats i Eriksdalsbadet :-) Pappa (myself) hade planerat att sticka dit och vara stolt, och galet skrikande, förälder. Enligt dottern skulle de starta i heat 3 ca 9.15. Trafiken var horribel och 9.20 släppte jag frun vid entrén och hon sprang för att hinna fota lite. En besviken pappa joggade efter parkeringsjakt i lätt tempo  mot entrén utan direkt hopp om att hinna se dottern. Saken var den att hon oroat halvt ihjäl sig för växlingen och att dyka i. Bekymrad, besviken och lätt svettig anlände pappa och hann se heat 4!!! Tragiskt att man skulle missa, tänkte jag. I heat 7 dök plötsligt "Finnstaskolan, 4A" upp på tavlan! Förvånad och smått exalterad skrek jag som en vilde och har ALDRIG sett en så bra växling i hela mitt liv. Inte heller har ens Michael Phelps simmat så perfekt och snabbt på 25 m. OK, möjligen överdriver jag en liten, liten smula... Otroligt glad att ha fått vara del av dotterns stora dag och dessutom stolt som aldrig förr vinkade vi som galna, men dottern såg oss givetvis inte :-) Hon såg däremot riktigt glad ut när vi pratade med henne efteråt. Underbar förmiddag!

Nyaste kompisarna

Eftermiddagen inleddes med ett par timmars kort jobb och ett tråkigt besked från en kollega som förlorat sin pappa inatt. Ett knippe varma tankar sändes till kollegan och därefter vidtog fritidshämtning, skoinköp till barnen och, kors i taket, införskaffande av ett par nya löparkompisar

Nike Lunarglide + 2!

Jag kan verkligen tipsa om Stadium outlet i Barkarby.

Istället för 1200 kr fick jag hosta upp 650 kr :-)

Lyckades dessutom övertala frun att ta ett par av samma modell - men rosa såklart!

Nöjd som få drog jag mot kvällens spinning på 55 minuter och, precis som jag anade, klev av cykeln på darrande ben och en t-shirt som möjligen hade något torr liten fläck.

Så - imorgon en kort spinn & core-combo på lunchen. Annars jobbar frun och det blir kort dag även imorgon. Tidigt upp däremot så jag kanske "bara" jobbar 8 timmar... Ska försöka klämma in en vända till Stadium/Intersport och kika på "cykelpjucks". Jag är mogen för det nu... Det är också ett bra sätt att koppla bort tankarna på maran på lördag som jag INTE ska springa :-) Men kika - det ska jag!

Suget botat!

I söndags skrev jag kort om att löpsuget smugit sig tillbaka. Det är en skön känsla att känna längtan efter att bara flyta iväg i ett härligt löpsteg och inget gör ont. Den dan kommer - hoppas jag :-) Den kom dock INTE igår, även om jag försökte... Långt inlägg idag också - lika bra jag varnar direkt :-.)

På SATS i Bålsta har en av tränarna, för övrigt löperfaren sådan, dragit igång lite löpträning på måndagkvällar. Tyvärr har jag ju varit bortrest och missat alla gånger hittills, men igår var det dags. En tur till "ett spår nära dig" och samling i blåsten. På dagens agenda stod fartlek/naturliga inervaller. Ett område jag hatat genom åren, men insett dess vikt. Det är helt enkelt så att intervaller är nåt som jag tycker är hur svårt som helst att hitta vilja och disciplin att utföra ensam, men nu var vi ju tre stycken och en ledare så kanske, kanske...

Efter ett par kilometers uppvärmning i prattempo (för mig var det lite mer än så) drog vi på för första intervallen. Omkring 400 m högt tempo med ca 100 m joggvila och sen på det igen... Första 400 kändes kroppen stark. Jag kände att det var svårt att få ner flåset under de 100 metrarna så jag startade intervall två med rejält flås och givetvis tog bränslet slut. Ett klassiskt exempel på att man gått ut för hårt. Men då var det bara sex repetitioner kvar :-) Efter fyra intervaller blev joggvilan gåvila och farten var rejält dämpad i farthöjningarna. Den där "kräkkänslan" infann sig inte riktigt, men jag balanserade helt klart på gränsen. Nästa gång...

Efter nedjogg ett par kilometer i prattempo (läs: rejält flås-och-stön-tempo för min del) stretchade vi lite och diskuterade upplägget och filosofin kring att "göra det själv" kontra tillsammans. Helt klart är tillsammans det alternativ som är bäst. JAG saknar i alla fall disciplinen att köra så "hårt" på egen hand, men man ska aldrig säga aldrig.

Jag konstaterar lite kallt att jag har ett antal kilon och ett antal löppass kvar innan jag kommer mäkta med detta pass på ett bra sätt, men det är ju en del av charmen. Att ta ut sig såpass att muskelrna darrar och det viner lite i luftrören - det är grejer det! Det är ju så skönt efteråt :-)

Apropå kilon förresten - jag har inte resonerat så mycket kring detta på etyt tag och det blir väl egentligen inte så mycket idag heller. Men jag måste ändå ta upp ett problem jag har. Förra veckan var en mardrömsvecka i Skåne med många, många timmars arbete och likaså "uteätande". Jag har så svårt att klara uteätande!!! Även om jag åt "hyfsat" så är det ändå så att den mat man lagar själv är helt oslagbar både smakmässigt och innehållsmässigt. Jag lyckades hålla mig ifrån godis helt och hållet, trots pressad vecka, och DET är jag nöjd med. Däremot gick jag upp 7 hg på en vecka (+- nåt hekto). Utelagad mat och fel matval gjorde sitt till. Förbannad på miog själv blev det rejäl skärpning vid hemkomst så nu är de där hektona borta igen. Men tänk om jag hade bättre disciplin och istället kunde tappa 6 hekto :-) Nåja - Mars 2012 är min målmånad. Det är då jag ska vara i bästa form och med lagom vikt. Tålamod Magnus...

Så - idag tänker jag inte träna nåt. Lårmusklerna skriker lite och fortfarande rosslar luftrören en smula efter total genombläåsning igår. Imorgon kväll testar jag spinning 55 minuter på SATS med samma tränare som igår på löpningen. Vissa tränare har en förmåga att pressa ur en det där lilla extra - hon är en sådan och jag förväntar mig darriga ben när jag kliver av hojen imorgon kväll :-) Nån som har nåt bra tips om spinningdojjor förresten? Det vaerkar vara en djungel och med min begränsade plånbok behöver jag bra tips :-) Have a nice one, allihop!

Sug i löptarmen...

Idag har jag träningsvärk - ÄNTLIGEN! Efter gårdagens intensiva aktiviteter hade det förundrat mig om jag INTE haft någon värk. Baksida lår, axlar och hela andningsapparaten... I like!

Startade med en halvtimma core på SATS och spädde på med, vad jag trodde, en timmes crosstraining på samma inrätting. Nu blev det inte crosstraining, utan Tabata. Shit! Det ÄR stor skillnad på ett crosstrainingpass och ett Tabatapass. 20 s x 8 med 10 s vila emellan på varje station. Igår - sex stationer! Herregud vad kroppen fick jobba :-) Skönt var det efteråt i alla fall! Passade på att ta en timmes rask promenad med hund och dotter, samt dryga timmen i simhallen med båda döttrarna. Nästan som att ha sprungit Varvet...

Apropå Varvet - jag hade en del bekanta som sprang igår. Grymt bra jobbat allihop! Jag är imponerad av er alla! Tyvärr gav det också ett sug i löptarmen :-) Nästa år SKA jag vara med! Lagom uppladdning inför Berlin i september 2012...

Så - idag vidtar att utreda poolmarknaden med familjen. "Bara" en sån markpool, men ändå :-) Imorgon hakar jag på löpargruppen i Bålsta för lite fartlek! 18.30 vid Kvarnkojan för den som inte uppmärksammat detta :-) Trevligt avslut på helgen allihop!

Grym vecka!

Idag blir det riktigt kort inlägg eftersom jag sitter ute hos kund och vid lunch ska dra mot flyget hemåt...

Omkring 60 tim arbete inklusive dagens. Två spinningpass, tisdag och orsdag. Först ett 55-minuterspass, och igår testade jag ett 75-minuterspass. Jag kan bara säga som så att ett par cykelskor står numera på önskelistan! Jag gillade verkligen 75-minuterspasset. Fullkomlig tömning av all energi i kroppen var budskapet - och så jobbade jag! Rätt seg idag i kroppen, men det KAN ha med arbetstimmarna denna vecka att göra. Veckan har varit rätt extrem pga driftsättning...

Idag ska jag ÄNTLIGEN få komma hem till familjen och jag niterade att vädret kommer hem när jag kommer hem :-) I like! Imorgon är det inplanerat ett corepass och ett crosstraingpass på SATS. 1½ timmes njutning med fokus på lite andra muskelgrupper än gången vecka. I bästa fall blir det en lugn löprunda på söndag...

Vi får se - nu ska jag bara njuta av att få komma hem!
Och just ja - Lycka till alla Varvslöpare!!

Tufft kommande halvår och ett viktigt beslut

Tja, jag har ju inte direkt bombat omvärlden med inlägg den senaste tiden. En hel del beror på kursen (med stort K egentligen) som startade i tisdags. Vojne, vojne - där fick man någott att bita. Ett halvårs rätt tufft program med föreläsningar, hemuppgifter och, som grädde på moset, uppsatsskrivning. Kul, intressant men också lite skrämmande. Jag gissar att min bloggnärvaro kommer vara lite sporadisk då och då eftersom en del fokus kommer läggas på utbildningen och övrig tid lär familjen och tränandet ta :-)

Tränandet, ja. Hur har det gått? Jodå, riktigt bra! Väldigt lite löpning än så länge, men jag fortsätter hålla fanan högt på SATS. Tre pass i veckan, om inget störande företas. Det är jag riktigt nöjd med! Kursveckan blev bara två SATS-pass, men då tog jag ett kortare pass längs med strandpromenaden i Sigtuna istället :-) Mysigt och stärkande. Inte visste jag att Sigtuna var så kuperat...

Men - idag blev jag ordentligt arg för första gången på väldigt länge. Och då snackar vi inte morr-arg, utan ryt-arg! Jag vill inte redogöra för varför, men låt oss säga så här - jag trodde aldrig jag kunde bli så arg på en person jag inte vet vem det är ens! Så arg att det var tur att personen ifråga inte var i närheten och inte heller kommer vara det. Det var nog tur för både densamme och mig själv. Jag hade med 100% säkerhet gjort mig olycklig och fått spendera återstoden bakom lås och bom! Så arg...

Nå, jag får helt enkel arbeta med mig själv och bearbeta ilskan efter bästa förmåga. Under tiden - ytterligare ett spännande beslut är taget! Inte i vredesmod, jag lovar. Tvärtom! Idag bestämde jag mig definitivt för att göra allt som står i min makt att stå på startlinjen till Berlin maraton 2012 :-) Jag har gått och funderat "i smyg" på detta ett tag. Jag pratade med frun om att flyga ner hela familjen, bo på hotell, äta gott och ha allmänt mysigt. Å, just ja, kanske springa ett maraton också... Ambulansflyg hem, kanske?

Frun konstaterade mer eller mindre blixtfort att jag är fullkomligt intelligensbefriad och diagnosen lutade snarare åt galenpanna än geni, men att visst - det kunde ju vara kul med en familjeresa :-) Så, om allt går att ordna rent praktiskt på ett ekonomiskt vettigt sätt, så...
Man kan det man vill och detta vill jag verkligen! Jag har bara hört gott om Berlin och jag gillar staden. Dessutom behöver jag ett större mål att jobba mot framöver, så varför inte? Det låter som en kul grej att göra innan man tar New York och definitivt innan man dör :-) Så - Berlin it is!

Jag använder detta mål och tankarna på det som tröst i mitt, nu avtagande, vredesmod och under min "mördarvecka" på resande fot. Söndag tom fredag i Skåne med 10-15-timmarsdagar. Lockande? Knappast, men en realitet denna vecka... Klämmer dock in ett par SATS-pass...

Intressant om maxpulsformel

Jag läste idag ett intressant inlägg på Träningslära. Det handlade om de formler som används för att räkna ut maxpuls. Kontentan var väl egentligen att det bästa är att göra ett maxpulstest, men att man kan ligga halvnära sanningen om man har tur. När man använder formlerna, vill säga :-)

Jag har ju egentligen inte nyttjat mitt pulsband speciellt frekvent på sistone, men har hyfsat bra minne av pulsvärdena från maratonträningen. På "den tiden" låg jag ofta runt 153 slag/min i snitt vid mina långpass, med omkriong 160-164 slag/min som maxbelastning. Och mig veterligen har jag hittills inte registrerat ett löppass med högre puls än 180 slag/min och det var ett backpass som "egenkomponerat maxpulstest". Målet var då att försöka ta reda på ungefär var jag låg för att kunna planera för pulsbaserad träning. Nu kan man ju konstatera att det blev inte mycket med den pulsbaserade träningen :-) Istället nötte jag på och slutförde maran utan speciellt vetenskapliga träningsformer.

Idag är det heller inte av största vikt att veta med exakthet var min kropp har sin maxpuls, men det mesta tyder på att jag ligger kring 176-180 slag/min i maxpuls. Använder man formeln som "rekommenderas" på Träningslära innebär detta:

208,754 - (0,734 * 44) = 176,46 slag/min

I praktiken tror jag faktiskt att detta kan stämma rätt OK på just mig. Möjligen kan man tänka sig att jag pressar mig uppåt 180, men för min egen del har det ingen avgörande betydelse och så nära döden är frågan om jag vill komma. När jag spinner pushar jag ibland rätt bra, tycker jag själv. Jag kanske skulle testa att ta på pulsbandet...
Återkommer med mer info om detta om och när den dagen kommer :-)

Imorgon och på onsdag sitter jag inlåst på ett konferenshotell i Sigtuna för att starta min, minst sagt, långa kurs. Den ska vara avslutad i december och i bästa fall är jag då certifierad it-arkitekt...
Nu - dags för hemgång, middag och en träff med löpargruppen på SATS i Bålsta :-)

Bevis (igen)!

Varierad träning ÄR nog inte så dumt...

Idag, efter gårdagens dubbelpass och fyra timmars intensivt dansande, inleddes den soliga dagen med frukost med frun allena. Barnen sov över hos farmor och farfar (tack farmor och farfar!). Efter en lång frukost tog vi en långpromenad med Nemo och efter det drogs tofflorna på och vi "såsade" vidare i trädgården...

Nåja, vid 15-tiden ledsnade min kropp. Trots segheten efter gårdagens intensiva aktiviteter ville kroppen ut! Nåja, tänkte jag, en lugn återhämtningsrunda kan ju inte skada :-) Inledde min planerade "segsjua" med 6:20 på första kilometern. Helt enligt plan och skönt som sjutton. Musklerna protesterade och det stack lite här och där när axelpartiet rördes... Envis som synden lufsade jag på och se där - 6:08 på andra kilometern :-) Efter det fanns ju ingen anledning att mecka omkring. Jag lät kroppen jobba på i det tempo som kändes bra och lät stegen rulla på i sin egen takt. 6:01, 6:03, 5:43, 5:40 och 5:38! Ögonen öppnades mer och mer för varje kilometer som gick. Kroppen kändes fantastisk! I uppförsbackarna höjde jag snarare tempot än tvärtom - herregud vad nöjd jag kände mig med kroppskänslan! Jag avslutade sista 130 metrarna i 4:22-tempo (enligt Garmin). Vad säger man? Snacka om att styrketräningen gett resultat. Likaså de intervalliknande pass jag besökt och kommer fortsätta besöka :-) Me like!

Nu återstår en skön dusch, lite grillning med stor familj och därefter pluggande inför kursen som startar på tisdag. Gott slut på helgen allihop och riktigt bra jobbat alla som dundrade runt Kungsholmen igår :-)

Våryra(a)!

Efter några dagars bloggvila känner jag att det är dags att hålla övriga omvärlden informerad om mitt liv och leverne i träningsvärlden :-) Om ni tror att jag "ballat ur" eller "vikt ner mig" tror ni helt fel! Jag har helt enkelt fokuserat på hinna med det som ligger i fokus just nu och där ligger bloggandet lite för långt ner för tillfället. Men idag hinner jag...

I tisdags var ett spinningpass planerat på SATS Helsingborg, men det vek jag ner mig från... ...bara för att köra 55 min Box :-) Box är bland det värsta av de pass jag hittills testat. Crosstrainingen på SATS, och troligen Training for runners, överträffar dock Box, tycker jag. Men mer om dem senare. Boxpasset genomfördes med en helt okänd partner. En ung dam med oerhört liten kroppsvikt. Men ojojoj vad spö jag fick :-) Otroligt imponerande energi och kraft i den lilla kroppen! Stor eloge till henne! Hon klarade dessutom av att peppa mig under tiden. Sånt imponerar och glädjer mig... Inte farlig träningsvärk efter det passet. Stel och öm, men inte så där "kan inte röra mig"-värk.

Tummen upp, det börjar likna nåt äntligen!

In på kontoret på torsdagen och, hoppla!, så var man plötsligt anmäld på en Spinning/Core-combo. Räserfart på spinningen och svetslågekänsla i magen efter core. Även detta kändes som om det börjar kännas OK, och inte någon träningsvärk alls.

Så - idag kom så yran. Våryra på SATS i Bålsta och samtliga pass kördes utomhus. Jag anmälde mig till ett Training for runners och ett Crosstrainingpass :-) Mina två värsta pass... Och slut är jag, efter 75 minuter tuffa pass, men inte sådär "ont slut", utan "skönt slut". Faktiskt så skönt att jag och frun ska ut och dans ikväll :-) Fem timmars blandad dans på lokal nästan på hemmaplan. DET var inte igår vill jag lova! Jag har ju tidigare utlovat en come back i dansvärlden och kanske detta kan vara den smygande starten? Framåt hösten blir det nog till att skaffa nya riktiga dansdojjor och lite fart i kroppen, för då ska vi ut och tävla igen. Suget efter att få dansa på ett tävlingsgolv har växt de senaste åren. Detta trots att vi inte varit där på säkert 5-6 år. Skam den som ger sig! Lite dansträning, mer SATS och kryddat med en och annan långrunda ska nog fixa biffen!

Just ja - löpning! De startar en löpgrupp på SATS i Bålsta. Givetvis är jag anmäld till den :-) Start på måndag... Näe, nu börjar det närma sig att packa ihop barnen för leverans till farmor och farfar. I bästa fall hinner jag lägga fötterna på soffbordet en stund innan dansen ikväll. Hoppas ni får en lika fantastisk lördag som jag tänker ha :-)

"Ny" attityd, "nya" givar

Efter att ha träffat en kompis vid majbrasan blev det en stavgångspromenix i kompisens tempo som start på söndagen. Ingen löpning, ingen rallyfart, men riktigt trevligt sällskap och 1,5 timme ute i friska luften. Idag blev det lite "välförtjänt löpband", men mer om detta senare i inlägget...

Jag har blivit rejält motiverad och imponerad av min mamma och en kompis. De har plötsligt bestämt sig för att låta bli godis!! För en godisråtta och sockerjunkie som jag själv är detta en bedrift och jag tänkte i lördags "Hur svårt kan det vara?" :-) Jag och barnen besökte majbrasan efter lite god mat, medan frun gick på lokal med en kompis. Jag och barnen hade urtrevligt vid brasan och vid hemkomsten ville barnen mysa med lördagsgodis... Lördagsgodis - min grej, liksom! Nu var det dags för testet!

Linnea, min yngsta dotter, sträckte fram en godis och sa "Pappa, jag gillade inte. Du får ta den!"... Jag kläcker då ur mig "Nej tack, jag äter inte godis längre...". Lite förvånat reflekterade jag över vad jag sagt och iakttog min dotters först förvånade, sedan lite arga, ansiktsuttryck. "Pappa - EN kan du väl ta?", sa hon efter några sekunder. "Nix - jag kan inte bara äta en så jag får låta bli!". En stolt liten låga tändes inom mig och genast mådde jag mycket bättre. En rejäl godisskål stod framför mig hela sena kvällen och jag rörde verkligen inte en enda bit! Inte ens luktade...

Med tanke på detta och den sköna känsla jag haft när jag tränat på sistone beslutade jag mig för att göra det hela än mer utmanande. Därför lovade jag mig själv att varje kväll - för det är kvällarna som är svårast - som jag får det där "kan vi kanske ha nåt att tugga på i skåpet?"-suget så ska jag istället för något tuggbart belöna mig med aktivitet. När denna rätt extrema känsla dyker upp kommer jag ge mig ut på en runda, köra lite crunches, ta en promenad eller något annat som gör mig varm och bränner energi. Kanske kan jag, om ett tag, gå och längta efter suget så man får lite extraträning :-)
Idag, på hotellet i Helsingborg, dök känslan upp! Med tanke på mitt myckna arbetande tidigare på tjänsteresor har det varit alltför ofta som det "krävts" en 200 g chokladkaka för att hålla sig alert... Idag kan jag meddela att ett 200 g choklad-sug numera är värt 60 minuters halvhyfsad löpbandslöpning! Detta ISTÄLLET FÖR chokladen givetvis :-)

Så, godis håller jag på att fasa ut. Åtminstone för en period i mitt liv. Återstår att se om jag kanske tom utvecklar "resistens" mot godis :-) Man kan ju hoppas, för det är ju absolut inte något som jag behöver...
Dessutom ska suget ersättas med annan belöning. Denna, just nu, alltför stora kropp ska få chansen att bli mindre, friskare och, i bästa fall, snyggare :-) Så just för tillfället innebär ett kraftigt sug att jag ska köra ett pass i någon form. Endorfiner är en MYCKET bra ersättare för godis vill jag bara meddela!

Alltså - min "nya" attityd består egentligen i att jag börjat tänka att kroppen belönas när jag tränar, istället för att den, som jag kanske mentalt resonerat tidigare, lider (vilket inte är sant, men tänk vad tankens kraft är stor...). Detta ingår också, tillsammans med helt uteslutet godis, i den "nya" given. Förutom de sakerna  har jag börjat lite mjukt med att "bara" ta en portion. Och då en mindre sådan. För MIG är detta ett steg på vägen. Jag börjar här och låter tiden få verka ihop med min träning så får vi se om jag behöver vässa livet mer :-) Om så är fallet - fine, då gör jag det. Om inte - fine då kör jag på!

Imorgon - lång arbetsdag med kvällsträning på SATS. 55 minuter spinning eller 55 minuter Box - Vad tycker ni?

Skön valborgsstart!

Frun jobbar idag, men jag hade lyckats "utverka" möjligheten att dra med mig lillbrorsan på ett SATS crosstrainingpass. Farmor och farfar skulle spela kort med mina barn under tiden :-)

Farmor, hårfint på den friska sidan på hälsoskalan, tog en Ipren, jag "dumpade" barnen och plockade upp brorsan. Iväg för ett tufft crosstrainingpass (10 stationer med 30 s x 3 och 10 s vila emellan). Puh! Brorsan såg lite matt ut efter halva, men jobbade på riktigt bra! För egen del la jag en del av min energi på att hjälpa lillebror med koordination och "pepp". Kul som 17 hade vi i alla fall! Tänk att det är så kul att träna ihop med andra :-)

Brorsan verkade lite matt i kroppen efteråt, och jag likaså. De är rätt tuffa de här passen. Man kan ju pressa sig ganska rejält - och det är SÅ skönt :-) Nu förtjänar man faktiskt lite lugn och ro och god mat. Lite grill med tillbehör och en majbrasa ska väl göra susen :-)

Jag önskar ALLA en riktigt, riktigt härlig Valborg!

Uppföljning av mål...

Idag är det befogat med en "långt-inlägg-varning" - för nu är det dags!

Det kanske tom är senare än jag borde ha redovisat det, men här kommer i alla fall en kort uppföljning av de mål jag satte upp 1 mars i år. Målen var ett resultat av en riktigt nedåtgående trend på den mentala sidan(OCH den fysiska), men kändes då rimliga och nåbara. Dessutom var de mätbara varför det nu är dags att ta sig i kragen och kika på nuläget. Målen har idag dessutom fått en egen ruta på bloggen :-)

OK - så hur har det gått då? Jodå, jag är otroligt nöjd och glad! 1 mars var jag, som sagt, inne i en rätt djup motivatiossvacka och jag var osäker på hur relevanta målen egentligten var. Idag när jag följer upp för första gången på riktigt konstaterar jag att jag troligen satte upp lite "fega" mål, men att det ändå känns riktigt bra att kunna checka av tre av målen - i förtid!

Mål 1, som checkades av först, handlade om att faktiskt komma igång. Att starta upp en disciplinerad livsstil ÄR inte det enklaste. Jag har gjort det förut, men då med det "enkla" målet att slutföra Stockholm maraton. När det checkades tappade jag styrfarten och motivationen. NU känns det som att den är åter och jag kan känna mig rätt trygg i att jag faktiskt kommit igång på ett bra sätt.

Mål 2, som givetrvis var "andren ut", handlade egentligen om att bibehålla gymträningen (eller gruppassen som jag valt att delta i) och samtidigt komma igång med löpningen igen. Idag kan jag med glädje konstatera att jag är tebax :-) Målsättningen är INTE just nu att slå några personliga rekord, varken tidsmässiga eller distansmässiga, utan bara njuta på och "leverera". Det gör jag nu! Och hur bra känns inte det?!?! Livet är just nu fantastiskt!

Mål 3, det senast avprickade, rörde min vikt. Denna del har jag kanske inte skrivit så mycket om hittills på bloggen, men det kommer mera. Fokus har ändå legat på vikten, men mer i form av att först kicka igång träningen, sen hålla den vikt jag har idag. Egentligen ska jag INTE pricka av detta mål eftersom jag sakta börjat sjunka i vikt, men jag tillåter mig själv att godkänna detta ändå :-)

From nu kommer en hel del av mina inlägg på bloggen att röra vikt & kost, men alltid med träningen i bakgrunden eftersom just träningen är det som jag anser kommer göra att jag kommer lyckas med denna resa och se till att vara stabil även framöver viktmässigt.

Min mamma sa också nåt rätt intressant och tänkvärt häromdagen:
Att sluta röka, snusa eller dricka sprit, är LÄTT. Att sluta äta fel är SVÅRT. Mat MÅSTE man ju få i sig och då frestas man ju hela tiden. Man kan liksom inte sluta äta... Tänk om man sa till en alkoholist "Det är ju BARA att dricka lite mindre...". Tänk på den lite grann. Det gjorde jag. Jag såg liksom framför mig alkoholisten som stod på systemet och köpte EN öl... Därmed inte sagt att man ska ge upp :-) Absolut inte, men det är tröst under de "tyngre perioderna" att tänka denna tanke. Många säger också till mig "Du som klarat en mara klarar väl att gå ner i vikt?". Jag brukar numera svara "Att klara en mara var lätt - att ändra sitt ätbeteende är svårare, mycket svårare".

Så - inte så illa pinkat av en trähäst, om jag får säga det själv! Jag ligger tidsmässigt lite före mina målsättningar, men jag gissar att jag kommer behöva ha de veckorna "tillgodo" under min kostkorrigering. Historiskt har just vikt och kost varit mitt svaga kort, men vi får väl se om jag lärt mig något av min tidigare livsresa. Det är dags att äta mindre portioner, se till att bli av med sötsug och sakta, men säkert, ta sig nedåt på viktskalan :-) Jag ska fundera lite ytterligare och bilda mig en uppfattning om HUR jag tänker mig göra detta mer i detalj. Alldeles oavsett känner jag att jag nu lagt en bra grund att bygga vidare på. Mer info kommer nog när tankarna klarnat lite mer...

Min annandag var inte som nån annan dag...

Vaknade vid 7 imorse. Pigg! På med kaffe och te, kokade blå ägg och filosoferade en smula framför tv medan reste av familjen sov...

Så började dagen och så fortsatte den. Inget riktigt kreativt gjort mer än lite familjeshopping, promenad med barn till kalas och njutande i solsken. Allt med en faslig träningsvärk i baksidan låren sedan passet i förrgår. Men sen ledsnade jag!

Ut på en tur i nyinköpta tights (som inte var för små, utan för stora!). En lugn runda på 5 km + var tanken när jag gav mig ut. Träningsvärken skulle bekämpas med lite rörelse :-) Efter sju kilometer anlände jag hem måttligt flåsande. Det BLEV en lugn runda med drickapauser så jag kunde njuta av omgivningarna en smula också. Inte snabbt, inte jobbigt men rejält skönt! Enda grå molnet var de tämligen dyblöta tårna som gav lite skav... Snacka om i-landsproblem!

Det är en fantastisk känsla att inte säcka totalt, utan känna att det finns mer att ta av. Även om det känns just så så tar jag det lite lugnt med att dra på mer. Det finns ingen anledning att riskera att känslan övergår i något negativt nu :-) Det kommer dalar, men låt mig ta dem när de kommer av sig själv... Eller är jag i en dal och det blir ännu bättre?!?!?! "Jag kan flyga - jag är inte rädd"

Idag en härlig känsla, även om träningsvärken är kvar. Imorgon vid 6:45 cyklar jag 45 min på SATS. Mumsigt värre!

Ha en grym start på veckan allihop!

Påskaftonstart som heter duga

Puh! Detta blir kortaste inlägget på länge...

Crostraining med 19 st andra galningar på SATS i Bålsta kickade igång Magnus påskafton! Stenhårt pass med få viloperioder! Rekommenderas å det varmaste!

Jag är sååå glad att jag "trillat över kanten" och hittat glädjen i träningen igen. Ett tag var solen skymd på träningshimlen, men nu strålar den även på mig - starkt dessutom. Dagens pass visade på nya svagheter i min kropp. Numera ser jag det inte som svagheter utan som presumptiva förbättringsområden :-)

Nu ska jag vässa till med ännu bättre kontinuitet och sakta, sakta dosera upp längden på mina löppass. En vacker dag (innan Stockholm halvmaraton 2011) kommer jag upp i bättre löpdoser och får njuta än mer. Att dessutom kunna bygga styrkan på många andra sätt göt det än roligare. Det enda jag möjligen kan oroa mig för är att jag "drar iväg", men då går jag på Ingmaries kommentar: "Är du pigg så låt det spritta lite extra. Det kommer dagar då du är trött och då kan du med "gott samvete" ta det lite lugnare.".


Hihihi, som sagt, såå glad... GLAD påsk på er allihop!

Långfredag som blev kort...

Idag är det långfredag, men det känns som om åtminstone förmiddagen varit kortare än jag räknat med :-) Mer om det senare. Först lite om vad som hänt sen den underbara upplevelsen i tisdags.
Onsdagen blev en helkort dag. Fyllde år gjorde jag och det blev lunch med familjen, lite avslutande jobb och sen hemgång. Jag hade beställt stuvade makaroner och stekt falukorv till middag. Det är nåt jag sällan äter, men uppskatter rejält. Mumsigt var det!
Torsdagen hade jag tagit helledigt! Jag inledde med ett halvtimmes corepass som sved rejält i bålen. Inte fy skam att starta dagen på det viset. Senare på dagen var jag trött och seg. Troligen tack vara ottapasset som startade 6:45... Så, vad gör man då? Jomen en långpromenad med Nemo :-)
Närmare två timmars promenad med en Nemo som mest såg förvånad ut. Men han älskade det - och jag med! Underbart att höra fåglarnas kvitter och njuta av solen i ansiktet.
Imorse segade vi med lite sovmorgon. Ända till 7:30 sov jag :-)
Nu är jag precis hemkommen efter ett femkilometerspass i sköntempo. Ett par gåvilor där pulsen rusade iväg lite väl tack vare(på grund av?) lite överreklamation av konditionsstatus :-) Jag rusade helt enkelt! Riktigt nöjd med passet som startades helt utan plan. Jag ville bara känna att jag hade sprutt i benen och att kondisen inte var väck. Jag fick samma känsla idag som i tisdags på spinningen - Lycka!
Med Poodles dundrande i öronen tryckte jag, som sagt, lite väl mycket. Men jag kände mig sådär stark igen. Även om magmusklerna kände av corepasset igår så börjar jag äntligen känna resultatet av den fokuserade träningen på sistone. Passen avverkas i snabbare takt, eller med högre belastning eller både och - utan att jag helt säckar. Visst, ibland blir jag övermodig och drar iväg, men det ser jag som ett styrkebesked även det. "Nya Magnus" har haft en del effekter på vikten också, men mer om det i senare inlägg. Jag börjar bli mogen för inlägg om det igen :-)

Idag blir det nog en prommis med Nemo igen, men kanske inte två timmar. En kanske räcker idag. Ska se om jag får med mig familjen idag också...

Plötsligt så händer det...

Ibland klaffar allting sådär helt perfekt! Idag blev det en sån morgon. Efter gårdagens löppass "på nåder", och med stor mental insats, anmälde jag mig till ett morgonpass med spinning. 45 minuters råsvettandes på en hoj :-) Egentligen vet jag inte varför jag anmälde mig. Kanske är det något slags inbyggt jävlaranamm som slog igenom efter det tunga passet. Kanske är jag nu trött på att bara känna mig tung. Jag vet egentligen inte, och idag bryr jag mig inte heller. Passet idag var fantastiskt!

Sent igår kväll hade yngsta dottern en kompis som sov över hemma hos oss. Två sjuåringar på en uppblåsbar säng :-) Snacka om dömt att misslyckas... Till slut somnade de i alla fall, men vid halv tolv vaknade dottern med riktigt "elaka mardrömmar". Ledsen och skrikandes med mamma som kom farande (eftersom pappa skulle upp vid 5.30...)... Mamma avlöstes sedermera av pappa som också for in och tröstade. Pappa kunde efter detta inte riktigt somna och min sista glimt på klockan visade 02.23...

Nåjs, hyfsat seg, trött och lite zombiliknande begav jag mig, efter en tallrik yoghurt & müsli, mot SATS. Jag incheckades halvsovande och skruvade till cykeln. Ledaren kommenterade de konstiga inställningarna, jag rättade till, och iväg for vi! Redan under uppvärmningen undrade kroppen vad jag gett mig in på. Skulle jag verkligen utsätta den för mer plåga? Och ja - det skulle jag. Detta var ju bara uppvärmning...

Sen, helt plötsligt, släppte allt! Ni som upplevt detta - ni vet! All tröghet rann iväg och kroppen svarade "OK - give it to me!". Helt otrolig känsla när jag nådde toppen av ansträngningen. Svetten inte bara rann, utan forsade. Flåset överröstade musiken och brännandet i musklerna överträffade det mesta senaste tiden. Men ändå kände jag mig STARK!

Lyckoruset drabbade mig med en märklig kraft och jag tänkte bara tanken "Äntligen har jag passerat tröskeln..."! I och för sig var min nästa tanke "Herregud vad ont det här kommer göra imorgon", men det brydde jag mig inte om. Det var så länge sen jag kände den där lyckkänslan av fysisk ansträngning. Helt självorsakat naturligtvis, men ändå! Visst, jag borde hållit i och jag borde... Men det spelade ingen roll imorse! Lyckan var total!

Efter passet var jag totalt slutkörd, men kände mig ändå stark på något sätt. Att SATS i Bålsta bjöd på frukost och snack över en kopp kaffe med resten av de ursvettiga gjorde ju inte saken sämre :-) Riktigt trevlig start på dagen kan jag säga!

Så - idag ska jag fortsätta njuta av känslan. Imorgon är det sannolikt vilodag. Det kanske kan bli en långpromenad med Nemo på eftermiddagen eftersom jag tar ledigt och ägnar den åt att vara med familjen och passar dessutom på att fira "dubbelfyradagen" för egen del.

Underbart måndagspass i korta tights

Idag blev det hemgång redan vid 14.30. Bilen var full med prylar som vi rensade ut igår hemmavid. Tänk hur mycket prylar man samlar på bara en vinter i ett enda förråd...

Väl hemkommen efter att ha köat vid återvinningsstationen (det var fler än vi som rensat i helgen) så svidade jag om för ett löppass. Tanken var att känna lite på kroppen som var rätt sliten efter gårdagens promenad med lilla Nemo och en total genomgång av förrådet och komposten (som grävdes om helt).
Hade jag vetat vad jag vet idag om trädgårdslit så hade jag asfalterat tomten...

Tanken idag var att ta ett pass på SATS i Kista, men jobbet störde och det blev liksom aldrig av. Tur att alla grejer var klara att bara svida om till inför löppasset.

Efter att ha gått upp och väckt tuppen(bildligt...) och slitit en hel dag, helt i onödan visade det sig, och därefter ett slitigt pass i fantastiskt väder är det dags att varva ned. Premiären i korta tights gjorde tyvärr passet inte lättare, men herregud vad skönt när man betat av såna här "måste-pass" :-) Man mår tio gånger bättre än när det går så där lätt. Eller...? Jag tror minsann jag bokar in ett corepass...

Edit: Det blev ett spinningpass imorgon och ett corepass på torsdag inbokat...

Jobb(ig) vecka

Denna vecka har gått i jobbets tecken. I söndags efter njutrundan drog jag vidare mot Arlanda och flyg söderöver. Dagarna har gått i ett och snittarbetstiden har legat på 12 timmar. Idag blir det färre timmar eftersom jag måste hinna flyga hem också… Puh!

I förrgår var jag inbokad på Box i Helsingborg, men hade rejäl känning i handleden efter förra veckans pass så jag avstod. Istället klev jag upp på löpbandet i hotellkällaren och avverkade 38 tunga minuter. På något sätt är det mental jättejobbigt att löpa band. Man kommer ingenstans, är nära taket med dess relativa ”hetta” och känslan blir ”blasé”. Annat är det när man löper ”på riktigt”!

Alldeles oavsett så blev passet gjort. Det gick knappast snabbt, var inte speciellt kul men ack så skönt efteråt. Man sover så skönt efter att ha tränat någon timme innan!

Trots mycket arbete har en del funderingar väckts under denna resa angående min vikt. Jag tycker att jag, åtminstone mentalt, är på rull när det gäller mina kroppsaktiviteter. De mål jag satte upp tidigare har varit lite si och så, men jag har hållit nivån med minst tre pass i veckan ändå. Jag har dessutom testat lite olika pass på SATS och kommer definitivt fortsätta med det. Men nu är det dags att lägga en del av den mentala kraften på vikten igen.

Jag har sneglat åt LCHF-kost, men jag vet inte riktigt. Jag känner mig lite osäker på om jag kommer ”orka” ta mig i igenom den första tiden. Å andra sidan så lär det inte vara lättare med annan typ av kost heller! Jag tror att jag ska testa en egen ”twitch” på LCHF i forrmen ”skippa bröd, ris, pasta, potatis efter bästa förmåga och ät istället andra kolhydrater”-kost. Detta i kombination med minskade portioner och grov analys av kaloriinnehåll borde ge en bra, stabil viktnedgång och dessutom med en god mättnadskänsla – och dessutom hållbart på sikt. Mättnadskänsla är rätt viktigt för mig som har så urdålig karaktär och har otroligt lätt för att ”överäta” när hungern slår till.

Jag ska fnula lite mer på detta när hjärnan har varvat ned efter denna intensiva jobbvecka. Jag måste på nåt sätt landa och bli utvilad för att orka lägga kraft på detta. Nu stundar, tack och lov, två hela veckor hemma med familjen och en påsk. 1 maj är min nästa tjänsteresa och innan dess ska jag ha applicerat en bättre kostmodell för mig själv som jag också kan följa när jag äter ”utemat”.

Så – idag hinns ingen träning med, men imorgon lär det bli en löprunda och på lördag ett crosstrainingpass på SATS. Eventuell med ett inledande corepass…

Njuuuutning!

Japp - så blev det äntligen av. Det jag har klurat på ett tag, men inte fått ändan ur... Ett löppass!

Några vattenflaskor, solbrillor och iPod - sen bar det av! Målsättning: Njutning! Tempo: Fick visa sig! Ansträngningsgrad: Inte värre än att det kändes skönt!

PRECIS så blev det! Helt underbart! Inte en tanke på att tiderna blev utflippade, att motvinden piskade eller att uppförsbackarna gjorde att tempot gick ned... Jag BARA njöt! Fantastiskt...

Så - vad blev det egentligen då? Tja, inte så pjåkigt faktiskt. 6.20 min/km i snitt. För att ha tagit det s lugnt är det ju helt fantastiskt. Men det var ju inte det som räknades. Att INTE få ett pass som senast kändes intressant. Och det slapp jag!

Egentligen var det mycket gåvila, lite drickagående och en hel del "sänka-tempot-för-att-titta-på-omgivningarna"! Det var länge sen jag njöt som idag och det kändes helt OK efter senaste tiden "uppförsbackar". Nöjd, glad och med ett leende på läpparna ger jag mig nu i kast med lunch och promenad med familjen... Glad start på veckan allihop!

Återhämtning

Denna helg går i återhämtningens tecken. En smärtande handled sedan i tisdags (kan nåt ha gått sönder av boxningen) stör lite, men annars känns det BARA skönt med lite värkande muskler. Idag var det ett Crosstrainingpass inplanerat, men fruns jobb och handleden gjorde att jag avstod det passet. Istället blir det en löprunda :-)

Löprundan får nog vänta till imorgon, dock. Idag myser jag med mina små prinsessor, hälsar på lite vänner och inväntar fruns återkomst för en familjekväll i soffan. I övrigt är det "bara" det vanliga promenerandet med Nemo som är dagens rörelse. Imorgon däremot tänkte jag faktiskt försöka ta mig en mils löpning/promenad på egen hand. Jag har inte bråttom och tänker inte pressa, men en mil ska bli skönt att få avnjuta i eget sällskap. Ibland bara behöver man umgås med sig själv, resonera om ditt och datt och njuta av omgivningen på sitt eget sätt och i sitt eget tempo. Det är en lika underbar upplevelse som att "bara vara" med barnen en hel dag, men med ett egoistiskt fokus :-)

Imorgon stundar också en tjänsteresa igen. Denna vecka blir en sån där "vara-ifrån-familjen-vecka". Söndag till fredag är jag borta. Inte kul, men ibland nödvändigt. Likaså blir det ytterligare en resa påskveckan... SEN ska jag nog avstå tjänsteresa någon vecka hoppas jag!

Jag hoppas all får en fantastisk helg! Jag planerar själv en sådan och delar gärna med mig :-)

What´s up?

Jahaja, vad händer? En befogad fråga eftersom jag varit bloggstum en vecka nu :-) Lever jag? Har jag tränat? Har jag kört huvudet i väggen, eller vad ÄR det som händer?
Jodå – jag lever. Och jag tränar! Jag har inte heller kört huvudet i väggen :-) Däremot har min doshöjning kraftig ökat flödet av tankar, hastigheten på hjärnan och fått glädjen att ta sig mer utrymme i mitt sinne. Inte fel alls, får jag säga.

Min förra inlägg beskrev med rätt mörka ord en runda som man helst vill lägga bakom sig och det har jag nu gjort. I lördags klev jag in på ”Training for runner´s” på SATS i Bålsta med attityden att ”jag får väl sätta mig INNAN jag dör". Och visst – det var tungt, och jag vilade liiite extra, men jag körde på också! Gud så kul med dessa pass! Synd att det var sista för våren, bara. Nu får Crosstraining ta över för min del på lördagar. Det ska också bli kul att testa.

Tjänsteresor är ju också en stor del av mitt liv just nu och i söndags nyttjade jag SAS tjänster för att transportera mig till Ängelholm och sedan vidare till Helsingborg. För att inte BARA jobba hade jag, efter en del tjat av en anställd hos kunden, anmält mig till ett Box-pass på SATS i Helsingborg.
Shit, säger jag bara! Jag har nog sällan varit så slut som jag var igår kväll! Snacka om pulspass!

Idag har jag inte så mycket träningsvärk som jag förväntat, men mina händer fungerar lite sådär J Jag tror dessutom träningsvärken kommer. Det känns som att det bara är läge att fnittra lite och helt enkelt förbereda sig på Corepasset imorgon bitti som sen följs av VAB, eftersom yngsta dottern idag fick bekräftat öroninflammation… Whohooooo!

Igång, eller rundan som sög?

Vilken otroligt eländig runda! Det var riktigt länge sen det var så jobbigt, tungt och segt. Men det är ju inte så konstigt efter uppehållet och sjukdomar...

Jag har totalt ledsnat på att vara sjuk och att vara såhär seg så i kväll drogs äntligen löparkläderna på. Min nuvarande tur trogen hade såklart mina löparhörlurar havererat. Muntert värre! Men inte skulle jag låta en sådan banal sak stoppa mig - närå! På med ett par andra lurar och i med ajfönen. Iväg bar det! Redan efter 300 m kände jag att det sved lite i bröstet. Troligen en svit efter den eländiga förkylningen, men läge att passa sig. Lugnt tempo och pannben på!

Efter en kilometer kom första isen. Lugn och fin så man inte slår ihjäl sig heller! "Inte dö av lunghaveri och inte halka och bryta nacken" var mantrat som rabblades. Inte ett steg var lätt och inte en is/snöknöl missades och halkades på :-)

Jag kände verkligen att idag var det dags! Precis ALLT kändes som det gick mig emot och ett leende spred sig på denna puckade löpares läppar! De få jag mötte stirrade konstigt på den leende idioten som släppte ifrån sig ett halvgalet fnitter strax före halvvägsmärket...

Så - dagens lärdom... Ja, jag vet ej sjutton! Nu känns det ju bra, men under rundan var det inget, och jag menar verkligen inget, som fysiskt kändes bra. Psykiskt däremot var det befriande! Jag har känt mig "inlåst" ett tag och den friska luften gjorde gott för själen. Nu är det ju bara någon månad kvar innan "runner´s high"... Eller?

Så - en dag som denna när man halvchockat läst om och sett bilder på Ingmaries dilemman känns min runda som ett äkta i-landsproblem. Men i min lilla begränsade värld så var det ju ändå motigt - men givande!
Jag hoppas verkligen att Ingmaries situation lättar och att det löser sig till det bättre. Mitt lilla dilemma har ju ändå lett till ett steg framåt...

Jag kände det på mig...

Läkarbesöket avverkat med rätt väntat resultat. Dags att höja dosen och satsa på en drägligare tillvaro :-)

Nu kan jag knappast skylla hela världens, och i synnerhet, mina brister på att min sköldkörtel producerar dåligt med hormon. Nä, här är det också dags att ta sig i kragen och rycka upp sig. Nu har jag fått svart på vitt att det rent medicinsk inte stod helt rätt till, men resten då! Ingen mening att gräva ner sig djupare i detta utan låt mig bara konstatera att ja, uppdoseringen lär göra att "skallen hänger med" och att kroppen blir lite piggare. Likaså lär viktuppgången bromsas en smula då ämnesomsättning startar upp igen :-), MEN varje dag lär fortsätta att vara en kamp. Inte alltid i negativ bemärkelse, även om sådana dagar lära finnas, utan också i positiv anda. Jag gillar utmaningar och tar mig gärna an dessa - om det är fair play!

Nu ska jag ge uppdoseringen en chans att verka under ett par månader. Först därefter är det rimligt att ta nya beslut på medicinfronten. Under tiden, som jag annonserade igår, ska jag "börja om" med löpningen. Det är något jag saknar och ångrar att jag "tog bort". Det hade varit smartare att dra ner lite och sakta öka dosen med SATS, men det är ju Magnus i ett nötskal - allt eller inget :-)

Nu ska jag sakta dosera upp även löpningen och börja jobba med rimliga målbilder och njuta till 100% av rundorna. Inte för snabbt, för långt eller pressa för mycket i början. Hellre lite och ofta än mycket och sällan som Ingmarie brukar säga :-) Dessutom har grabbarna på jobbet bestämt att vi i "vår grupp" tränar måndag, onsdag och fredag före lunch. Man kör sitt pass, på sitt gym och sen träffas vi för gemensam lunch på jobbet. Trevligt och bra för oss med dålig disciplin :-)

Jag ska bara passa mig för att göra "för mycket" och gå och ledsna, eller bli sjuk på kuppen!
Lugn och fin, gabardin :-)

Lite fler tankar om mål å grejer...

SATS är askul, men jag saknar löpningen. Punkt!

Bortsett från att sjukdomar och skum trötthet begränsat mig en smula så finns det ett härligt sug efter löpning. Särskilt dagar när solen ligger på och det är strax över nollan. I lördags var det en sån dag. Jag och Nemo gick långpromenad och njöt båda två av det underbara vädret. Låt vara att vinden piskade i ansiktet och att kinderna var en smula rosiga. Men skönt - japp!

Jag inbillar mig (?) att jag mår bättre totalt sett av att få komma ut och köra en runda då och då. Att det dessutom börjat locka och dra mer och mer gör ju valet ganska enkelt. Jag tänker börja med löpträningen igen!

Det betyder INTE att jag kommer dra ned på övriga mål, utan snarare att mitt mål med ett, eller ett par, löppass i veckan får komma lite tidigare. Möjligen får det ena passet ersätta ett pass på SATS. För övrigt är lördagens TFR sista passet för i vår. Vi får se vad som kommer efter det. Men det ska "passas på SATS" fortsättningsvis också.

Igår var det ju ett gäng "bekanta" som sprang Premiärmilen. I år var första gången på nåt år som jag inte körde - stooooor saknad... Så, vad gör en mer eller mindre småfet 44-årig tvåbarnsfar åt detta. Jo, jag anmälde mig idag till Midnattsloppet i Stockholm. En kul grej där tidsjakt är svår eftyersom det är så mycket folk. Men under timmen ska väl kunna gå :-) Jag ska dessutom försöka få mina barn att delta i barnloppen denna kväll. Återstår frun... Hmmm, svår nöt att knäcka! Nåja, vill hon så är det toppen, vill hon inte så är det också toppen! Funderar också allvarligt på Stockholnm halvmaraton i höst. Vi får se...

Imorgon är det träff med läkaren. Det senaste halvårets trötthet och löjligt ofriska tillstånd måste utredas. Jag är SÅ less på detta att jag nästintill är villig att testa vad som helst. Återstår att se vad proverna visar och läkarens inställning. Men nu ska det ordnas! Idag vilar jag (igen) med halsont och "halvfeber", men hoppas kunna cykla lite imorgon bitti. Möjligen lite optimistiskt men det återstår att se kroppens status. Feber och halsont utesluter träning!

Trött - några rör lämnade...

Besökt provtagning - Check! Läkartid beställd - Check!

Nu är jag på spåret igen. Sista veckorna har varit grymt tunga. Inte nog med att förkylningen fortfarande inte släppt greppet. Nä - dessutom känns kroppen så trött, så trött... Zzzzzzzz!

En gammal kollega sa till mig igår "du kanske borde kolla med läkaren för du ser precis ut som när du behövde höja dosen...". Hmmm! När det tom börjar märkas att jag är trött, dämpad, seg, långsam och faktiskt (denna gång) nästan halvdeppig. DÅ är det verkligen dags att kolla upp om sköldkörteln behöver lite mer hjälp!

Jag känner mig hyfsat säker på att doseringen ligger snett. Nu har det liksom gått sen i november med förkylningar, trötthet och seghet. För den som inte testat att vara utan sköldkörtel så vill jag för säkerhets skull påpeka att detta är något HELT annat än lite hösttrötthet, eller vårtrötthet för all del. Såna små "vägbulor" har jag inga problem att klara. Men tänk dig att du vecka efter vecka sover 8-10 tim/natt, vaknar trött och sen aldrig blir pigg under dagen! Inte nån gång... DÅ snackar vi trötthet :-)

Dessutom har jag noterat att vågen pekar en smula norröver :-) Precis tvärtemot mina mål... Helt otroligt att kroppen ska envisas med att motarbeta mina mål :-)) Visst, jag har dragit ner på löpningen, men tycker ändå att jag varit hyfsat disciplinerad (med väl valda undantag) och dessutom har jag ju de senaste veckorna tränat på rätt bra på SATS (borträknat senaste tiden med feber etc). Så... Just nu är jag lite osäker på om jag ska/kan skylla på min kära sköldkörtel, eller om det helt enkelt är slarv... Jag får ju svaret nästa vecka när jag träffar läkaren. Personligen hoppas jag på att doserna är fel så jag kan få ett rakt svar. Om inte - då får jag söka vidare :-)

Idag jobbar jag hemifrån efter en rätt intensiv start på veckan i Skåne. Inte enormt långa dagar, men förra veckans "däckning" och denna ständiga trötthet sätter sina spår. Det ska bli skönt att få kurera både kropp och själ hemmavid. Promenader i solen med Nemo och kanske tom lite SATS... Först ska snörvlet få avstanna, sen...

Så var det uppförsbacke igen...

Snuva i snoken, ont i halsen och feber. Kort sammanfattning av den uppförsbacke som givetvis kommer efter det sköna utförsrullandet jag haft några dagar nu :-)

Igår ställde jag in morgonspinningen, imorgon är ett corepass bokat. Återstår att se om orken överstiger segheten imorgon bitti vid 6.45. Givetvis ska jag vara "fit", annars ställer jag in även detta pass.

Ser jag tillbaka i backspegeln så är det ju såhär det ska se ut :-) Lite uppför, lite nedför och sen en rejält backe uppför för att få en skön nedförsbacke. Livet går upp och det går ned. Det är inget att gnälla över utan bara fokusera på att bli frisk så jag kan fortsätta planen. Då med lite "lugnare" start så jag inte får uppförsbacken direkt... (även om jag vet att den kommer)

Nu blir det en stund framför dumburken och lite "hemmafru-tv". Kanske en tupplur när det är som tråkigast? Jag lär nog somna blixtfort som det känns nu. Hörs vidare imorgon, världen!

*snörvel*

Hur känns det? Var är jag på väg? Vet jag vad jag pysslar med?

Hihi - svaren är: Japp, En skönare tillvaro och Inte en blekaste aning!

Idag är det söndag, med allt vad det innebär hemma hos oss. Frun donar med fiskarna, jag fikar i soffan framför skidskyttestafetten och barnen pysslar med allt och inget. En rätt så cool, tillbakalutad tillvaro.

I mitt fall beror det till stor del på gårdagens TFR på SATS. Igår var det en annan instruktör och kroppen är ordentligt mör idag. Vi var ALLA överens efter passet att det var betydligt tuffare än de tidigare. Orsaken var avsaknaden av pauser som vi haft i tidigare pass. Att dessutom köra på i ett grymt tempo gjorde ju inte passet lättare :-) Men ack så kul!

Jag börjar få smak för det här med gruppträning och tycker det är riktigt roligt. Som variation gav jag mig ut på en kort halvmil i förrgår. Utan klocka och utan press på fart. iPoden dundrade på när jag löpte den första halvan. Vinden i ryggen och solen i ansiktet. Fantastisk upplevelse! Sen vände jag... Solen i nacken, och vinden piskande i ansiktet. Och då pratar vi om rejäl blåst. Jag hade problem att hålla mig upprätt och fick slugga mig igenom vinden. Otroligt jobbig hemresa...

Det är enkelt att konstatera att varierad träning är det bästa :-) Tidigare har jag haft noll problem med den rundan jag tog häromdagen, men nu var det riktigt tungt. Ingen is, utan snygg grusig asfalt. Jag bestämde mig då för att INTE köra Premiärmilen. Till väldigt stor del beroende på att det ligger helt fel i relation till min plan just nu. Jag skulle givetvis kunna springa den bara "för kul", men jag vet hur jag funkar och det kommer bara "bli fel". Jag trivs så himla bra just nu och jobbar på med att hålla min kontinuitet på träningen. Nästa steg är att komplettera med löpning, men det är lite tidigt i planen än...

Så - jag håller fast vid planen och njuter vidare idag. Om än med ömma sätesmuskler och bakre lårmuskler :-)

Skönt löparpass med kul efterspel

Idag var det dags för mitt andra "training for runners" på SATS. Ni som läst om min upplevelse av det förra förstår kanske varför kroppen darrade en smula :-) Döm om min förvåning när jag bara hade kul och pressade den (fortfarande) stora kroppen till underverk :-)

Min bild av passet idag var att jag hade fattat hur det skulle göras och inte behövde brottas så mycket utan kunde "bara" köra på! Askul hade jag! Jag börjar nästan (OBS! bara nästan) förstå varför Ingmarie kalar passet "lite fjuttigt", men jag hävdar ändå att för oss "vanliga dödliga" så är detta ett tufft pass. Särskilt när man är så otränad som jag upplever mig just nu. Men det kommer! Redan idag kände jag mig starkare. Framförallt på coredelarna i passet kunde jag "kräma ur" kroppen mer än tidigare. Skönt värre!

Efter passet snackade vi några stycken "löpare". Det kom förslag på gemensam träff på Premiärmilen (vad sägs om det Mentorn...?). Kanske ska jag köra det i alla fall...? Om inte annat så kan man ju bränna 195 kr på ett riktigt roligt träningspass :-) Just nu lutar jag åt det i alla fall. Och detta trots det sparsamma löpandet hittills. Men det är ju ändå där jag skapat en hyfsad bas för mitt nya leverne ju! Jag älskar löpning, helt enkelt! Fast SATS-passen är grymt kul just nu :-) Jag anmälde mig och frun till ett Zumba-pass idag! Det måste ju testas - särkilt för gamla dansare som oss :-) Rapport kommer efter den 20:e!

Idag blir det lite lugnt framför tv med familjen. Andra chansen ska upplevas :-) Min 10-åriga prinsessa ÄLSKAR schlager. Faktiskt gillar jag också schlager (trots att Poodles prioriteras i iPod) :-) I år är det ju riktigt roligt att kika på - inte världens bästa låtar, men många växer efter hand (vi fick höra ett antal idag under passet...). Lite lördagsgodis ikväll och sen firar vi min andra prinsessa imorgon. Hon blir 7 år!! Helt otroligt! Hur gammal är jag egentligen :-)

Nä, nu får det vara slutbloggat. Måste jaga ett bra pass på SATS i Helsingborg eftersom jag dyker in där måndag till onsdag. Ha en grejt fortsatt helg nu alla glada!

PS! Triceps-armhävning på stepbräda var en upplevelse! Jobbigt att ta ner tallrikar ur skåpet...

Okristligt smärtpass :-)

Japp - idag körde jag! 06.35 stod jag på löpbandet på SATS i Bålsta för lite uppmjukning inför ett SatsCore-pass("endast" 30 minuter...). Det är för mig helt uppenbart att den mänskliga kroppen inte är gjord för alltför mycket rörelse den aktuella tiden på dygnet :-)) Skämt åsido - det tog emot och huvudet var nog inte riktigt med från början!

Jag har varit på ett corepass tidigare i livet och det var bland det värsta jag varit med om, men också det nyttigaste! Likadant var det idag! Möjligen något lättare, men det kändes rejält och jag är OTROLIGT imponerad av de slanka människorna, som uppenbarligen varit där tidigare, som med små nätta gnyenden utförde övningarna. Själv uttryckte jag snarare kraftiga stånkande och grymtande läten och lyckades ändå inte utför alla repetitioner i alla övningar. Men jag är på väg och jag var otroligt nöjd med min egen insats. Mest mentalt!

Imorgon blir det vila, eller ja - hemmajobb med båda barnen hemma på sportlov... Jag är inte helt säker på att denna tillvaro faller under kategorin vila, men jag avstår träning :-) På lördag är det "training for runners" igen och kroppen fasar redan. Förra veckan hade jag träningsvärk i 4 dagar :-) Men det var roligt och grymt bra spänstövningar - både för baken, vaderna och ja - hela kroppen! Den lilla corebiten var nog nästan försumbar, men likväl nyttig. Jag ser verkligen fram emot det passet! Rekommenderas!

Häromdagen såg jag också ett pass som såg lite kul ut - body combat. "Sparkar och slag i luften" var det jag noterade. Såg jobbigt och kul ut. Ska forska efter ett sådant pass som kan passa i mitt livsschema, alternativt planera om livsschemat efter ett sådant pass - bara för att prova!

Förresten - efter passet imorse var jag hos en pensionsrådgivare (via nya jobbet). Glädjande möte och ett utpustande konstaterande att hoppet finns att jag kommer kunna leva på min pension dök upp i tanken. Jag är väl medveten om att det inte är en situation som alla har. En av dem som INTE har den situationen är min fru. Därför är det ju toppen att jag kan bistå :-) Skönt möte i alla fall... Enda oron är väl att frun tar sig en funderare på en "torped" för att komma åt efterlevandeskyddet :-)

Nu ska jag återgå till lite jobb med systemtester igen. Synd när det är så fantastiskt väder igen...

Kort om inledningen på "plan 999" (eller vilket nummer den nu har...) :-)

Löpbandspass med härlig bultande huvudvärk. Men jag gjorde det!

Det blev inte snabbt (även om jag gjkorde några farthöjningar), inte så långt (bara dryga 6 km), inte så länge (omkring 40 minuter)... men DET BLEV. Huvudet bultade som aldrig förr, snoken drällde en del, men ingen feber och inget halsont :-) Kanske, kanske det vänder nu...

Idag lite vila och imorgon bitti, 6.45, inbokad på Core på SATS i Bålsta :-) Hujedamej - det kommer bli jobbigt! Men kul också, och nyttigt :-)

Nu - in i arbetsdimman igen! Idag står tester av it-system på agendan...

Ur mörkret och mot ljuset

Tack Ingmarie för din kommentar igår!
Den har väckt tankar och hjälpt mig skapa lite inspiration kring mig idag - trots rörigt på jobbet :-)

En god, låååång, natts sömn hjälpte säkert till också. Jag ÄR less på denna förkylning som pulserar i kroppen. Den lämnar liksom aldrig och läker ut. Kanske är det för att jag inte är "sjuk" (läs sjukskriven från jobbet) och aldrig vilar ut ordentligt? Nåja, oavsett så känner jag idag att mycket känns bättre. Febertermometern visade ju hela 35,9 grader igår när jag kom hem med ont i halsen, huvudvärk och rent osannolikt trött. Alltså - inte sjuk, men sjuk :-) Framförallt kinkig, skulle jag vilja säga! Det ÄR dags att ta ett nytt TSH-prov för sköldkörteln. En "molande trötthet" sedan före jul är ett tecken. Möjligen på feldosering...

Nå - tillbaka till framåtsträvandet! Ingmarie väckte framförallt tanken på att lägga en plan. Jag funkar INTE utan en plan med mätbara mål. Så är det bara! I min enfald trodde jag att jag kunde ändra mig så att jag kunde "bara röra mig för att må bra". Röra mig för att må bra - Ja! Men inte "bara" - jag måste ha något att mäta och att jobba med. Så - här kommer ett första grovt upplägg!

Mål 1 - Träning kort sikt
Start: Idag
Uppföljning: Veckovis, minst en månad. Redovisas på bloggen.
Träna kontiunuerligt på SATS tre dagar i veckan. Helt oavsett vad jag gör så ska jag vara där och minst en halvtimme varje gång.

Mål 2 - Träning halvlång sikt
Start: När mål 1 uppfyllts, senast 1 maj 2011

Uppföljning: Veckovis. Redovisas på bloggen.
Utöver SATS-träningen ska minst ett löppass per vecka utföras. Initialt utan krav på distans eller tid - bara genomföra.Möjligen kan SATS-pass bytas mot löppass, då med lite högtre tempo eller längre distans.

Mål 3 - vikt/kost halvlång sikt
Start: När mål 1 uppfyllts, senast 31 maj 2011
Uppföljning: Veckovis. Redovisas på bloggen.
Vara viktstabil. Med mål 1 och mål 2 pågående ska vikten vara stabil under flera veckor...

Mål 4 - Träning och vikt/kost lång sikt
Start: När mål 1, 2 och 3 uppfyllts, senast 1 juli 2011
Viktnedgång ska påbörjas och får maximalt vara 1 kg i veckan, men minst 2 kg i månaden tills vikten ligger inom "normalt" BMI. Inga kurer - "bara" justering av kost, kostmängd och träningsmängd. Redovisas på bloggen.

Mål 5 - Slutmål
Ligga viktstabilt med ett "normalt" BMI, träna kontinuerligt 2-4 gånger i veckan med minst 30 minuter varje gång. Redovisas på bloggen. Målet ska vara uppnått senast 1 mars 2012 - om ett år från idag.

Dessa mål känns rimliga, inte så jobbiga och de ligger i linje med mina funderingar hittills. Slutmålet är enkelt formulerat, svårare att nå gissar jag. Hittills har jag svävat omkring runt de olika målen och snarare tänkt i banorna "hur" än "vad" och "när". Nu är det rättning i ledet och jag låter "vad" och "när" ge ledning till "hur".

Om någon har ytterligare förslag ska jag absolut överväga dessa. För mig känns det viktigt att det ligger i linje med mig och att jag hittar "hålen" i min planering. Jag tror att min fru och mina barn uppskattar en frisk, sund Magnus mer så det blir nog en del support hemifrån hoppas jag :-) Det lär ju bli så att jag testar en hel del olika saker under resans gång, men målen ovan känns viktiga och rätt genomtänkta i sin enkla form.

Så - åter till den röriga verkligheten och laddning inför ett pass ikväll. Undrar vad det kan bli :-)