Ett litet avstamp...

Sådär - idag gjorde jag det! Jag slog en signal till vårdcentralen och "läste lusen" av den stackars sköterskan i andra ändan. Eller, nä, det är nog fel uttryck. Hon fick sig en skopa vetenskapliga fakta levererade av en patient som hade en klar uppfattning om vårdens kompetensnivå på sköldkörtelproblematik, för nu var Magnus trött på att leva i en värld av seghet, halvdepp, infektionskänslighet och inte minst oförmåga att tappa vikt.


Jag har legat halvdäckad sedan i lördags när jag genomförde ett riktigt roligt midnattslopp. Inte sjuk, inte frisk. Inte glad, inte deppig. Inte omotiverad, inte motiverad. Bara något grått sörjigt däremellan. Så har mitt liv känts ett bra tag nu. Eftersom jag "legat" i veckan har jag haft möjligheten och tiden att forska i många olika saker. Framförallt har jag läst det mesta i forum, bloggar och vetenskapliga artiklar kring hypotyreos!


Hypotyreos är kort en "sjukdom" som beror på att sköldkörteln inte kan producera tillräckligt med hormon. Grundfunktionen med sköldkörteln har med ämnesomsättningskontroll att göra och de hormoner som produceras påverkar ämnesomsättningen. Den normala behandlingen idag är livslångt intag av Levaxin som innehåller en syntetisk variant av tyroxin(T4) som i kroppen omvandlas till trijodtyronin(T3). I "undantagsfall", har jag konstaterat på nätet, behandlas man med Liothyronin som är ett tillskott av trijodtyronin(T3), vilket helt klart verkar vara en framkomlig väg för mig och min situation.


Så - vad är det jag stampar av med och mot vad? Jo, efter att ha läst mycket och länge om personer med samma situation som jag har jag bestämt mig för att genomföra en "attack" på vården igen. Det kan inte vara meningen att jag ska fortsätta leva och känna mig 80% frisk - jämt! Det är riktigt frustrerande att inte någonsin känna sig helt frisk, alert och att dessutom ha ett minne som en guldfisk. Att dessutom ha en kropp som kämpar emot en på viktfronten gör ju inte livet roligare att leva. Under de perioder när jag levt sunt, tränat MYCKET och haft kraftigt fokus på vikten har kroppen snabbt ruskat av sig min ansträngning och tvärstannat. Det enda som händer är att jag lyckas gå ner lite grann och därefter slår kroppen av ämnesomsättningen och händer något så går jag upp i vikt. Dessutom verkar jag ALLTID dra på mig infektioner som håller i sig minst tre gånger så länge som för andra.


Vikten är viktig för mig, men mitt mentala mående är oändligt mycket viktigare. Att kunna få hjärnan att vakna ur den halvdvala i vilken den befinner sig ständigt skulle vara riktigt trevligt. För några år sedan var min hjärna alert, snabb och minnet svek mig inte oavbrutet. Jag upplever just nu min hjärna ungefär som att den går på 75% effekt och att minnet ofta befinner sig i de övriga 25%. Det ÄR ett problem och det är INTE bara gnäll. Jag har gett min nya dos en rejäl chans, men jag går som sagt omkring och känner mig 80% frisk. Vad är det för liv, liksom?


Så, avstampen gäller mitt liv i stort. Med en förändring av medicineringen så hoppas jag kunna väcka mig själv och det glada, positiva jaget som finns under den här "blöta yllefilten" som jag just nu inte riktig får av mig... Här ska det banne mig redas ut saker! Kan inte läkaren på vårdcentralen hjälpa mig så går jag fanimej vidare. Nu har jag totalt "lackat ur" på detta! Nån måtta får det vara!


Ahhh - det här kändes inte helt fel att "vräka ur sig" :-) Oavsett om jag lyckats skapa någon förståelse för min situation så känner jag att en liten flik av filten är på väg att lyftas. Nu är det bara resten av den kvar...