Ibland klaffar allting sådär helt perfekt! Idag blev det en sån morgon. Efter gårdagens löppass "på nåder", och med stor mental insats, anmälde jag mig till ett morgonpass med spinning. 45 minuters råsvettandes på en hoj :-) Egentligen vet jag inte varför jag anmälde mig. Kanske är det något slags inbyggt jävlaranamm som slog igenom efter det tunga passet. Kanske är jag nu trött på att bara känna mig tung. Jag vet egentligen inte, och idag bryr jag mig inte heller. Passet idag var fantastiskt!
Sent igår kväll hade yngsta dottern en kompis som sov över hemma hos oss. Två sjuåringar på en uppblåsbar säng :-) Snacka om dömt att misslyckas... Till slut somnade de i alla fall, men vid halv tolv vaknade dottern med riktigt "elaka mardrömmar". Ledsen och skrikandes med mamma som kom farande (eftersom pappa skulle upp vid 5.30...)... Mamma avlöstes sedermera av pappa som också for in och tröstade. Pappa kunde efter detta inte riktigt somna och min sista glimt på klockan visade 02.23...
Nåjs, hyfsat seg, trött och lite zombiliknande begav jag mig, efter en tallrik yoghurt & müsli, mot SATS. Jag incheckades halvsovande och skruvade till cykeln. Ledaren kommenterade de konstiga inställningarna, jag rättade till, och iväg for vi! Redan under uppvärmningen undrade kroppen vad jag gett mig in på. Skulle jag verkligen utsätta den för mer plåga? Och ja - det skulle jag. Detta var ju bara uppvärmning...
Sen, helt plötsligt, släppte allt! Ni som upplevt detta - ni vet! All tröghet rann iväg och kroppen svarade "OK - give it to me!". Helt otrolig känsla när jag nådde toppen av ansträngningen. Svetten inte bara rann, utan forsade. Flåset överröstade musiken och brännandet i musklerna överträffade det mesta senaste tiden. Men ändå kände jag mig STARK!
Lyckoruset drabbade mig med en märklig kraft och jag tänkte bara tanken "Äntligen har jag passerat tröskeln..."! I och för sig var min nästa tanke "Herregud vad ont det här kommer göra imorgon", men det brydde jag mig inte om. Det var så länge sen jag kände den där lyckkänslan av fysisk ansträngning. Helt självorsakat naturligtvis, men ändå! Visst, jag borde hållit i och jag borde... Men det spelade ingen roll imorse! Lyckan var total!
Efter passet var jag totalt slutkörd, men kände mig ändå stark på något sätt. Att SATS i Bålsta bjöd på frukost och snack över en kopp kaffe med resten av de ursvettiga gjorde ju inte saken sämre :-) Riktigt trevlig start på dagen kan jag säga!
Så - idag ska jag fortsätta njuta av känslan. Imorgon är det sannolikt vilodag. Det kanske kan bli en långpromenad med Nemo på eftermiddagen eftersom jag tar ledigt och ägnar den åt att vara med familjen och passar dessutom på att fira "dubbelfyradagen" för egen del.
Härligt när den där underbara känslan infinner sig. Man blir helt klart inspirerad och vill bara träna igen. Lycka till med träningen.
SvaraRadera