fredag 19 augusti 2011

Ett litet avstamp...

Sådär - idag gjorde jag det! Jag slog en signal till vårdcentralen och "läste lusen" av den stackars sköterskan i andra ändan. Eller, nä, det är nog fel uttryck. Hon fick sig en skopa vetenskapliga fakta levererade av en patient som hade en klar uppfattning om vårdens kompetensnivå på sköldkörtelproblematik, för nu var Magnus trött på att leva i en värld av seghet, halvdepp, infektionskänslighet och inte minst oförmåga att tappa vikt.


Jag har legat halvdäckad sedan i lördags när jag genomförde ett riktigt roligt midnattslopp. Inte sjuk, inte frisk. Inte glad, inte deppig. Inte omotiverad, inte motiverad. Bara något grått sörjigt däremellan. Så har mitt liv känts ett bra tag nu. Eftersom jag "legat" i veckan har jag haft möjligheten och tiden att forska i många olika saker. Framförallt har jag läst det mesta i forum, bloggar och vetenskapliga artiklar kring hypotyreos!


Hypotyreos är kort en "sjukdom" som beror på att sköldkörteln inte kan producera tillräckligt med hormon. Grundfunktionen med sköldkörteln har med ämnesomsättningskontroll att göra och de hormoner som produceras påverkar ämnesomsättningen. Den normala behandlingen idag är livslångt intag av Levaxin som innehåller en syntetisk variant av tyroxin(T4) som i kroppen omvandlas till trijodtyronin(T3). I "undantagsfall", har jag konstaterat på nätet, behandlas man med Liothyronin som är ett tillskott av trijodtyronin(T3), vilket helt klart verkar vara en framkomlig väg för mig och min situation.


Så - vad är det jag stampar av med och mot vad? Jo, efter att ha läst mycket och länge om personer med samma situation som jag har jag bestämt mig för att genomföra en "attack" på vården igen. Det kan inte vara meningen att jag ska fortsätta leva och känna mig 80% frisk - jämt! Det är riktigt frustrerande att inte någonsin känna sig helt frisk, alert och att dessutom ha ett minne som en guldfisk. Att dessutom ha en kropp som kämpar emot en på viktfronten gör ju inte livet roligare att leva. Under de perioder när jag levt sunt, tränat MYCKET och haft kraftigt fokus på vikten har kroppen snabbt ruskat av sig min ansträngning och tvärstannat. Det enda som händer är att jag lyckas gå ner lite grann och därefter slår kroppen av ämnesomsättningen och händer något så går jag upp i vikt. Dessutom verkar jag ALLTID dra på mig infektioner som håller i sig minst tre gånger så länge som för andra.


Vikten är viktig för mig, men mitt mentala mående är oändligt mycket viktigare. Att kunna få hjärnan att vakna ur den halvdvala i vilken den befinner sig ständigt skulle vara riktigt trevligt. För några år sedan var min hjärna alert, snabb och minnet svek mig inte oavbrutet. Jag upplever just nu min hjärna ungefär som att den går på 75% effekt och att minnet ofta befinner sig i de övriga 25%. Det ÄR ett problem och det är INTE bara gnäll. Jag har gett min nya dos en rejäl chans, men jag går som sagt omkring och känner mig 80% frisk. Vad är det för liv, liksom?


Så, avstampen gäller mitt liv i stort. Med en förändring av medicineringen så hoppas jag kunna väcka mig själv och det glada, positiva jaget som finns under den här "blöta yllefilten" som jag just nu inte riktig får av mig... Här ska det banne mig redas ut saker! Kan inte läkaren på vårdcentralen hjälpa mig så går jag fanimej vidare. Nu har jag totalt "lackat ur" på detta! Nån måtta får det vara!


Ahhh - det här kändes inte helt fel att "vräka ur sig" :-) Oavsett om jag lyckats skapa någon förståelse för min situation så känner jag att en liten flik av filten är på väg att lyftas. Nu är det bara resten av den kvar...

söndag 14 augusti 2011

Midnattslufs med mersmak?

Japp, så var det enda loppet för i år avverkat. Midnattsloppet! Och det var en trevlig upplevelse :-)

Sen i maj har löpträningen legat på hyllan. Fokus har legat på helt andra värden i livet och energin har näppeligen räckt ens till dem. Sommaren har varit en oas från löpning för min del. Inte för att jag var less, utan snarare är det andra funderingar som varit i vägen. Ibland måste man prioritera och denna period har löpningen varit nedprioriterad - rejält...

Så, varför ställer man sig på startlinjen för att springa en mil - helt utan löpträning? Ja, egentligen har jag inget svar på den frågan. Jag var helt enkelt sugen när jag anmälde mig. Strax innan jag stack igår kväll frågade min fru mig: "Är du sugen?". Svaret hon fick var "Inte ett dugg!" så förutsättningarna var väl sådär, va?

Efter att ha konstaterat att man borde läst på sl.se INNAN jag åkte var det bara att åka med och besöka en stor del av tunnelbanenätet. En ovan tunnelbaneåkare som dessutom skulle träffa ett gäng kl. 20 kikade besviket på klockan och med lite hängande huvud anlände jag till Zinken en halvtimme sen. Döm om min förvåning när "gänget" var kvar. Kul att träffa SATS-foket från Bålsta!

Väl i startfållan kunde undertecknad återigen konstatera att han har svårt att synka toalettbesök med löploppstarter :-) Första två kilometrarna gick åt till att hålla utkik efter en bra buske. Ingen sådan dök upp så det blev till att bita ihop de resterande åtta... Nästa gång...

Målet för kvällen var att njut och framförallt le mig upp för Sofia kyrkbacke. Båda dessa mål kan jag checka av med ett nöjt leende. Tiden (1.04.38) är ju absolut ingenting att hänga i julgranen, men jag är egentligen jättenöjd. En lunk i lagom tempo (läs långsamt tempo) och något ansträngt leende i slutet av mördarbackarna gjorde att det totalt blev en angenäm upplevelse. Absolut något att göra om!

Så, har gick det med ambitionerna efter loppet då? Tja, jag låter allt vara osagt just nu. Jag trivs bra med min träningsmängd, men kommer ändra lite på fördelningen. Jag är just nu fast i cykelträsket! Det är fantastiskt kul med cykelpass, men jag måste bredda lite. Jag börjar med att crosspass imorgon så får vi se sen. När det gäller löpningen så kommer jag nog smyga igång med löpningen igen. Det ÄR ju så skönt! Jag låter min vidlyftiga mål vila ett tag till. Jag har stort fokus just nu på att skapa mig en bra vardag med lagom dos och det är lätt att "spåra ur" genom att dra på för mycket då. Jag har tänkt mycket på att för tre år sen så tränade jag inte nåt - noll, zip, nada... Likaså ska fokuset över på vikten igen. Dels bättre kost, men också ta ett snack med min läkare om att justera min medecinering för sköldkörteln. Jag kan bara kosntatera på diverse forum att jag inte är ensam med viktproblem och sköldkörtelproblematik. Inget att gömma sig bakom, men helt uppenbart något att ta tag i även det så jag ger mig själv bästa tänkbara förutsättningar.

Så - mersmak definitivt! Jag återvänder sakta, men säkert, till löparvärlden. Om än med något annan attityd :-) Idag ska jag assistera min nyskilde bror med väggbygge i hans nya hus - MED träningsvärk... Fantastiskt!

måndag 1 augusti 2011

Många "borden", men få succéer - märkligt nöjd ändå...

Ojojoj vad länge sedan jag bloggade ordentligt. Fokusproblem har helt klart fått ett ansikte i mig!

Ja, vad ska jag säga? Semestern har susat förbi med överljudsfart. Precis som vanligt får man väl säga. När jag nu tänker efter så är det ju så efter varje långledighet. Jag vill liksom inte komma igång riktigt på jobbet och motivationen i stort befinner sig på en riktigt låg nivå. Jag vill helt enkelt bara hem och köra ett SATS-pass för att sen landa behagligt i soffan...

Semestern har gett noll och intet på löpfronten. Återigen har jag låtit lusten styra vad jag gjort. Och med våra pågående projekt hemma har också orken fått styra. Att gräva för och montera en pool är inget för den veke :-) Belöningen var ju naturligtvis att få plurra i och känna att det var skönt att ligga kvar i vattnet :-) Jag önskar att alla kunde få uppleva den tillfredsställelsen! Men, som sagt, inte någon löpning att tala om...

Så - VARFÖR känner jag mig så där fnittrigt nöjd ändå? Tja, inte vet jag :-) Jag känner att jag lyckats riktigt bra med att hitta en bra "vardagsmotion" med varierande pass på SATS. Jag har inte känt något behov alls av att ge mig ut på slitsamma långpass. Jag har hållit mig kring två, tre pass i veckan på SATS. Ett bra tag körde jag övervägande spinning. Dels beroende på att jag tyckte det var grymt kul, men också beroende på att kroppen skrek efter den typen av pulsträning. Herregud vad mycket pulsträning jag missat under mitt liv :-) Nu kommer jag, sakta men säkert, flåsandes bakifrån... Uthållighetsträningen får komma efterhand, tror jag. Faktiskt har jag börjat tveka om maratonträning! Vasa - utbrister den insatte!?!? Ska han hoppa av nu?

Nja, jag had just nu inga sådana planer och det tilltalar mig fortfarande att köra ett par tre maror till. Men det där suget att trissa mig själv är inte riktigt där just nu. Jag tänker såhär - låt oss avvakta lite och se var jag landar i motivationsvärlden. Träningen vet jag ju hur den ska gå till grovt sett. Jag vet vad som krävs och hur det kommer kännas. Så jag tar det lugnt, tränar på med sånt jag just nu tycker är roligt och så får vi se hur sensommaren och hösten påverkar mig :-)

Lite konstigt känns det allt att jag inte utfört några direkta stordåd. Å andra sidan så har min attityd nu mer drivit iväg mot ett lite förnöjt tjihoo över att få till tre pass i veckan. Bara det känns faktiskt som ett litet stordåd i sig. Åtminstone i relation till hur mitt liv såg ut innan jag började blogga överhuvudtaget!

Så - imorgon ledigt och en dagstripp till Åland med hela familjen. Ingen träning, ingen motivationstänk - BARA glädje och njutning!