"Ny" attityd, "nya" givar

Efter att ha träffat en kompis vid majbrasan blev det en stavgångspromenix i kompisens tempo som start på söndagen. Ingen löpning, ingen rallyfart, men riktigt trevligt sällskap och 1,5 timme ute i friska luften. Idag blev det lite "välförtjänt löpband", men mer om detta senare i inlägget...

Jag har blivit rejält motiverad och imponerad av min mamma och en kompis. De har plötsligt bestämt sig för att låta bli godis!! För en godisråtta och sockerjunkie som jag själv är detta en bedrift och jag tänkte i lördags "Hur svårt kan det vara?" :-) Jag och barnen besökte majbrasan efter lite god mat, medan frun gick på lokal med en kompis. Jag och barnen hade urtrevligt vid brasan och vid hemkomsten ville barnen mysa med lördagsgodis... Lördagsgodis - min grej, liksom! Nu var det dags för testet!

Linnea, min yngsta dotter, sträckte fram en godis och sa "Pappa, jag gillade inte. Du får ta den!"... Jag kläcker då ur mig "Nej tack, jag äter inte godis längre...". Lite förvånat reflekterade jag över vad jag sagt och iakttog min dotters först förvånade, sedan lite arga, ansiktsuttryck. "Pappa - EN kan du väl ta?", sa hon efter några sekunder. "Nix - jag kan inte bara äta en så jag får låta bli!". En stolt liten låga tändes inom mig och genast mådde jag mycket bättre. En rejäl godisskål stod framför mig hela sena kvällen och jag rörde verkligen inte en enda bit! Inte ens luktade...

Med tanke på detta och den sköna känsla jag haft när jag tränat på sistone beslutade jag mig för att göra det hela än mer utmanande. Därför lovade jag mig själv att varje kväll - för det är kvällarna som är svårast - som jag får det där "kan vi kanske ha nåt att tugga på i skåpet?"-suget så ska jag istället för något tuggbart belöna mig med aktivitet. När denna rätt extrema känsla dyker upp kommer jag ge mig ut på en runda, köra lite crunches, ta en promenad eller något annat som gör mig varm och bränner energi. Kanske kan jag, om ett tag, gå och längta efter suget så man får lite extraträning :-)
Idag, på hotellet i Helsingborg, dök känslan upp! Med tanke på mitt myckna arbetande tidigare på tjänsteresor har det varit alltför ofta som det "krävts" en 200 g chokladkaka för att hålla sig alert... Idag kan jag meddela att ett 200 g choklad-sug numera är värt 60 minuters halvhyfsad löpbandslöpning! Detta ISTÄLLET FÖR chokladen givetvis :-)

Så, godis håller jag på att fasa ut. Åtminstone för en period i mitt liv. Återstår att se om jag kanske tom utvecklar "resistens" mot godis :-) Man kan ju hoppas, för det är ju absolut inte något som jag behöver...
Dessutom ska suget ersättas med annan belöning. Denna, just nu, alltför stora kropp ska få chansen att bli mindre, friskare och, i bästa fall, snyggare :-) Så just för tillfället innebär ett kraftigt sug att jag ska köra ett pass i någon form. Endorfiner är en MYCKET bra ersättare för godis vill jag bara meddela!

Alltså - min "nya" attityd består egentligen i att jag börjat tänka att kroppen belönas när jag tränar, istället för att den, som jag kanske mentalt resonerat tidigare, lider (vilket inte är sant, men tänk vad tankens kraft är stor...). Detta ingår också, tillsammans med helt uteslutet godis, i den "nya" given. Förutom de sakerna  har jag börjat lite mjukt med att "bara" ta en portion. Och då en mindre sådan. För MIG är detta ett steg på vägen. Jag börjar här och låter tiden få verka ihop med min träning så får vi se om jag behöver vässa livet mer :-) Om så är fallet - fine, då gör jag det. Om inte - fine då kör jag på!

Imorgon - lång arbetsdag med kvällsträning på SATS. 55 minuter spinning eller 55 minuter Box - Vad tycker ni?