Motstridig glädje

Igår hade jag en fantastisk dag med min yngsta dotter i krokarna kring Stockholm maraton. Jag vet att det var flera av er som hade fantastiska upplevelser som jag kommer få läsa om framöver.
Grattis alla kämpar för era fantastiska insatser igår!

Trots en underbar dag, en fantastisk upplevelse och ingen smärta idag så känner jag lite motstridig glädje. Konstigt, men sant. Jag är otroligt glad över allas fina insatser, men saknar faktiskt en egen :-) Märklig egoistisk liten tripp kan man tycka, men för mig är detta BRA. Det är ju en del av detta känslopaket som driver mig och min träning framåt. Att nå de mål jag sätter upp och gärna med en knorr av världsrekord :-) Igår blev det inte så!

Min lilla dotter, däremot, var absolut fantastisk igår! Jag inledde dagen på sämsta tänkbara sätt - dundrande huvudvärk! Lilla Linnea sa "Du måste berätta för SATS att du har ont i huvudet" :-) Och det gjorde jag när jag ställde in morgonens träning. Det gick liksom inte att ta sig dit... Efter någon timme och ett antal små piller släppte eländet och vi kunde bege oss mot Stockholm. Inte ett gnäll, inte någon sur min eller tandagnisslan lämnade Linnea på hela dagen. Vi hade såååå kul att jag var helt slagen av situationen. Jag gick omkring och log, medan dottern exponerade sitt hundmålade ansikte (på Mc Donalds). Fantastisk upplevelse!

Idag vräker regnet ner och jag saknar känslan av träningsvärk efter ett hårdkört lopp. Jag gissar att många av er hjältar har en och annan muskel som ömmar och jag är lite avundsjuk - samtidigt som jag är så glad för er skull. Så - dagen får nog gå i de motstridiga känslornas tecken...

Bra jobbat alla hjältar! Nästa år...