Tjihoo! Inatt har det varit en seg "sömnnatt". Det började med att småtjejerna skulle gå en kort sväng med Nemo. En timme och 40 minuter senare kom de lufsande med blomsterkvistar i händerna och pengar i fickorna - "Vi har sålt blommor!". Aaaaarrrrggghhhhooooiiiii! Jag tog min runda igår och cykelfarandet igår kväll fär att hitta barnen var ren bonus (blev nog en mil till på cykeln). Polissamtalet hängde i luften! Dessutom vaknade lilltjejen inatt och kom in till oss och fladdrade som en propeller i sängen. Konstigt att man sov lite illa...
Jag tror i och för sig att det rör sig primärt om tävlingsnerver. Precis som Ingmarie kommenterade igår. Jag har helt enkelt börjat inse att jag äntligen ska få springa ett maraton :-) Jag kan ärligt säga att jag är nervös! Inte för loppet som sådant. Nä, det ska nog bara avverkas. Det jag är nervös för nu är skador eller sjukdom. Igår kväll låg jag och tänkte på hur mycket som faktiskt KAN gå snett! Snacka om positivt tänkande :-)
Idag blir det en lugn dag på jobbet (med lite härlig stress) och sedan ett sista pass imorgon. Sen är det bara att luta sig tillbaka och ladda på riktigt. På fredag ämnar jag ta en ordentlig nummerlappsmässdag och bara gå runt och kika. Kanske öppnas plånboken om nåt fynd dyker upp :-)
Alldeles oavsett så känns andan positiv och jag är på väg mot mitt treårsmål med god fart och glatt sinne :-)
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
Lufsrunda och mental svacka?
Idag kom jag äntligen till skott och fick till en ordentlig runda. Nåja, hyfsat ordentlig i alla fall - sju kilometer i lufstempo. Jag inledde strax under sexminuterstempo och körde på tre kilometer innan jag konstaterade att den låt jag lyssnade på hade jag hört förut. Det visade sig att denna låt repeterades gång efter gång efter gång. Jag stannade för att försöka fixa detta, men kände mig lite stressad (?) av att fortsätta löpa. Till slut ignorerade jag alltihop och slog av. Stoppet gjorde att jag landade på ett snitt på 6.17 min/km. Inte för att det hade någon betydelse egentligen, men ändå...
Idag har jag också konstaterat att jag är i en mental svacka. Eller, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Min mamma ringde idag och undrade om jag kunde hjälpa till att bära bort en torktumlare, nånting jag normalt ställer upp på utan problem. Nu tvekade jag och föreslog att vi kunde göra detta nästa söndag - efter loppet. Jag är oftast den som, utan att fundera speciellt, kastar mig över det mesta, men idag (egentligen sedan Varvet) funderade jag en gång extra.
Jag har ju trots allt haft detta som mål i tre år. Tre ÅR! Jag fattar egentligen inte själv att jag kunnat jobba såpass disciplinerat dessa år, eller åtminstone sedan jag började blogga för ett halvår sen. Målet jag satte upp för tre år sen var Stockholm maraton. År ett skulle jag ta ett millopp (Midnattsloppet 2008). år två en halvmara (Göteborgsvarvet 2009) och år tre Stockhoilm maraton! Nu är det sex dagar kvar och jag börjar bli lite darrig på manschetten. Inte för loppet som sådant, utan jag oroar mig för skador eller sjukdom.
Jag har, precis som vanligt, de senaste dagarna känt mig hostig och halvhängig. Jag "tackade nej" till torktumlarbärande idag och i huvudet snurrar upplevelsen ifrån Varvet och tankar inför maran omkring i en ända stor mix. Jag är fortfarande säker på att klara mitt mål om jag får vara hel och frisk, men upplevelsen är ju den jag vill åt och den undrar jag en hel del över redan...
Jag kommer ta ett pass till på tisdag. Troligen lika oplanerat och lugnt som dagens och sen får det vara bra. Onsdag, torsdag och fredag kommer det att fokuseras på vila, njuta, äta, sova och fokusera. På lördag kommer i alla fall mitt psyke vara helt inställt på att avverka Stockholm maraton - under fem timmar!
Hur ser er vecka ut kollegor :-) ?
Idag har jag också konstaterat att jag är i en mental svacka. Eller, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Min mamma ringde idag och undrade om jag kunde hjälpa till att bära bort en torktumlare, nånting jag normalt ställer upp på utan problem. Nu tvekade jag och föreslog att vi kunde göra detta nästa söndag - efter loppet. Jag är oftast den som, utan att fundera speciellt, kastar mig över det mesta, men idag (egentligen sedan Varvet) funderade jag en gång extra.
Jag har ju trots allt haft detta som mål i tre år. Tre ÅR! Jag fattar egentligen inte själv att jag kunnat jobba såpass disciplinerat dessa år, eller åtminstone sedan jag började blogga för ett halvår sen. Målet jag satte upp för tre år sen var Stockholm maraton. År ett skulle jag ta ett millopp (Midnattsloppet 2008). år två en halvmara (Göteborgsvarvet 2009) och år tre Stockhoilm maraton! Nu är det sex dagar kvar och jag börjar bli lite darrig på manschetten. Inte för loppet som sådant, utan jag oroar mig för skador eller sjukdom.
Jag har, precis som vanligt, de senaste dagarna känt mig hostig och halvhängig. Jag "tackade nej" till torktumlarbärande idag och i huvudet snurrar upplevelsen ifrån Varvet och tankar inför maran omkring i en ända stor mix. Jag är fortfarande säker på att klara mitt mål om jag får vara hel och frisk, men upplevelsen är ju den jag vill åt och den undrar jag en hel del över redan...
Jag kommer ta ett pass till på tisdag. Troligen lika oplanerat och lugnt som dagens och sen får det vara bra. Onsdag, torsdag och fredag kommer det att fokuseras på vila, njuta, äta, sova och fokusera. På lördag kommer i alla fall mitt psyke vara helt inställt på att avverka Stockholm maraton - under fem timmar!
Hur ser er vecka ut kollegor :-) ?
torsdag 27 maj 2010
onsdag 26 maj 2010
Tiodagarsfunderingen
Nattens sömnkvalitet var inte så hög som jag önskade igår. Jag jobbade sent igår kväll och avslutade med att skicka några beska mejl. Såhär i efterhand kan jag konstatera att man ibland ska avvakta med att skicka ilskna mejl när man sovit illa ett par nätter. Mejlen har en tendens att bli raka, ärliga och något övertydliga... Oavsett så står jag för allt jag skriver och det var inte något problem, men personlign anser jag att en del formuleringar kunde gjorts mjukare utan att tappa tydlighet. Dock fick mejlen avsedd verkan!
Idag är jag äntligen på väg hem efter fem spännande dagar med familjefrånvaro. När jag äntligen kommit fram till Hässleholm och baxat mig på X2000 kunde jag koppla upp mig och jobba. I pauserna har jag tjuvläst bloggar och artiklar för att hålla mig alert. Grattis förresten alla som sprang Milspåret häromdagen!
En av artiklarna jag läst är skriven av Petra - en "joggbloggkollega" tillika journalist på SvD. Det är en rätt kort artikel, men rätt intressant, som handlar om "rätta tänket" under maran. Jag gissar att tankesättet är applicerbart på lopp i allmänhet. Det som fångade mitt intresse mest var den lilla "faktarutan" till höger i artikeln. I den nämndes fem "mentala träningstips" inför maran och speciellt tips två ("De flesta som har åsikter om din prestation har aldrig sprungit en mara.") fick mig att gå igång.
Jag har på senare tid noterat, eller kanske bara tydligare reflekterat över, att många tycker saker om min träning, mina lopp och har "ovärderliga" tips. Det roliga i kråksången är att i stort sett samtliga i min närhet som uttalar sig baserar sina påstående på sina gamla meriter eller på rena spekulationer. Med det menar jag påståenden som "jag kommer ihåg när jag låg i lumpen och jag sprang milen på 42 minuter". Jag har nu vant mig vid påstående liknande detta och hanterar det numera med ett något tillgjort nyfiket intresse - "jaha, är det så det är" :-)
Lite rädd är jag att jag själv ger liknande tips, även om dessa är mer nutidsorienterade. Egentligen är jag helt säker på att jag ger min omgivning löpartips, hehe. Så, kära omgivning, när jag kommer med löpartips - möte mig med ett något tillgjort nyfiket "jaha, är det så det är"! Det kan jag gott ha!
Ett visst allvar finns det i mitt "raljerande". Jag är av den uppfattningen att ska man lyssna på någon - lyssna på någon som gjort det och som fick det att fungera! Där är också anledningen till att jag så slaviskt (fram till nu i alla fall) följt Anders Szalkais träningsprogram.
Nu verkar tipsen i Petras artikel vara väl underbyggda och jag tar faktiskt in dem. Likaså tar jag in tips från min "bloggkollegor". Faktum är ändå att vi sällan tipsar varandra om hur träningen ska utföras om man inte själv frågat efter det. Är inte det lite spännande? Lite hårddraget ser jag det som att de som inte vet så mycket om maratonträning är de som faktiskt ger de flesta tipsen - och det helt oombett!
Med bara tio dagar kvar till min stora upplevelse kan jag ärligt säga att jag lyssnat på väldigt få tips. Jag gjorde så att jag beslutade tidigt att lyssna på Anders Szalkai (för han har gjort det och lyckats och hans program har funnits många år och har uppenbarligen funkat) och ändrade inte på upplägget förrän jag kände mig säker på vad jag pysslade med. Vill ni ta till er det tipset så är det helt OK :-)
Det är en märklig känsla att det bara är tio dagar kvar! När jag startade den här bloggen var det exakt 190 dagar kvar... Förutom att bloggandet lyft en hel del skrivmässigt och så har det runnit mycket vatten under träningsbroarna sedan dess! Jag gissar att jag har ett tre lugnare träningspass kvar innan jag ska ge mig ut på en mara och jag längtar!?!?!?!?!?!
Coolt!
Idag är jag äntligen på väg hem efter fem spännande dagar med familjefrånvaro. När jag äntligen kommit fram till Hässleholm och baxat mig på X2000 kunde jag koppla upp mig och jobba. I pauserna har jag tjuvläst bloggar och artiklar för att hålla mig alert. Grattis förresten alla som sprang Milspåret häromdagen!
En av artiklarna jag läst är skriven av Petra - en "joggbloggkollega" tillika journalist på SvD. Det är en rätt kort artikel, men rätt intressant, som handlar om "rätta tänket" under maran. Jag gissar att tankesättet är applicerbart på lopp i allmänhet. Det som fångade mitt intresse mest var den lilla "faktarutan" till höger i artikeln. I den nämndes fem "mentala träningstips" inför maran och speciellt tips två ("De flesta som har åsikter om din prestation har aldrig sprungit en mara.") fick mig att gå igång.
Jag har på senare tid noterat, eller kanske bara tydligare reflekterat över, att många tycker saker om min träning, mina lopp och har "ovärderliga" tips. Det roliga i kråksången är att i stort sett samtliga i min närhet som uttalar sig baserar sina påstående på sina gamla meriter eller på rena spekulationer. Med det menar jag påståenden som "jag kommer ihåg när jag låg i lumpen och jag sprang milen på 42 minuter". Jag har nu vant mig vid påstående liknande detta och hanterar det numera med ett något tillgjort nyfiket intresse - "jaha, är det så det är" :-)
Lite rädd är jag att jag själv ger liknande tips, även om dessa är mer nutidsorienterade. Egentligen är jag helt säker på att jag ger min omgivning löpartips, hehe. Så, kära omgivning, när jag kommer med löpartips - möte mig med ett något tillgjort nyfiket "jaha, är det så det är"! Det kan jag gott ha!
Ett visst allvar finns det i mitt "raljerande". Jag är av den uppfattningen att ska man lyssna på någon - lyssna på någon som gjort det och som fick det att fungera! Där är också anledningen till att jag så slaviskt (fram till nu i alla fall) följt Anders Szalkais träningsprogram.
Nu verkar tipsen i Petras artikel vara väl underbyggda och jag tar faktiskt in dem. Likaså tar jag in tips från min "bloggkollegor". Faktum är ändå att vi sällan tipsar varandra om hur träningen ska utföras om man inte själv frågat efter det. Är inte det lite spännande? Lite hårddraget ser jag det som att de som inte vet så mycket om maratonträning är de som faktiskt ger de flesta tipsen - och det helt oombett!
Med bara tio dagar kvar till min stora upplevelse kan jag ärligt säga att jag lyssnat på väldigt få tips. Jag gjorde så att jag beslutade tidigt att lyssna på Anders Szalkai (för han har gjort det och lyckats och hans program har funnits många år och har uppenbarligen funkat) och ändrade inte på upplägget förrän jag kände mig säker på vad jag pysslade med. Vill ni ta till er det tipset så är det helt OK :-)
Det är en märklig känsla att det bara är tio dagar kvar! När jag startade den här bloggen var det exakt 190 dagar kvar... Förutom att bloggandet lyft en hel del skrivmässigt och så har det runnit mycket vatten under träningsbroarna sedan dess! Jag gissar att jag har ett tre lugnare träningspass kvar innan jag ska ge mig ut på en mara och jag längtar!?!?!?!?!?!
Coolt!
tisdag 25 maj 2010
Kort och jobbigt
Jaha - jag visste väl att "bakslaget" skulle komma. Efter jobbet här i Helsingborg, som jag besökt sen i söndags, tänkte jag dra ut på en skön, lugn jogg i Pålsjö skog. Lugn - Check! Skön - Ocheck!
Det kändes liksom inuti kroppen idag på rundan att jag var med om nåt halvjobbigt i lördags. Musklerna var sega, lederna gnisslade och senorna spände mest. Nu hade jag ju liksom detta på känn så jag tar inte så hårt på det. Om det håller i sig till nästa vecka är det kanske dags att börja undra, men efter en urladdning som på Varvet i lördags så brukar jag bli en "seg gubbe" en vecka :-)
En annan sak som slagit mig är att jag faktiskt också varit ifrån min fantastiska fru och mina underbara små barn i hela fem dagar. På nåt sätt tror jag att det påverkar också. Det gör liksom lite ont i kroppen bara av att längta. Och fem dagar är ju "jättelänge"! TUR att jag åker hem imorgon. Tåg till Hässleholm och vidare med X2000 mot huvudstaden!
Dagarna här hos kunden har varit arbetssamma, som vanligt, och just nu är min frustration stor! Jag hoppas jag kan sova gott inatt (till skillnad från de sista två nätterna) och kanske landa i nån mer harmonisk stämning :-) Just nu upplever jag tjänsteresan mer som ett stort antiklimax och bakslag efter det fantastiska Göteborgsvarvet!
Natti!
Det kändes liksom inuti kroppen idag på rundan att jag var med om nåt halvjobbigt i lördags. Musklerna var sega, lederna gnisslade och senorna spände mest. Nu hade jag ju liksom detta på känn så jag tar inte så hårt på det. Om det håller i sig till nästa vecka är det kanske dags att börja undra, men efter en urladdning som på Varvet i lördags så brukar jag bli en "seg gubbe" en vecka :-)
En annan sak som slagit mig är att jag faktiskt också varit ifrån min fantastiska fru och mina underbara små barn i hela fem dagar. På nåt sätt tror jag att det påverkar också. Det gör liksom lite ont i kroppen bara av att längta. Och fem dagar är ju "jättelänge"! TUR att jag åker hem imorgon. Tåg till Hässleholm och vidare med X2000 mot huvudstaden!
Dagarna här hos kunden har varit arbetssamma, som vanligt, och just nu är min frustration stor! Jag hoppas jag kan sova gott inatt (till skillnad från de sista två nätterna) och kanske landa i nån mer harmonisk stämning :-) Just nu upplever jag tjänsteresan mer som ett stort antiklimax och bakslag efter det fantastiska Göteborgsvarvet!
Natti!
måndag 24 maj 2010
Reflektion över Varvet
Nu har det gått några ytterligare timmar efter Varvet och jag har hunnit känna efter, reflektera och fundera. Läser man om folks upplevelser av Varvet så kan man konstatera att många tyckte det var varmt och att generellt så verkar många ha gjort sämre tider än normalt. Personligen har jag dragit ett antal lite avvikande slutsatser...
Till att börja med - Ja, det var varmt! Det kan man nog sluta debattera tycker jag :-) Däremot tror jag att alla som kollapsade antingen druckit dåligt eller varit otillräckligt tränade för det tempo de valde. Jag vet - det är inte direkt någon överraskning, men ändå...
För egen del drack jag rejält på fredagen (mest för att att stävja förkylningen), men vid niotiden på lördagmorgon insåg jag att det skulle bli rejält varmt så jag drog igång operation vätska. Jag drog nog i mig närmare två-tre liter vatten innan start (därav pausen i Slottsskogen). Jag drack sedan en mugg sportdryck på varje station och hällde en mugg vatten över huvudet. För mig fungerade detta utmärkt!
När det gäller tiden så vill jag påstå att jag troligen påverkades av värmen, MEN att mina största hinder var min förkylning samt pausen i Slottsskogen. Dessa två gjorde att tempot gick ner en smula. Jag är ju ändå väldigt nöjd med min tid eftersom den ligger såpass nära det mål jag ursprungligen satte upp (2.15) samt att det ligger helt i fas med mitt maratonmål (2.20 på första halvan och 2.40 på andra halvan). Jag upplevde det som att jag höll ett "prattempo" hela vägen och ägnade mycket tid åt att köra high-five med alla barn som sträckte ut armarna och att fota lite då och då.
Lite märklig känsla får jag nu när jag kikar på mina snittkilometertider för de olika femkilometerssträckorn (och den sista kilometern):
6:46 (0-5 km)
6:33 (5-10 km)
6:33 (10-15 km)
6:34 (15-20 km)
6:34 (20-21.1 km)
Rätt imponerande jämnhet över femmorna och detta bådar gott inför maran! Jag hade variationer inom femmorna, men "lufsade på" i ett behagligt tempo.
Sammanfattningsvis kan jag förstå att värmen knäckte de som inte drack ordentligt eller körde "för hårt". Jag kände inte av varken eller :-)
Idag - Vila! Imorgon - lätt runda för att mjuka upp kroppen!
Till att börja med - Ja, det var varmt! Det kan man nog sluta debattera tycker jag :-) Däremot tror jag att alla som kollapsade antingen druckit dåligt eller varit otillräckligt tränade för det tempo de valde. Jag vet - det är inte direkt någon överraskning, men ändå...
För egen del drack jag rejält på fredagen (mest för att att stävja förkylningen), men vid niotiden på lördagmorgon insåg jag att det skulle bli rejält varmt så jag drog igång operation vätska. Jag drog nog i mig närmare två-tre liter vatten innan start (därav pausen i Slottsskogen). Jag drack sedan en mugg sportdryck på varje station och hällde en mugg vatten över huvudet. För mig fungerade detta utmärkt!
När det gäller tiden så vill jag påstå att jag troligen påverkades av värmen, MEN att mina största hinder var min förkylning samt pausen i Slottsskogen. Dessa två gjorde att tempot gick ner en smula. Jag är ju ändå väldigt nöjd med min tid eftersom den ligger såpass nära det mål jag ursprungligen satte upp (2.15) samt att det ligger helt i fas med mitt maratonmål (2.20 på första halvan och 2.40 på andra halvan). Jag upplevde det som att jag höll ett "prattempo" hela vägen och ägnade mycket tid åt att köra high-five med alla barn som sträckte ut armarna och att fota lite då och då.
Lite märklig känsla får jag nu när jag kikar på mina snittkilometertider för de olika femkilometerssträckorn (och den sista kilometern):
6:46 (0-5 km)
6:33 (5-10 km)
6:33 (10-15 km)
6:34 (15-20 km)
6:34 (20-21.1 km)
Rätt imponerande jämnhet över femmorna och detta bådar gott inför maran! Jag hade variationer inom femmorna, men "lufsade på" i ett behagligt tempo.
Sammanfattningsvis kan jag förstå att värmen knäckte de som inte drack ordentligt eller körde "för hårt". Jag kände inte av varken eller :-)
Idag - Vila! Imorgon - lätt runda för att mjuka upp kroppen!
lördag 22 maj 2010
Sista långpasset genomlevt - Göteborgsvarvet
Medan jag kommer ihåg vill jag varna mina läsare för att detta inlägg kan dra ut på längden :-)
Klockan var 06.42 när min interna mat- och sovklocka ringde och jag konstaterade att det var för att jag nog behövde gå upp eller nåt... Egentligen fattade jag inte varför det ringde då eftersom jag ställt klockan på 7.30, men OK vi kör väl på det då, tänkte jag. Alltså gick han Magnus upp redan kvart i sju denna dag och kastade sig i duschen efter att först ha rakat hakan (Marathonfoto skulle ju vara på plats idag!). Frukost på hotellet intogs med stor entusiasm och den därpå promenaden var menad ungefär som ett beslutsmöte - fast närvarande var bara jag! Beslutet som skulle tas var - Springa eller inte springa!
Efter en del dividerande (?) tog jag beslutet att jag skulle springa. Detta trots att jag tydligt kände av förkylningens underbara "skugga" längst bak i nosen. Ingen feber och inget halsont! Nåväl, när beslutet väl var fattat var det bara att ta tjuren vid hornen. Utlovat var underbart semesterväder i form av 20+ grader och inga moln. Alltså måste här drickas! Sagt och gjort, jag började inta vatten för att ha vätskat kroppen ordentligt. Detta kompletterades med lite salta godsaker för att inte spä ut kroppen för mycket.
Jag tog mig ut till startområdet och var på plats i god tid två timmar innan jag skulle starta. Vattnandet fortsatte och för er som testat detta är det ingen överraskning att jag även fick besöka "herrarnas" titt som tätt. Mer tätt än titt, faktiskt. Det var ett fasligt besökande...
När det återstod 10 minuter till min start började startgruppen sin promenad fram mot starten. I detta läge kunde jag snabbt konstatera att jag låg "ett besök efter". Paniken stiger och den fladdrande blicken (här vill jag återigen poängtera att mina Tyfoner är fenomenala då dessa inte avslöjar fladdrande blick) spanar idogt efter ett bra ställe utan framgång. Ska jag behöva bryta pga toalettbesök? var min enda tanke.
När starten gick var blicken tvungen att sluta fladdra eftersom detta riskerar hela ens tillvaro i Slottsskogen. Jag har aldrig varit med om att jag lidit av trängsel och folk som löper långsammare än jag. IDAG upptäckte jag denna otrevliga företeelse då det var oerhört trångt i Slottsskogen och folk inte riktigt verkade ha uppfattat att "vill man löpa snabbare håller man till vänster, men långsammare till höger". Till detta vill jag tillföra det "uteblivna besöket" så kanske ni kan ana den panik som Magnus upplevde. Efter cirka en kilometer höll detta inte längre utan jag tog en avstickare ut i Slottsskogen själv och avverkade besöket (här vill jag också tillskriva den känsla jag upplevde efteråt en stor, stor del i dagens upplevelse - helt enkelt fantastiskt!). Besöket varade säkert minst tre minuter (vilket i sig är intressant med tanke på mitt tidigare mål och dagens sluttid...).
Efter detta kändes trängseln mindre påfrestande, men fortfarande kände jag en vag irritation över hur "puckade" långsamlöpare kan vara. Nu hör det till saken att jag själv ÄR en långsamlöpare, men är väldigt noggrann med att "hålla mig undan". Så var icke fallet med alla övriga...
I Säldammsbacken höll jag vänsterspår och "flög" uppför. Samtidigt såg det ut som om högerspåret stod still. Detta var en helt annan upplevelse än den jag hade förra året. Då var min upplevelse den omvända. För er som kört Varvet så vet ni att backen kommer tidigt och är rejält lååååång. Men skam den som ger sig - jag höll i!
Jag hade redan tidigare beslutat mig för att gå uppför Älvsborgsbron så gissa om jag blev förvånad när kroppen tog sats och schwungade sig upp för densamma - löpandes! Jag fattade först strax innan toppen att nåt inte stämde och just då kändes det tungt. Men har man kommit så långt kan man ju inte vika ner sig, tänkte jag. Jag tog det istället lugnt nerför bron och fick då vila lite.
Väl nere på andra sidan är det ca en mils lite halvtråkig löpning man har framför sig så det vara bara att dundra på iPoden och fota lite då och då. Allt för att hålla motivationen uppe. Någonstans på andra sidan började kroppen tycka att det var varmt och att det jag höll på med var ganska jobbigt. Detta smittade också av sig på hjärnan som faktiskt började uppfatta värme och svett.
När nästa bro var löpt och vi väl kommit in på avenyn gick det lättare igen. Det är fantastiskt vad publik kan påverka mycket. Alla hejarop, gastande och klappande gör att energinivån stiger igen. Även detta tar såklart slut. I mitt fall tog det slut vid 18-19 km nånstans. Där är inte mycket publik och kroppen började notera att man sprungit en bit. Tack och lov har jag ju tränat pannbenet hyfsat så "bit ihop och kämpa på" funkade bra. Jag lyckades tom höja tempot en smula på slutet.
Väl i mål, ni vet när man fått medaljen, kexchokladen, bananen och drickan, så kändes det underbart. Bron över löparvägen som jag verkligen kämpade med förra året var i år inget som helst problem. Varken upp eller ner, faktiskt. Det jobbigaste efter loppet var spårvagnsresan mot hotellet. Jag ledsnade vid Järntorget och klev av och promenerade till hotellet. Gissar att det tog en halvtimme eller nåt!
Efter att ha ringt alla som skulle ringas fick jag en efterlängtad dusch med efterföljande middag och en öl! Därför anar ni kanske att jag mår rätt OK just nu?
Loppet (Garmindata kommer senare - ni får nöja er med Runkeepers halvdassiga data idag) avverkades på, för mig, excellenta 2.18.14 tim. Jag är helt förstummad att det gick så bra som det ändå gjorde! Borträknat lilla utflykten i Slottsskogen så hade jag nog kunnat nå mitt ursprungliga mål på 2.15. Detta TROTS en envis förkylning och inledande trängsel. Jag ser verkligen fram emot maran om 14 dagar. Nu vidtar lugn och ro och endast kortare pass innan maran.
Vila känns INTE fel idag! Det blir vila med ett leende på läpparna :-)
Klockan var 06.42 när min interna mat- och sovklocka ringde och jag konstaterade att det var för att jag nog behövde gå upp eller nåt... Egentligen fattade jag inte varför det ringde då eftersom jag ställt klockan på 7.30, men OK vi kör väl på det då, tänkte jag. Alltså gick han Magnus upp redan kvart i sju denna dag och kastade sig i duschen efter att först ha rakat hakan (Marathonfoto skulle ju vara på plats idag!). Frukost på hotellet intogs med stor entusiasm och den därpå promenaden var menad ungefär som ett beslutsmöte - fast närvarande var bara jag! Beslutet som skulle tas var - Springa eller inte springa!
Efter en del dividerande (?) tog jag beslutet att jag skulle springa. Detta trots att jag tydligt kände av förkylningens underbara "skugga" längst bak i nosen. Ingen feber och inget halsont! Nåväl, när beslutet väl var fattat var det bara att ta tjuren vid hornen. Utlovat var underbart semesterväder i form av 20+ grader och inga moln. Alltså måste här drickas! Sagt och gjort, jag började inta vatten för att ha vätskat kroppen ordentligt. Detta kompletterades med lite salta godsaker för att inte spä ut kroppen för mycket.
Jag tog mig ut till startområdet och var på plats i god tid två timmar innan jag skulle starta. Vattnandet fortsatte och för er som testat detta är det ingen överraskning att jag även fick besöka "herrarnas" titt som tätt. Mer tätt än titt, faktiskt. Det var ett fasligt besökande...
När det återstod 10 minuter till min start började startgruppen sin promenad fram mot starten. I detta läge kunde jag snabbt konstatera att jag låg "ett besök efter". Paniken stiger och den fladdrande blicken (här vill jag återigen poängtera att mina Tyfoner är fenomenala då dessa inte avslöjar fladdrande blick) spanar idogt efter ett bra ställe utan framgång. Ska jag behöva bryta pga toalettbesök? var min enda tanke.
När starten gick var blicken tvungen att sluta fladdra eftersom detta riskerar hela ens tillvaro i Slottsskogen. Jag har aldrig varit med om att jag lidit av trängsel och folk som löper långsammare än jag. IDAG upptäckte jag denna otrevliga företeelse då det var oerhört trångt i Slottsskogen och folk inte riktigt verkade ha uppfattat att "vill man löpa snabbare håller man till vänster, men långsammare till höger". Till detta vill jag tillföra det "uteblivna besöket" så kanske ni kan ana den panik som Magnus upplevde. Efter cirka en kilometer höll detta inte längre utan jag tog en avstickare ut i Slottsskogen själv och avverkade besöket (här vill jag också tillskriva den känsla jag upplevde efteråt en stor, stor del i dagens upplevelse - helt enkelt fantastiskt!). Besöket varade säkert minst tre minuter (vilket i sig är intressant med tanke på mitt tidigare mål och dagens sluttid...).
Efter detta kändes trängseln mindre påfrestande, men fortfarande kände jag en vag irritation över hur "puckade" långsamlöpare kan vara. Nu hör det till saken att jag själv ÄR en långsamlöpare, men är väldigt noggrann med att "hålla mig undan". Så var icke fallet med alla övriga...
I Säldammsbacken höll jag vänsterspår och "flög" uppför. Samtidigt såg det ut som om högerspåret stod still. Detta var en helt annan upplevelse än den jag hade förra året. Då var min upplevelse den omvända. För er som kört Varvet så vet ni att backen kommer tidigt och är rejält lååååång. Men skam den som ger sig - jag höll i!
Jag hade redan tidigare beslutat mig för att gå uppför Älvsborgsbron så gissa om jag blev förvånad när kroppen tog sats och schwungade sig upp för densamma - löpandes! Jag fattade först strax innan toppen att nåt inte stämde och just då kändes det tungt. Men har man kommit så långt kan man ju inte vika ner sig, tänkte jag. Jag tog det istället lugnt nerför bron och fick då vila lite.
Väl nere på andra sidan är det ca en mils lite halvtråkig löpning man har framför sig så det vara bara att dundra på iPoden och fota lite då och då. Allt för att hålla motivationen uppe. Någonstans på andra sidan började kroppen tycka att det var varmt och att det jag höll på med var ganska jobbigt. Detta smittade också av sig på hjärnan som faktiskt började uppfatta värme och svett.
När nästa bro var löpt och vi väl kommit in på avenyn gick det lättare igen. Det är fantastiskt vad publik kan påverka mycket. Alla hejarop, gastande och klappande gör att energinivån stiger igen. Även detta tar såklart slut. I mitt fall tog det slut vid 18-19 km nånstans. Där är inte mycket publik och kroppen började notera att man sprungit en bit. Tack och lov har jag ju tränat pannbenet hyfsat så "bit ihop och kämpa på" funkade bra. Jag lyckades tom höja tempot en smula på slutet.
Väl i mål, ni vet när man fått medaljen, kexchokladen, bananen och drickan, så kändes det underbart. Bron över löparvägen som jag verkligen kämpade med förra året var i år inget som helst problem. Varken upp eller ner, faktiskt. Det jobbigaste efter loppet var spårvagnsresan mot hotellet. Jag ledsnade vid Järntorget och klev av och promenerade till hotellet. Gissar att det tog en halvtimme eller nåt!
Efter att ha ringt alla som skulle ringas fick jag en efterlängtad dusch med efterföljande middag och en öl! Därför anar ni kanske att jag mår rätt OK just nu?
Loppet (Garmindata kommer senare - ni får nöja er med Runkeepers halvdassiga data idag) avverkades på, för mig, excellenta 2.18.14 tim. Jag är helt förstummad att det gick så bra som det ändå gjorde! Borträknat lilla utflykten i Slottsskogen så hade jag nog kunnat nå mitt ursprungliga mål på 2.15. Detta TROTS en envis förkylning och inledande trängsel. Jag ser verkligen fram emot maran om 14 dagar. Nu vidtar lugn och ro och endast kortare pass innan maran.
Vila känns INTE fel idag! Det blir vila med ett leende på läpparna :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)