Jaha - jag var nog inte riktigt frisk igår ändå...
Imorse var magköret åter igen. Ingen feber, men det där knipet i magen som tarvar en löprunda till badrummet för en kort sittande stund... Ja, ni fattar väl? Nu känns det i alla fall bra och en promenad med Nemo på ingång(eller utgång) om en stund.
Kroppen känns lite, lite stel idag, men det hoppas jag släpper med en promenad. Skönt att det inte är värre ändå. Fast igår var det ju "bara" fem kilometer :-)
En liten tanke har vaknat längst därinne. Mest är det Pernillas "fel" :-) Det ÄR dags att planera för ett skoinköp :-) Jag funderar på ett par vinterskor, alternativt en stabilare Adidas. Mitt senaste inköp var lite panikartat, men blev ju klockrent! En mara klarade de lätt och sitter hur skönt som helst. Dock provade jag en Adidassko då och tyckte de satt helskönt. Ska man våga byta?...
Nähä - dags för lite mer friskluft så man inte får abstinens :-)
söndag 29 augusti 2010
lördag 28 augusti 2010
Världsrekord...? Frånvaro...?
Japp, han är återuppstånden. Då pratar jag inte om något teologiskt fenomen, utan undertecknad. Och vilken comeback :-) 27.29 på Bellmans femma. Nöjd och inte speciellt trött är nog dagens sammanfattning.
En del av er kanske noterat ett blogguppehåll. I mitt fall är dessa rätt så ofrekventa. Vi bloggar alla olika, men senaste veckan har jag varit nere och vänt i tristess, frustration och irritation. Först i torsdags hittade jag ljuset i tunneln och genom ett beslut (inte lätt, men definitivt) skingrades tvivlets dimmor och en ny glädjens väg visade sig. När det gäller anledning och beslut måste jag tyvärr återkomma då detta inte är moget för officiell beskådan ännu :-) Just nu vill jag bara påpeka att det nu, återigen, känns kul med det mesta!
Idag var det samling av familjen för ett Bellmanrace med Evas systers man, min brors fru, hennes bror och hans svåger. Krångligt? Tja, kanske, men vilket grymt lag. Övervägande delen av oss är 30-plus-minuterslöpare på fem kilometer, men alla - ALLA - löpte idag under 30 minuter. Helt sjukt duktiga människor. Att ta fram det där lilla extra vid rätt tillfälle är inte det lättaste minsann. Jag är otroligt imponerad av sådana människor. Laget - Commune bonum - fick en totaltid på 2.15.30! Fantastiskt!
För egen del är jag supernöjd eftersom jag officiellt aldrig sprungit så snabbt på fem kilometer som idag. 27.29 minuter var min uppmätta tid och då var det med feber igår, magsjuk inatt och en dunkande huvudvärk:-) Supertid med mina ögon sett! Känslan var att jag nog kunde ha pressat mig lite till och tagit mig ner mot 26-minutersområdet. Coolt :-) Jag måste dock säga att det var mer ansträngt än t ex midnattsloppet. Leendet var rätt ansträngt idag - men det fanns där! Vinkade till några fotografer och till bandet som spelade någonstans mitt på. Coolt att de uppmärksammade det och returnerade leendet!
Så - I´m back on track och känner numera ett sug och en glädje som jag haft problem att med ett tag nu. Nu är det inte heller långt kvar till det lopp jag längtat mest efter denna höst - Stockholm halvmaraton. Inte ambitionsmässigt, utan för att jag tycker att just en halvmara är sådär lagom skön att springa. Inte låååångt som Lidingö, eller maraton, utan laaagom. Jag ser verkligen fram emot 11 september (jag känner en viss tvetydighet i detta datum, men...)!
En annan mår snuskigt bra just nu...
En del av er kanske noterat ett blogguppehåll. I mitt fall är dessa rätt så ofrekventa. Vi bloggar alla olika, men senaste veckan har jag varit nere och vänt i tristess, frustration och irritation. Först i torsdags hittade jag ljuset i tunneln och genom ett beslut (inte lätt, men definitivt) skingrades tvivlets dimmor och en ny glädjens väg visade sig. När det gäller anledning och beslut måste jag tyvärr återkomma då detta inte är moget för officiell beskådan ännu :-) Just nu vill jag bara påpeka att det nu, återigen, känns kul med det mesta!
Idag var det samling av familjen för ett Bellmanrace med Evas systers man, min brors fru, hennes bror och hans svåger. Krångligt? Tja, kanske, men vilket grymt lag. Övervägande delen av oss är 30-plus-minuterslöpare på fem kilometer, men alla - ALLA - löpte idag under 30 minuter. Helt sjukt duktiga människor. Att ta fram det där lilla extra vid rätt tillfälle är inte det lättaste minsann. Jag är otroligt imponerad av sådana människor. Laget - Commune bonum - fick en totaltid på 2.15.30! Fantastiskt!
För egen del är jag supernöjd eftersom jag officiellt aldrig sprungit så snabbt på fem kilometer som idag. 27.29 minuter var min uppmätta tid och då var det med feber igår, magsjuk inatt och en dunkande huvudvärk:-) Supertid med mina ögon sett! Känslan var att jag nog kunde ha pressat mig lite till och tagit mig ner mot 26-minutersområdet. Coolt :-) Jag måste dock säga att det var mer ansträngt än t ex midnattsloppet. Leendet var rätt ansträngt idag - men det fanns där! Vinkade till några fotografer och till bandet som spelade någonstans mitt på. Coolt att de uppmärksammade det och returnerade leendet!
Så - I´m back on track och känner numera ett sug och en glädje som jag haft problem att med ett tag nu. Nu är det inte heller långt kvar till det lopp jag längtat mest efter denna höst - Stockholm halvmaraton. Inte ambitionsmässigt, utan för att jag tycker att just en halvmara är sådär lagom skön att springa. Inte låååångt som Lidingö, eller maraton, utan laaagom. Jag ser verkligen fram emot 11 september (jag känner en viss tvetydighet i detta datum, men...)!
En annan mår snuskigt bra just nu...
söndag 22 augusti 2010
Test av snabbdistans innan Bellman
Tjoho! Segheten är kvar lite grann, men det var dags att ge sig ut och testa lite fart innan Bellman. Egentligen var det tänkt som en test för att känna på kroppen, men det blev lite fart och det blev progressivt. Ibland känns det ju bra och då är det ju bara att släppa på. Så var det idag!
Efter att ha varit seg sedan Midnattsloppet förra lördagen var det skönt att få vara lite pigg i kroppen. Lite konstigt var det med tanke på att Eva och jag hade barnfri myskväll med middag, bio och hotellboende i fredags, igår var vi på kräftskiva (nja - jag körde bilen...) och det blev inte så mycket sömn någon av nätterna. Nåja, det kanske är så man ska ladda :-)
En snittfart på 5.40 bådar ju gott inför lördagen då jag utlovat 28-29 minuter på första sträckan av Bellman till mina lagkamrater. Kan jag bibehålla känslan från idag kan jag nog utlova 26-27 minuter på första sträckan, men den som lever får te :-) Det viktigaste är nog att vi har kul i alla fall! Tyvärr har Eva dragit sig ur Bellman pga skada, så vi anlitade snabbt svågern igår för hennes sträcka. Synd att hon inte kan vara med... Det som från början var tänkte som ett familjelag med närmsta familjen blev istället ett mixlag med inslag av släkt... Men det må ju vara hänt! Vi kommer ha kul ändå och brorsan och Eva får passa alla barn under tiden :-)
Om jag kan behålla den goda känslan jag haft på sistone och får vara frisk framöver finns det ju faktiskt en minimal chans att jag kan ta ett av mina mål redan i år - sub 55 på milen. Chansen är som sagt minimal, men den finns! 10 oktober är det Hässelby och vad vore väl härligare än att avsluta säsongen med ett leende på läpparna och att smälla till med ett sub 55-lopp...? Nåja, det jag kan lova om jag är frisk är leendet! Allt annat är bonus. Dessutom är det en halvmara och ett Lidingölopp innan dess :-)
Halvmara och Lidingö, ja. Halvmaran kommer jag försöka mig på att le mig igenom, medan Lidingö - ja där hoppas jag mest bara klara de "rep" som dras och ta mig i mål. Det är en sån där "bara-ha-gjort-det-grej". Inga som helst tidsmål (förutom "repen") då! Halvmaran vore kul att komma under 2.15, kanske ner mot 2.10 och det känns hyfsat rimligt. Dock ska det ju ske med ett leende på läpparna så vi får väl se hur det blir med det.
Jag vet inte om det märks, men sedan jag beslutade att bara "le mig igenom" mina lopp så har farten ökat och njutningen är på topp! Jag känner ingen "nej-inte-ut-och-springa"-känslor alls längre. Jag drar på mig kläderna och sen får det bli vad det blir. Jag har dock hållit nere långpassen för att kunna hitta tillbaka till känslan av välbefinnande. Nästa vecka är jag tillbaka på hemmaplan så då blir det nog ett lite längre pass - dock inget 2-milspass. Vi får helt enkelt se...
Nu väntar lite födelsdagsfika hos svägerska och bror, sen flyget till Ängelholm och tre intensiva arbetsdagar i Helsingborg. Jobbigt, men det kanske ger lite fördelar framöver. Vi får väl se :-) Ett löpbandspass eller lättare distanspass tänkte jag få till på tisdag i alla fall...
Ha det underbart!
Efter att ha varit seg sedan Midnattsloppet förra lördagen var det skönt att få vara lite pigg i kroppen. Lite konstigt var det med tanke på att Eva och jag hade barnfri myskväll med middag, bio och hotellboende i fredags, igår var vi på kräftskiva (nja - jag körde bilen...) och det blev inte så mycket sömn någon av nätterna. Nåja, det kanske är så man ska ladda :-)
En snittfart på 5.40 bådar ju gott inför lördagen då jag utlovat 28-29 minuter på första sträckan av Bellman till mina lagkamrater. Kan jag bibehålla känslan från idag kan jag nog utlova 26-27 minuter på första sträckan, men den som lever får te :-) Det viktigaste är nog att vi har kul i alla fall! Tyvärr har Eva dragit sig ur Bellman pga skada, så vi anlitade snabbt svågern igår för hennes sträcka. Synd att hon inte kan vara med... Det som från början var tänkte som ett familjelag med närmsta familjen blev istället ett mixlag med inslag av släkt... Men det må ju vara hänt! Vi kommer ha kul ändå och brorsan och Eva får passa alla barn under tiden :-)
Om jag kan behålla den goda känslan jag haft på sistone och får vara frisk framöver finns det ju faktiskt en minimal chans att jag kan ta ett av mina mål redan i år - sub 55 på milen. Chansen är som sagt minimal, men den finns! 10 oktober är det Hässelby och vad vore väl härligare än att avsluta säsongen med ett leende på läpparna och att smälla till med ett sub 55-lopp...? Nåja, det jag kan lova om jag är frisk är leendet! Allt annat är bonus. Dessutom är det en halvmara och ett Lidingölopp innan dess :-)
Halvmara och Lidingö, ja. Halvmaran kommer jag försöka mig på att le mig igenom, medan Lidingö - ja där hoppas jag mest bara klara de "rep" som dras och ta mig i mål. Det är en sån där "bara-ha-gjort-det-grej". Inga som helst tidsmål (förutom "repen") då! Halvmaran vore kul att komma under 2.15, kanske ner mot 2.10 och det känns hyfsat rimligt. Dock ska det ju ske med ett leende på läpparna så vi får väl se hur det blir med det.
Jag vet inte om det märks, men sedan jag beslutade att bara "le mig igenom" mina lopp så har farten ökat och njutningen är på topp! Jag känner ingen "nej-inte-ut-och-springa"-känslor alls längre. Jag drar på mig kläderna och sen får det bli vad det blir. Jag har dock hållit nere långpassen för att kunna hitta tillbaka till känslan av välbefinnande. Nästa vecka är jag tillbaka på hemmaplan så då blir det nog ett lite längre pass - dock inget 2-milspass. Vi får helt enkelt se...
Nu väntar lite födelsdagsfika hos svägerska och bror, sen flyget till Ängelholm och tre intensiva arbetsdagar i Helsingborg. Jobbigt, men det kanske ger lite fördelar framöver. Vi får väl se :-) Ett löpbandspass eller lättare distanspass tänkte jag få till på tisdag i alla fall...
Ha det underbart!
torsdag 19 augusti 2010
Infekterad...
Tja, det kom som ett brev på posten. Först ett lopp med lite sprutt och mycket glädje - därefter en tjänsteresa med mycket jobb och stress. Det kan ju bara sluta på ett sätt...
Lite småont i halsen, seg i kroppen och lite halvdassigt humör. Vad sägs om den med lite grädde på? Krydda med ganska rejäl trötthet så får man läget för dagen. Nu vet jag ju att det här brukar komma när man utmanar ödet en smula :-) Att bryta ned kroppen på lördagen och sen sätta sig i ett flygplan fyllt med andra människor som tar med sig sina "basselusker"! Ja - skyll dig själv Magnus!
Jag tar det ändå lugnt. Det finns igen anledning att bli stressad eller få ångest - det hjälper ju ändå inte. Jag lutar mig istället tillbaka och ser till att kurera mig. Än värre hade varit om man hade varit däckad. Nu är jag ju bara "seg" (kan inte uttrycka det bättre) och har troligen minimalt med feber. Jag jobbar som vanligt och tar det bara lite lugnare.
Imorgon jobbar jag ju dessutom bara halvdag. Jag har tagit ledigt efter lunch och ska åka och lämna barnen hos mina föräldrar för att sedan dra vidare in mot Tokholm för incheckning på hotell och en mysmiddag med frun. Idag har vi varit gifta i 10 år! Det är helt osannolikt vad tiden går...
Och inte nog med det! Idag lämnade jag och hämtade jag minsta dottern i SKOLAN! Det var inte utan att man kände sig en smula gammal och undrade vart åren tagit vägen... Guuud så stora de blivit!
Nåja, den sentimentala, sega löparen behöver nog sova ut inatt. Tidigt i säng och jobba förmiddagen hemifrån! Sen...
Ha en görgo kväll allihopa!
Lite småont i halsen, seg i kroppen och lite halvdassigt humör. Vad sägs om den med lite grädde på? Krydda med ganska rejäl trötthet så får man läget för dagen. Nu vet jag ju att det här brukar komma när man utmanar ödet en smula :-) Att bryta ned kroppen på lördagen och sen sätta sig i ett flygplan fyllt med andra människor som tar med sig sina "basselusker"! Ja - skyll dig själv Magnus!
Jag tar det ändå lugnt. Det finns igen anledning att bli stressad eller få ångest - det hjälper ju ändå inte. Jag lutar mig istället tillbaka och ser till att kurera mig. Än värre hade varit om man hade varit däckad. Nu är jag ju bara "seg" (kan inte uttrycka det bättre) och har troligen minimalt med feber. Jag jobbar som vanligt och tar det bara lite lugnare.
Imorgon jobbar jag ju dessutom bara halvdag. Jag har tagit ledigt efter lunch och ska åka och lämna barnen hos mina föräldrar för att sedan dra vidare in mot Tokholm för incheckning på hotell och en mysmiddag med frun. Idag har vi varit gifta i 10 år! Det är helt osannolikt vad tiden går...
Och inte nog med det! Idag lämnade jag och hämtade jag minsta dottern i SKOLAN! Det var inte utan att man kände sig en smula gammal och undrade vart åren tagit vägen... Guuud så stora de blivit!
Nåja, den sentimentala, sega löparen behöver nog sova ut inatt. Tidigt i säng och jobba förmiddagen hemifrån! Sen...
Ha en görgo kväll allihopa!
söndag 15 augusti 2010
Leende genom natten
Tjipp! Nu är det gjort! En leendemil utförd i kvav värmebölja och masstrafik...
Utgångsläget var följande: Startgrupp 5, längst bak, alla tryckte på - både bakifrån, framifrån och från sidorna, enligt speakern ca 25 grader - dock ingen strålande sol! :-) Leendet drogs på och lufsen startade!
Japp - ni läste rätt. Lufsen! Jag har sprungit midnattsloppet ett antal gånger tidigare, men jag har ALDRIG blivit irriterad över trafiken och trängseln. Igår var det helt omöjligt att ta sig fram. Fast alla långsamma ska hålla sig till höger, så nog sjutton täpptes leden igen av "sniglar" som sprang både en och fyra i bredd! Och då är jag ändå en av "sniglarna"... Skärpning där tack! Efter 8 km var det faktiskt så att den snabbaste vägen var till höger!
Nåja, ett irritationsmoment i sig, men inget att göra något åt. Det var bara att glida med. Nästa gång kommer jag vara där tidigare och strida längst fram i min startgrupp. Då kan man nog klara sig från den värsta trängseln. Alternativet är att sluta vara "snäll och mesig", dra på sig de vassa armbågarna och "plöja" fram. Jag såg exempel på sådana igår. Lika illa det, om ni frågar mig. Hålla alla bara till höger så kommer det funka. Hursomhelst vet jag egentligen inte hur mitt lopp sett ut utan alla "sniglarna". Det var ju faktiskt också rätt trevligt - när man väl accepterat att nåt personligt världsrekord skulle det inte bli.
Jag hade en rätt så behaglig resa de första fem kilometrarna ändå. Tiden är rätt missvisande, tycker jag. Det var MYCKET kryssande och ryckigt tempo pga trängseln. Ena sekunden spurt, andra nästan gångtempo. Det tog en del krafter, men jag kände mig starkt igår. Inte en sekund tvivlade jag på att jag skulle klara loppet med de två mördarbackarna. Märklig känsla i det stora hela...
När man närmar sig backen upp till Sofia kyrka möts man av ett mörker omgärdat av marschaller på sidorna. Detta ser man en stund innan och här drog jag ned en del på tempot för målet för dagen var ju att löpa uppför backen och LE hela vägen! Så blev det också! Vilken grej när man avverkat den första delen av backen och man ser förstagångslöparnas min när plötsligt den andra, brantare, halvan uppenbarar sig :-) Jag log vidare och löpte på. Döm om min förvåning när jag plötsligt kunde sträcka ut och var på toppen. Underbar känsla tills man kom förbi kyrkporten ungefär och ser två sjukvårdare ge en person HLR. Det såg ut att vara en helt frisk, SMAL, människa i 30-årsåldern. Hemskt att det ska hända såna saker och man fick ju en och annan tanke därefter...
Hursomhelst rullade loppet på och jag gick på lite hårdare. Jag ledsnade rejält på folket som "var i vägen" och kryssandet tog ut sin rätt vid andra vätskekontrollen där jag faktiskt drack två glas vatten och en sportdryck. Jag tror helt enkelt att min kropp fattade att jag var lite seg just då och övertalade mig att dricka mer - för då går jag ju... :-) Jag kände mig fortfarande stark ändå. Pulsen gick ju uppåt och likaså andningsintensiteten, men stark - det var jag. Efter drickapausen var det bara att fläska på igen!
Backen upp mot Mosebacke är också seg. Det känns som om man springer på en bakgård, för det är mörkt. Här börjar det blir riktigt trångt. Folk börjar gå - oavsett om de flyttat sig till höger eller ej. Det är lite halvläbbigt i mörkret för helt plötsligt är man millimeter från att "köra över" någon, men snacka om glädjerus när man når det kullerstensbelagda torget uppe på toppen. Fullt med folk - och då snackar vi glada människor!
Efter det är det ju bara "transport"... Jag drog på efter bästa förmåga utan att överta mig och fortfarande med en del trängsel. Många tankar surrade i huvudet och jag kände mig stark - fortfarande stark... Sista kilometern släppte jag iväg fötterna och tryckte på i baksteget. Stegen blev längre, men med samma intensitet och frekvens (ett mer omständigt sätt att beskriva att jag helt enkelt sprang snabbare...). Jag plockade placering efter placering, men fortfarande "flög" det förbi folk. Jag fattar inte att de kan/vågar springa så snabbt i den trängseln. Det var väldigt många som blev överkörda av sådana "flygare" som startat längre bak och ville ha en bra tid. En annan är ju tillräckligt puckad för att ta det lite lugnt och försöka kryssa. Tror f-n att det tar tid...
En tanke som for genom mitt huvud när jag väl kom t på Hornsgatan var att nu ska här plockas placeringar och INGEN ska få ta mig... Små horn växte ut i pannan och benen blev omkring 4,5 meter långa och frekvensen ökade till en närmast paddlande rörelse i 60 knop... Från det att jag tog beslutet passerade INGEN denna stora kropp på upploppet :-)
Väl i mål sökte sig kroppen snabbt till bananbordet och vattenserveringen. Den fina lilla medaljen satt krampaktig i handen :-)
Idag är det en trött människa som bloggar. Hemma vid 1.30 och frysen larmade tre gånger inatt om för hög temperatur. Suck... Nu har frukost i alla fall intagits och det blir en lugn dag med mina barn eftersom tjänsteresa står på agendan återigen i eftermiddag.
Jag kan varmt rekommendera ett njutningslopp med konstant leende - mycket bra för själen!
Utgångsläget var följande: Startgrupp 5, längst bak, alla tryckte på - både bakifrån, framifrån och från sidorna, enligt speakern ca 25 grader - dock ingen strålande sol! :-) Leendet drogs på och lufsen startade!
Japp - ni läste rätt. Lufsen! Jag har sprungit midnattsloppet ett antal gånger tidigare, men jag har ALDRIG blivit irriterad över trafiken och trängseln. Igår var det helt omöjligt att ta sig fram. Fast alla långsamma ska hålla sig till höger, så nog sjutton täpptes leden igen av "sniglar" som sprang både en och fyra i bredd! Och då är jag ändå en av "sniglarna"... Skärpning där tack! Efter 8 km var det faktiskt så att den snabbaste vägen var till höger!
Nåja, ett irritationsmoment i sig, men inget att göra något åt. Det var bara att glida med. Nästa gång kommer jag vara där tidigare och strida längst fram i min startgrupp. Då kan man nog klara sig från den värsta trängseln. Alternativet är att sluta vara "snäll och mesig", dra på sig de vassa armbågarna och "plöja" fram. Jag såg exempel på sådana igår. Lika illa det, om ni frågar mig. Hålla alla bara till höger så kommer det funka. Hursomhelst vet jag egentligen inte hur mitt lopp sett ut utan alla "sniglarna". Det var ju faktiskt också rätt trevligt - när man väl accepterat att nåt personligt världsrekord skulle det inte bli.
Jag hade en rätt så behaglig resa de första fem kilometrarna ändå. Tiden är rätt missvisande, tycker jag. Det var MYCKET kryssande och ryckigt tempo pga trängseln. Ena sekunden spurt, andra nästan gångtempo. Det tog en del krafter, men jag kände mig starkt igår. Inte en sekund tvivlade jag på att jag skulle klara loppet med de två mördarbackarna. Märklig känsla i det stora hela...
När man närmar sig backen upp till Sofia kyrka möts man av ett mörker omgärdat av marschaller på sidorna. Detta ser man en stund innan och här drog jag ned en del på tempot för målet för dagen var ju att löpa uppför backen och LE hela vägen! Så blev det också! Vilken grej när man avverkat den första delen av backen och man ser förstagångslöparnas min när plötsligt den andra, brantare, halvan uppenbarar sig :-) Jag log vidare och löpte på. Döm om min förvåning när jag plötsligt kunde sträcka ut och var på toppen. Underbar känsla tills man kom förbi kyrkporten ungefär och ser två sjukvårdare ge en person HLR. Det såg ut att vara en helt frisk, SMAL, människa i 30-årsåldern. Hemskt att det ska hända såna saker och man fick ju en och annan tanke därefter...
Hursomhelst rullade loppet på och jag gick på lite hårdare. Jag ledsnade rejält på folket som "var i vägen" och kryssandet tog ut sin rätt vid andra vätskekontrollen där jag faktiskt drack två glas vatten och en sportdryck. Jag tror helt enkelt att min kropp fattade att jag var lite seg just då och övertalade mig att dricka mer - för då går jag ju... :-) Jag kände mig fortfarande stark ändå. Pulsen gick ju uppåt och likaså andningsintensiteten, men stark - det var jag. Efter drickapausen var det bara att fläska på igen!
Backen upp mot Mosebacke är också seg. Det känns som om man springer på en bakgård, för det är mörkt. Här börjar det blir riktigt trångt. Folk börjar gå - oavsett om de flyttat sig till höger eller ej. Det är lite halvläbbigt i mörkret för helt plötsligt är man millimeter från att "köra över" någon, men snacka om glädjerus när man når det kullerstensbelagda torget uppe på toppen. Fullt med folk - och då snackar vi glada människor!
Efter det är det ju bara "transport"... Jag drog på efter bästa förmåga utan att överta mig och fortfarande med en del trängsel. Många tankar surrade i huvudet och jag kände mig stark - fortfarande stark... Sista kilometern släppte jag iväg fötterna och tryckte på i baksteget. Stegen blev längre, men med samma intensitet och frekvens (ett mer omständigt sätt att beskriva att jag helt enkelt sprang snabbare...). Jag plockade placering efter placering, men fortfarande "flög" det förbi folk. Jag fattar inte att de kan/vågar springa så snabbt i den trängseln. Det var väldigt många som blev överkörda av sådana "flygare" som startat längre bak och ville ha en bra tid. En annan är ju tillräckligt puckad för att ta det lite lugnt och försöka kryssa. Tror f-n att det tar tid...
En tanke som for genom mitt huvud när jag väl kom t på Hornsgatan var att nu ska här plockas placeringar och INGEN ska få ta mig... Små horn växte ut i pannan och benen blev omkring 4,5 meter långa och frekvensen ökade till en närmast paddlande rörelse i 60 knop... Från det att jag tog beslutet passerade INGEN denna stora kropp på upploppet :-)
Väl i mål sökte sig kroppen snabbt till bananbordet och vattenserveringen. Den fina lilla medaljen satt krampaktig i handen :-)
Idag är det en trött människa som bloggar. Hemma vid 1.30 och frysen larmade tre gånger inatt om för hög temperatur. Suck... Nu har frukost i alla fall intagits och det blir en lugn dag med mina barn eftersom tjänsteresa står på agendan återigen i eftermiddag.
Jag kan varmt rekommendera ett njutningslopp med konstant leende - mycket bra för själen!
fredag 13 augusti 2010
Fredag den trettonde
Idag är det den ökända fredag den trettonde :-) Idag är det inte meningsfullt att försöka sig på träning - det kommer bara sluta i elände, hihi! Skämt åsido - idag är det vilodag från träning! Några småpromenader med Nemo och Simba (som är brorsans labbe på besök under dagen) är det som blir idag. Likaså imorgon.
Imorgon kväll smäller det. Första loppet sedan det otroligt misslyckade Musköloppet där värmeväggen smällde mig i skallen. Dryga milen på 1.08!!! Inte kul... Jag tror faktiskt det var precis efter Muskö som mina tvivel började dyka upp. Det var då jag började fundera på hur jag istället för att njuta hade satt upp mål, jobbat som sjutton och helt glömt att njuta av resan fram till målen. Nu har jag landat i en helt annan känsla som jag brottas med att hela tiden försöka hålla kvar. Hittills hat det gått utmärkt :-)
Så - har jag några tankar kring tid imorgon kväll? Klart jag har! Under 60 minuter skulle kännas bra. Ner mot personliga världsrekordet (58.27) skulle kännas utmärkt och under 58 som en dröm... I stort sett får ju dagsformen avgöra. Som jag sagt tidigare är huvudsyftet att le mig igenom de tio kilometrarna och njuta av resan. Tiden ÄR av underordnad betydelse, men självklart vill man vara så snabb man kan! Det är väl liksom en del i att löpa lopp? Oavsett om man vill slå någon annan, eller bara sig själv! Personligen, som löparblåbär och träningsblåbär, har jag insett att jag inte är snabb. Jag kan bli väldigt mycket snabbare, men har helt enkelt inte brytt mig om det tidigare.
Jag vet nu hur man blir snabb! Man springer helt enkelt snabbare :-) Jag har själv valt taktiken att löpa på känsla och låta farten komma - för det gör den. För vissa tar det tid (läs Herregud vad tid det tar för mig!), för andra går det fort. Det viktiga, tycker jag, är att man springer efter sina förutsättningar. Där jag är idag KAN jag inte jämföra mig med en 25-årig, smal, vältränad och "hungrig" människa. Och varför ska jag? Jag springer för att jag gillar att springa och för att jag vill må bra! Sen finns ju alltid den där lilla röda figuren på ena axeln som sitter och muttrar "spring om, spring om - lite snabbare kan du". Imorgon kommer han väsnas mer än han gjorde igår... :-)
Ikväll lite pasta och kyckling - vad stoppar ni i er inför loppet imorgon?
Imorgon kväll smäller det. Första loppet sedan det otroligt misslyckade Musköloppet där värmeväggen smällde mig i skallen. Dryga milen på 1.08!!! Inte kul... Jag tror faktiskt det var precis efter Muskö som mina tvivel började dyka upp. Det var då jag började fundera på hur jag istället för att njuta hade satt upp mål, jobbat som sjutton och helt glömt att njuta av resan fram till målen. Nu har jag landat i en helt annan känsla som jag brottas med att hela tiden försöka hålla kvar. Hittills hat det gått utmärkt :-)
Så - har jag några tankar kring tid imorgon kväll? Klart jag har! Under 60 minuter skulle kännas bra. Ner mot personliga världsrekordet (58.27) skulle kännas utmärkt och under 58 som en dröm... I stort sett får ju dagsformen avgöra. Som jag sagt tidigare är huvudsyftet att le mig igenom de tio kilometrarna och njuta av resan. Tiden ÄR av underordnad betydelse, men självklart vill man vara så snabb man kan! Det är väl liksom en del i att löpa lopp? Oavsett om man vill slå någon annan, eller bara sig själv! Personligen, som löparblåbär och träningsblåbär, har jag insett att jag inte är snabb. Jag kan bli väldigt mycket snabbare, men har helt enkelt inte brytt mig om det tidigare.
Jag vet nu hur man blir snabb! Man springer helt enkelt snabbare :-) Jag har själv valt taktiken att löpa på känsla och låta farten komma - för det gör den. För vissa tar det tid (läs Herregud vad tid det tar för mig!), för andra går det fort. Det viktiga, tycker jag, är att man springer efter sina förutsättningar. Där jag är idag KAN jag inte jämföra mig med en 25-årig, smal, vältränad och "hungrig" människa. Och varför ska jag? Jag springer för att jag gillar att springa och för att jag vill må bra! Sen finns ju alltid den där lilla röda figuren på ena axeln som sitter och muttrar "spring om, spring om - lite snabbare kan du". Imorgon kommer han väsnas mer än han gjorde igår... :-)
Ikväll lite pasta och kyckling - vad stoppar ni i er inför loppet imorgon?
onsdag 11 augusti 2010
Sista rycket inför midnattsloppet
Så var det avklarat, då! Sista träningspasset inför njutloppet på lördag kväll med massor av roliga människor! Idag var det tänkt ett sjukilometerspass i lite lektempo. Så fick det också bli - jag gillar verkligen lektempo!
40.42 på 7.13 km och ett snittempo på 5.42 var ju helt suveränt! Och då fanns det ändå bra med krafter kvar.
Det är ju nästan så man börjar fundera i banorna "världsrekord" inför lördag, eller åtminstone sub60. Men jag säger nästan! Just nu är jag inne i ett så skönt "flow" där tiden och farten egentligen inte har någon betydelse och där njutning står högst på agendan. Jag vill absolut INTE byta bort denna underbara känsla och kommer försöka ha kvar den så länge jag kan. Blir det "världsrekord" på lördag - fine, annars - fortfarande fine! Bara jag bara njuter!
Det är många "bloggjoggare" som sprungit iForm-loppet i Sundbyberg idag. Jag har bara kunnat kika på några resultat än - man kan ju inte allas efternamn :-) Av de jag sett så har ju helt klart Petra slagit "världsrekord". Sub50 med råge - Grattis! Fler resultat lär dyka upp framöver :-) Snyggt jobbat allihopa - världsrekord eller inte!
Imorgon och på fredag är det träningsvila. Den hör gången ska jag verkligen försöka ladda inför loppet och toppa farten lite. Alltså - inga träningspass tätt inpå och ingen kaloriunderskott. Däremot blir det en del kolhydrater - åtminstone på fredag. På det lite extra vätska under lördagen så man är fit till 22.30 - det är då skottet går för startgrupp 5 där en viss envis liten tjockis befinner sig :-)
Och kom ihåg - MED ett leende i kyrkbacken till Sofia kyrka...
40.42 på 7.13 km och ett snittempo på 5.42 var ju helt suveränt! Och då fanns det ändå bra med krafter kvar.
Det är ju nästan så man börjar fundera i banorna "världsrekord" inför lördag, eller åtminstone sub60. Men jag säger nästan! Just nu är jag inne i ett så skönt "flow" där tiden och farten egentligen inte har någon betydelse och där njutning står högst på agendan. Jag vill absolut INTE byta bort denna underbara känsla och kommer försöka ha kvar den så länge jag kan. Blir det "världsrekord" på lördag - fine, annars - fortfarande fine! Bara jag bara njuter!
Det är många "bloggjoggare" som sprungit iForm-loppet i Sundbyberg idag. Jag har bara kunnat kika på några resultat än - man kan ju inte allas efternamn :-) Av de jag sett så har ju helt klart Petra slagit "världsrekord". Sub50 med råge - Grattis! Fler resultat lär dyka upp framöver :-) Snyggt jobbat allihopa - världsrekord eller inte!
Imorgon och på fredag är det träningsvila. Den hör gången ska jag verkligen försöka ladda inför loppet och toppa farten lite. Alltså - inga träningspass tätt inpå och ingen kaloriunderskott. Däremot blir det en del kolhydrater - åtminstone på fredag. På det lite extra vätska under lördagen så man är fit till 22.30 - det är då skottet går för startgrupp 5 där en viss envis liten tjockis befinner sig :-)
Och kom ihåg - MED ett leende i kyrkbacken till Sofia kyrka...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)